Ryssar överallt – men nu skickar vi hem dem

1 av 3 | Foto: FOTO: GETTY IMAGES, SCANPIX, AP
FOTBOLL

LEOGANG. Vi åkte bil och buss, vi tog oss uppåt via slingriga alpvägar, vi häpnade över de sagolika vyerna och kunde till slut kittla molnen under fötterna.

I den gyllene hiss som gick rakt upp i berget stod en skånsk fotbollsturist i övre medelåldern och sa:

– Det är ju bara ryssar överallt. Det är dom som har pengarnSa nu. Men på onsdag skickar vi hem dom.

Jag hade en sur inflikning på gång om att det är rätt många skåningar också som breder ut sig numera, men bet mig i tungan. Jag begrep ju vad mannen menade.

Det ÄR verkligen en rysk invasion här i alperna. Det är ryska fotbollsfans i varje liten stuga, på varje alptopp, under varje stock, under varje sten.

Men nu befann vi oss faktiskt i Hitlers testuga.

Flinck och jag stod i deSt berömda Örnnästet, Kehlstein, och vi trampade samma steg som Führern himself och Eva Braun på den där stenbelagda terassen där Adolf på gamla filmbilder ses svepa ut med armarna och säga:

– Titta på utsikten, är det inte vackert?

Jo, nog var det vackert så det gjorde ont i ögonen. Och nog var det på samma gång skrämmande och tankeväckande och obegripligt alltihop.

Hitler fick Örnnästet i present av Martin Borrman (nej, han var inte tandläkare) på sin 50-årsdag. Man kan väl säga att det var lite fjäsk med i bilden.

”På måndag är vi av med dom”

Det dog minst tio man under bygget och det släpades enorma mängder byggmaterial upp till en otillgänglig bergstopp på bara 13 månader och det grävdes tunnlar och sprängdes i bergen och gjordes vägar och tillverkades en gyllene hiss rakt upp i 124 meter och det leds alla helvetens kval rent allmänt för att Adolf skulle få en...testuga.

Körde han med Liptons påsar där? Eller var det bryggte?

– Och vad fick min Führer i present?

– En testuga. Några hundra kvadrat.

– Så trevligt. Var då?

– På en bergstopp. Bortom allting. Förbannat fin utsikt.

Richard Burton och Clint Eastwood fick ta till alla trick i boken för att hitta en väg in i Örnnästet – det kan ha varit den första barnförbjudna film jag såg på bio – men en sån operation skulle varit omöjlig i verkligheten. Själv sket jag nästan i byxorna på vägen upp. För att inte tala om ner.

Nå, Adolf kunde ju aldrig ha anat att det en dag skulle sitta ett par hundra ryska, halvpackade fotbollsfans i färgglada tröjor och äta forellfiléer, kalvrullader och fläskschnitzlar på verandan utanför hans testuga. Vi tycker att det sker det mest oväntade saker här i världen – till exempel att Grekland vinner fotbolls-EM, men DET hade väl ändå varit att ta i.

– Dom är överallt, ryssarna, suckade skåningen i hissen. Men på onsdag är vi av med dom. Då åker dom väck.

Ryssarna är i alla fall på G. Kraftigt på G.

Om vi nu ska tala fiendeland så tog vi oss från Örnnästet till det förnämliga högkvarteret i Leogang, det ryska landslagets hotell så läckert och vackert och stort på en kulle, presscentret nere vid genomfartsgatan, träningsplanen ett par hundra meter därifrån. Behändigt, praktiskt, tjusigt. En trevlig plats på jorden. Och ryska fans överallt.

Efter träningen var det trångt i Mixed Grill. De ryska stjärnorna gick bara förbi. Den ende som stannade några minuter för att säga några ord inför Sverige-matchen var lagkaptenen Semak. Anfallsstjärnan Pavljutjenko lät sig också intervjuas exklusivt av en okänd duo med tv-kameror. Kan ha varit Ryska Spel.

Men sen kom Guus Hiddink och pratade, pratade, pratade på femtioelva språk så länge att journalisterna höll på att svimma av utmattning. Det fanns ingen som orkade längre. Det tog slut på frågor. Det blev nästan pinsamt eftersom Hiddink hade mycket att säga och ingen längre brydde sig. Fantastisk man, får man säga. Om alla managers var på det viset skulle livet kännas lättare för oss i det här jobbet. Personligt PR-turné, kan tänkas – men imponerande likafullt.

Det ryska pressdrevet är inte precis som på gamla Pravdas dagar då man åkte på Izvestija-turneringar i hockey och det satt folk i bruna kostymer och lyssnade på Viktor Tichonov och en viss Karl Gunnar Bergström, gemenligen kallad KGB, avlyssnade alltihop och censurerade alla frågor. De få sportjournalister som med statens goda minne fick lämna landet för att till exempel åka på fotbolls-VM och bevaka Sovjet fick leva på popcorn i presscentret och en dagsedel med jämna mellanrum.

Mycket rysk press

Annat nu, även om en liten del av den gamla myndighetsskräcken finns kvar. Det är mycket rysk press i de mixade zonerna, över 200 från media är ackrediterade i EM, men de flesta håller låg profil. Inget gap och skrik, inga otympliga ryggsäckar (som hos svenskarna), inga vassa armbågar. Ryssarna kan sägas vara världsmästare i tålmodigt köande, och det syns här.

”Alla är öppna och glada”

Jag frågade presschefen Ilja Kazakov hur förhållandet mellan det ryska landslaget och pressen ser ut.

– Fantastiskt bra, sa han. Du ser väl själv? Alla är öppna och glada. Vi är det mest tillgängliga landslaget i hela EM. Vi har mixad zon varje dag.

(Då hade alltså hela truppen bara promenerat förbi utan att stanna).

– Men förekommer det inte konflikter? Har inte ni också vissa spelare som bojkottar vissa tidningar?

– Nej, det har aldrig hänt!

(Då ska vi minnas att fem spelare från CSKA Moskva vägrar tala med Sovjetskij Sport).

I bland undrar man om inte Karl Gunnar Bergström har nån slags påverkan på dom här pojkarna fortfarande.

I baren på det gemytliga hotellet i Leogang i natt satt två ryska fotbollsfans och imponerade på mig med sitt allmänna idrottskunnande. Vi pratade om Sandviken i bandy. Vi gick igenom varenda ryskt hockeylandslag från sextiotalet och framåt. Vi plöjde genom allting. Vi snackade Salming och Sterner och Karelin och Brolin och Forsberg och ”Djugåden” och ”Moddo” och Boltic och Firsov och Maltsev och rubbet tills de bestämde sig för att den störste ryske idrottsmannen genom tiderna var... Lev Jasjin, målvakten som stod 1958 i Sverige. Vilket gjorde mig lite paff.

Alla är i alla fall inte vodkahalsande huliganer, vilket man förleds tro när man åker tågen mellan EM-städerna.

Min gamle vän Ilja Nikonov satt i Moskva och läste min artikel i gårdagens Sportbladet. Han var under många år en blygsam, ödmjuk tolk för svenskar som åkte till Sovjet för att se på hockey. Sen blev det revolution. Sen gjorde Ilja en klassresa i rekordfart och är nu välbeställd advokat i Moskva.

Jag som stack till honom några extra rubel emellanåt skulle inte ha råd med de kavajer han bär nu.

Hans mejl:

”Tjenare, grabben.

Förr i tiden när ryssar inte fick resa utomlands var det svenskar, engelsmän och tyskar som söp och djävlades. Numera är det mina landsmän som visar hur man gör.”

Man kan förstå det i viss mån, det kan man.

Men folkvett är alltid folkvett, vare sig man är i Moskva, i Stockholm, på ett tåg i Österrike eller i Adolf Hitlers testuga.