Resmål: Istanbul

1 av 7 | Foto: FOTO: BILDBYRÅN, AP
FOTBOLL

Första halvan av min europeiska rundresa började jag på platsen där kontinenten tar slut.

Andra halvan börjar jag i Asien.

Solen som skiner över Europa går upp i Turkiet.

Jag har tagit båten över Bosporen, från den europeiska delen av Istanbul till den asiatiska, och sugits in i den virvlande blandningen mellan gammalt, nytt, väst och öst.

Här står stora stadsjeepar i samma korsningar som överlastade dragkärror, här har mödrarna slöjor och

deras söner Fenerbahçe-tröjor.

För ett par månader sedan åkte Chelsea hit för att spela Champions League.

De förlorade, för första och enda gången på vägen fram till finalen.

De förlorade mot ett framrusande Fenerbahçe, och

alla deras 25 miljoner fans.

På Sükrü Saraçoglu-stadions läktare hängde en gigantisk banderoll med text på engelska:

– The rising sun over Europe.

Just nu riskerar Turkiet att slitas i stycken mellan de politiska krafter som tittar västerut och de som vänder sig mot öster.

Om tio år kan landet vara en sekulariserad, fullvärdig EU-medlem – men det kan precis lika gärna vara en islamistisk stat där slöjorna kommit tillbaka till landets universitet.

Europa eller inte Europa? Den turkiska nationen har inte bestämt sig.

Den turkiska fotbollen är däremot helt övertygad om vad den vill.

Den vill in i Europa, och ta över det.

Den vill vinna EM, den vill vinna Champions League.

Som det heter i visan från de turkiska läktarna:

– Europa, Europa, lyssna på oss, det här är turkarnas fotsteg Ingen kan härska över turkarna, Bög-Europa,

Ta skydd.

Fenerbahçes klubbmuseum är inte som andra klubbmuséer.

Här finns bucklor och gamla klubbdräkter, visst, men här finns också vapen, uniformer och en hel hög med militärromantik.

Omedelbart till vänster om entrén ligger en monter som förevigat Mustafa Kemals besök till Fenerbahçe, den 3 maj 1918.

I Sverige är Mustafa Kemal mer känd som Atatürk, militärledaren som först krigade fram Turkiets självständighet och sedan moderniserade hela landet.

Han älskade Fenerbahçe.

Precis som många andra turkar så föll Atatürk verkligen för fotboll under åren som följde det första världskriget.

Det var då det ottomanska riket upplösts, och Istanbul var ockuperat av alliansmakterna. De enda gångerna som turkarna kunde ge uttryck för nationell stolthet var när någon av de lokala fotbollsklubbarna lyckades besegra de allierades militärlag.

Men under ytan bubblade det.

När Atatürk besökte sitt Fenerbahçe ville han inte bara diskutera spelsystem och taktik. Han ville även dra nytta av klubbens ställning som nationalsymbol.

I en annan monter på klubbmuséet föreställer tre dockor män som trotsar mörkret för att lasta ombord gevär på en roddbåt.

Det turkiska självständighetskriget bröt ut i maj 1919, och varade i drygt fyra år.

Under den tiden ägnade sig Fenerbahçe lika mycket åt att smuggla vapen från sin klubblokal till den anatoliska fronten som att spela fotboll.

Ända sedan den här frihetskampen har ”Fener” varit starkt förknippat med armén – 90-talets lagkapten Bülent Uygun kallades ”Soldaten”, och firade alltid sina mål med en militärhälsning – och fotboll har symboliserat nationella triumfer.

Men – hur kan man egentligen symbolisera nationella triumfer om allt man får är årtionden av förnedrande förluster?

Under nästan 70 års tid var turkisk fotboll rena skämtet.

Landslaget spelade ett enda mästerskap – och åkte omedelbart ur VM 1954 – klubblagen åstadkom absolut ingenting.

Den absoluta bottenpunkten nåddes under 1980-talet.

Först tog Turkiet emot England hemma i Istanbul för en VM-kvalmatch. De förlorade med 8–0. Sedan åkte de till Wembley för att spela om en EM-plats. De förlorade med 8–0 igen.

Pressen kallade dem landsförrädare.

– På den tiden pratade vi om de europeiska spelarna som om de var marsmänniskor med magiska krafter. Vi förlorade matcherna innan vi ens gick ut på planen, minns dåvarande landslagsspelaren Cüneyt Tanman.

Samtidigt gick nationen igenom de största politiska förändringarna sedan Atatürks tid.

Turgut Özal – premiärminister och president under 80-talet – klippte banden med Sovjet-kommunismen, tillät privatiseringar och öppnade upp landet för ekonomiska investeringar från utlandet.

Fotbollen följde efter.

Vid den här tiden var alla turkiska medborgare tvungna att betala 100 amerikanska dollar för varje utlands-

resa, men Özal såg till att skapa ett undantag för fotbollsfans.

De blev någon sorts blandning av ambassadörer och invasionsstyrka, och som Galatasaray-supporter såg presidenten själv till att vara på plats vid i stort sett varje utlandsmatch.

– Özal var en av få turkar som insåg hur fotbollen styrdes av ekonomi, och han förstod att pengarna bara skulle komma om den befriades från statskontrollen.

Han använde fotbollen som ett exempel för att hans moderniseringar fungerade, säger journalisten Yigiter Ulug.

Den turkiska fotbollen vände äntligen blickarna utåt.

I mitten av 80-talet tog Galatasaray steget att värva en utländsk tränare. Några år senare följde landslaget efter.

Den som vill veta hur turkisk fotboll återigen blev en maktfaktor gör bäst i att greppa telefonen och ringa till Fyn.

Där bor Sepp Piontek, tysken som blev dansk som blev turk och som nu blivit dansk igen. Mellan 1990 och 1993 var han förbundskapten för Turkiet, och än i?dag kallar fansen där nere honom för ”Far”.

– De vet ju att jag var med om att bygga upp mycket där nere. Både organisation och disciplin, både på planen och i förbundet.

När Piontek kom till Turkiet hette den största stjärnan Tanju Çolak. Han var en irrationell anfallare som vann den europeiska Guldskon 1988, men han var inte den nye förbundskaptenens typ av idrottsman.

– Han tog med sig en pistol till träningarna. ”Det är maffian”, sa han, ”jag måste skydda mig själv”. Jag sa åt honom att han var galen, och att han var tvungen att göra sig av med den.

Çolaks karriär tog slut när han dömdes till fängelse i fyra år och åtta månader för att ha smugglat Mercedes-bilar.

– Det jag gjorde var att jag började leta efter en ny typ av turkiska fotbollsspelare, en typ som inte hela tiden var i tidningarna med någon supermodell. Tillsammans med min assistent Fatih Terim – som nu är förbundskapten igen – byggde jag upp ett nytt scoutingnätverk och förändrade ungdomslandslagens arbetssätt från grunden.

Piontek var minst lika mycket mentor som han var manager, och hans inflytande har varit enormt. Tränarna han utbildade har varit de som delat ut direktiven som givit turkisk fotboll framgång, spelarna han upptäckte har varit de som utfört dem.

– Den stora skillnaden i?dag är att spelarna börjat flytta utomlands. Nu finns det minst 50 turkiska utlandsproffs. På min tid kanske det fanns tre. I?dag är de mycket mer erfarna, mycket mer taktiskt utbildade, men det finns fortfarande ett problem med deras temperament. Ibland kan de inte hantera det.

Piontek pratar om förluster som ledde till mordhot och krävde ”militärt beskydd”.

– Men sedan ber de om ursäkt dagen efter, säger att de inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Att komma direkt från ett snålblåstsslaskigt Stockholm till ett vårsoligt Istanbul är inget annat än en rejäl sinneschock.

Ljuset är så starkt att det bokstavligt talat får ögonen att göra ont. Minareterna stör nattsömnen, och stadens ljudnivå ligger konstant på nivåer som bedömts som hälsovådlig i Sverige.

Det går en skröna om hur det knackade på dörren hos Kennet Andersson under hans tid i Fenerbahçe. Utanför stod ett par myndiga män som pratade turkiska i ett rasande tempo.

Andersson slog ifrån sig – förklarade att han inte förstod – men männen gav sig inte. Efter några minuter hade de fixat fram en man från kvarteret som pratade hjälplig engelska.

– In this house, how many people live?

Det visade sig vara den statliga folkräkningen som var på besök, och tjänstemännen använde samma metod som de alltid gjort.

De knackade helt enkelt på alla dörrar i Istanbul. Och när de väl var klara efter rätt många år, ja, då började de om igen.

Enligt de officiella siffrorna bor nu 11,4 miljoner personer i Istanbul – flest i någon europeisk stad – och 71,9 miljoner i hela Turkiet.

Enligt en annan gallup är 76 procent av alla dessa människor aktivt fotbollsintresserade.

Sepp Piontek talar om en ”outnyttjad potential som är större än i något annat europeiskt land”.

Tillbaka på den europeiska sidan av Istanbul står jag inför ett dilemma.

Jag vill verkligen hinna se Galatasaray möta Trabzonspor, men matchen börjar klockan sju och mitt tåg från Sirkeci-stationen går tio över åtta.

Efter mycket våndande bestämmer jag mig för att åka upp till gamla Ali Sami Yen-stadion och helt enkelt se så mycket som möjligt.

Jag ångrar mig inte.

Flera timmar före avspark gungar redan kvarteren runt arenan. Det är bara några dagar sedan Chelsea slog ut Fenerbahçe ur Champions League – de vände underläget från Istanbul på Stamford Bridge – och Galatasaray-fansen har vänt sin tacksamhet mot nordväst.

Jag ser dussintals ”Cimbom”-fans i Lampard-tröjor som håller upp nygjorda banderoller med texten ”Thank you, Chelsea”.

Aristokratins och universitetens Galatasaray har alltid varit den turkiska klubb allra mest fixerad vid drömmen om Europa, och har också haft överlägset störst internationella framgångar.

– Vi turkar har verkligen blandade känslor inför hela konceptet med Europa, men inget annat ger oss sånt självförtroende som när vi känner att vi kan mäta oss med européerna. Det är därför det är så oerhört viktigt för Galatasaray att ha ett bättre Europa-facit än Fenerbahçe, säger Kaan Bora från tidningen Fanatik.

Matchen inne på Ali Sami Yen har börjat, och jag lyssnar häpet på den helt sanslöst starka läktarsången.

– Spelar ni fortfarande i er mammas liga? Vi är européer, vi spelar i den europeiska ligan.

Hemmafansen ägnar större delen av de första 20 minuterna åt att sjunga skadeglada Champions League-ramsor riktade mot Fenerbahçe – och sedan måste jag sorgligt nog resa mig för att gå.

Kaan Boora tittar förundrat på mig. Jag hastar igenom en förklaring om min rundresa bland alla EM-länder och om kvällens sista tåg. Efter ett litet tag nickar journalisten instämmande:

– Du måste vidare nu? Jag förstår. Europa väntar inte.

FAKTA

Etapp 7: Istanbul–Edirne

Snubblande nära att missa mitt första tåg. Efter att lämnat Ali Sami Yen-stadion i förtid kom jag till Sirkeci-stationen med knappt tjugo minuter till godo. Inga problem – om bara inte låset till förvaringsboxen gått i baklås. En febril kamp mot klockan inleddes, och löstes först när stationsdirektören själv kom ut med någon sorts digital kodnyckel som kortslöt hela systemet mindre än fem minuter före avgång.

Landslaget

Äntligen tillbaka i mästerskapssammanhang, men känslan är ändå att den turkiska landslagsfotbollen missat fler chanser än den tagit sedan VM-bronset 2002. Den här truppen är absolut talangfull, men den är även begränsad och dessutom skadedrabbad. Gökhan Gönul, Servet Cetin och Hamit Altintop går alla en kamp mot klockan för att bli spelklara och Turkiet har egentligen inte råd att avvara någon av dem. För första gången på evigheter finns inte Hakan Sükur med, och i hans frånvaro ligger ett stort offensivt ansvar på den ensamma anfallaren Nihat Kahveci. Vi får se en supertalang i Arda Turan, men går miste om en annan i och med petningen av Nuri Sarin.

Matchen: Turkcell Süper Lig

Besiktas-Gençlerbirligi OFTAS 0-1

Nej, det här var en besvikelse. Inönu-stadion ligger fantastiskt vackert vid Bosporen, men den här matchen spelades inför tomma läktare som bestraffning för ett publikbråk. Och som vi alla vet – fotboll utan fans är ingenting. Absurt nog är Gençlerbirligi OFTAS ett farmarlag, som spelar i samma serie som det stora Gençlerbirligi SK. Och absurt nog är de dessutom bättre än sin moderförening. Det här var ännu en meriterande skalp för det underskattade reservlaget, och i praktiken dödsstöten för Besiktas titelambitioner. Men jag hade ändå roligare under 20 minuter på Ali Sami Yen-stadion dagen efter än jag hade på 90 minuter här.

Landet

Huvudstad: Ankara. Statsskick: Republik. Area: 780 580 km2. Invånare: 71,9 miljoner. Medellivslängd: 73,1 år. Medianålder: 29 år. BNP per capita: 9 400 US-dollar. Arbetslöshet: 9,7 %.