De 20 största ögonblicken

Simon Bank och Erik Niva summerar EM

FOTBOLL

WIEN. En gjorde raki av vatten, en annan kramade kungen, en tredje tände en cigg och en fjärde intog en stad i Österrike.

Sportbladets Simon Bank och Erik Niva avslutar sin summering av EM. I dag listar de männen, ­lagen och ödena som gav oss EM:s 20 största ögonblick.

20 – Kolodin blir utvisad. Ett tag.

Efter år av taskig rysk vinnaranda stod de inför det ultimata testet. Med fyra minuter kvar av kvarten mot Holland kvitterar Ruud van Nistelrooy.

Inte nog med det. Plötsligt kliver domaren Lubos Michel fram till mittbacken Denis Kolodin, som skjutit hysteriska 40-metersskott matchen igenom, och visar ut honom.

Loppet är kört. I 30 sekunder. Sen griper assisterande domaren in och korrigerar domslutet. Kolodin får (korrekt) vara kvar – och Ryssland ser sig aldrig om. I förlängningen är de överlägsna. Även moraliskt.

19 – Gigi Buffon säger hejdå till Casillas.

Alla ska vi möta våra demoner. Spanien mötte sina den 22 juni. Loser-laget stod tå mot tå med vinnarlaget Italien, laget de aldrig slagit i en riktig tävlingsmatch (om man inte räknar tröstturneringen i OS 1920).

Dessutom skulle det bli straffar. Dessutom på samma datum som Spanien förlorat tre raka straffläggningar på.

Kaptenerna Iker Casillas och Gigi Buffon möttes för slantsingling i mittcirkeln. Buffon böjde sig fram, flinade och sa:

– Hejdå.

Fem minuter senare var det Italien som fick åka hem.

18 – Fabio Cannavaro är lagkapten.

Italien hann knappt samlas innan det sa pang i kaptenens vänstra fot. EM-spel uteslutet? Japp. EM-deltagande uteslutet? Inte en chans.

Medan andra sprang runt och låtsades vara kaptener så var Fabio Cannavaro just det. Han satt med på bänken, han pratade med journalister i timtal, han peppade och hjälpte till med precis allt. Det var en uppvisning i ledarskap, med bara en fläck. Före kvarten mot Spanien gjorde Fabio misstaget att ­

sms:a­ till Madrid-kompisarna Ramos och Casillas.

– Dom svarade inte, suckade han.

17 – Mamma Casillas kollar straffar.

Maria del Carmen Fernandez var frisörska i Mostoles när hon födde en son för 27 år sedan.

Hon hade inte en aning om vad det skulle leda till. Här befann hon sig plötsligt på en fotbollsläktare i Wien, med hjärtklappning och svetten rinnande. Pojken skulle stå i mål för Spanien, i straffläggning mot Italien. Hur det gick? Iker Casillas plockade Di Natales och De Rossis straffar och förklarades för helgon i hela Spanien.

Marias första kommentar:

– Var är jag?

Hon hade svimmat innan första straffen slogs.

16 – Khalid Boulahrouz är tillbaka på planen.

Rätt många försökte vidga perspektiven. Donadoni reciterade brev från dödssjuka barn, dumskallen Domenech friade i direktsändning – men det var den 21 juni som verkligheten knackade sönder EM-bubblan totalt.

Holland–Ryssland, kvartsfinal, på högerbacken stod otroligt nog Khalid Boulahrouz, med sorgband och mörka ögon.

– Boulah, Boulah, Boulahrouz, skanderade publiken.

Det var ett av EM:s starkaste ögonblick. Två dagar tidigare hade Khalids nyfödda dotter Anissa avlidit. Holland föll med 3–1. Det finns förluster och förluster.

15 – Philipp Lahm missar i positionsspelet. igen.

Det var EM:s mest laddade match. Turkiet hade kört storebror Tyskland genom en kvarn av passnings- och fartfotboll i 90 minuter, haft ledningen, legat under och kvitterat i slutminuterna i vanlig ordning.

Lik förbannat var det en målbrottspratande liten tysk vänsterback som efteråt utsågs till matchens lirare.

Philipp Lahm hade fått stryk av Kazim Kazim och Sabri, gång efter annan. Men med sekunder kvar rusade han iväg igen, väggade med Hitzlsperger och skickade in ett av EM:s mest orättvisa – och mest imponerande – mål.

14 – Kanslern peppar Schweini.

Efter det röda kortet mot Kroatien tvingades Bastian Schweinsteiger följa ödesmatchen mot Österrike från läktaren. Bredvid honom satt bland andra förbundskanslern Angela Merkel, som bekymrat mästrade sin favoritspelare:

– Varför spelar du inte bara som du gjorde tidigare?

De två småpratade vidare en stund, och dagen efter cirkulerade Merkels kontor en kommuniké om att kanslern uppskattat Schweinsteigers ”öppna och fräscha sätt”.

I nästa match gjorde ”Schweini” ett mål och två assist, då han slog ut Portugal näst intill ensam.

– När kanslern ber en om något så måste man lyda.

13 – Andrej Arsjavin äter upp Sverige.

Vi visste ju att han var bra. Vi hade skrivit det i dokument och i krönikor, rapporterat om briljansen han visat under Zenits Uefa-äventyr.

Men inte skulle väl lille Sjava, den lille hunden, Andrej Arsjavin springa in direkt från läktaren och luckra upp hela Sveriges defensiv? Och inte skulle han väl göra om det mot Holland, gruppspelets mest imponerande lag?

Klart att han skulle.

I två matcher spelade Arsjavin EM:s individuellt bästa fotboll. Sedan, i semifinalen mot Spanien, var han lika osynlig som när han var avstängd.

12 – Bilic löper ärevarv lite, lite för tidigt.

Vi får ta ställning till det vi såg och hörde – och vi såg inte några nazihyllningar – och mot den bakgrunden var nog Kroatiens kvartsfinalkurva turneringens allra mäktigaste.

Med 0–0 i slutet av förlängningen började schackrutiga armén skandera ”Hocemo Pobjedu”, ”Vi vill vinna”, och några minuter senare hade de vrålat in bollen i mål.

Slaven Bilic – känslornas kapten – firade som ingen annan kan. Han löpte igenom den tekniska zon som var stor som ett straffområde.­ Han sprang längs hela långlinjen. Han rundade motståndarmålet

Och när han var klar hade Turkiet kvitterat.

11 – Holland intar Bern.

Slutspelet blev en helt annan historia, men gruppspelet handlade om Holland. Om utklassningarna, omställningarna – och de enorma supporterinvasionerna. De anställda på järnvägsstationen i Bern tvingades byta bort sina orangea arbetskläder, eftersom vilsna holländska fans följde efter dem ner på spåren i jakt på en genväg till stadion.

Borgmästaren i den schweiziska huvudstaden tvingades gå ut med ett välmenat SOS-meddelande. Staden var full, ­utmattad. Den ville – men den kunde bara inte ta emot fler supportrar. Gruppspelet avslutades med att stadsstyret i Bern donerade hela Wankdorf-stadions gräsmatta till Holland som minne.

10 – Fredrik Reinfeldt intar Innsbruck.

Satir är aldrig så bra som när den är ofrivillig.

Den 18 juni antog det e-x-t-r-e-m-t terrorhotade Sverige kontrollagen FRA, trots vilda protester.

Samma kväll drog statsminister Fredrik Reinfeldt på fotboll i Innsbruck.

På Aftonbladets nätsida publicerades bilder av hur ministern, iklädd landslagströja, höjde vänsterarmen i rak vinkel mot svenska fans. Rubriken löd ”Reinfeldt intog Innsbruck”.

Så ser en ledare ut, tänkte vi allihop.

Sen gick vi och såg Ryssland sparka Sverige ur EM så det sjöng om det.

9 – Guus goes golf.

Rätt tidigt blev det här ett tränar-EM.

Aragonés vann mot pressen, Löw rökte, Terim och Bilic var kungar vid sidlinjen.

Men störst? Det var förstås en holländsk magiker som fick ett otippat Ryssland att springa som… ja, som Sydkorea 2002.

När de manglade ett sanslöst formstarkt ­Holland i Basel var det den ultimata segern för holländaren Hiddink.

Marco van Basten stod iskall med uppkavlade skjortärmar.

Pikéklädde gubb-Guus knöt näven, vevade och såg ut som om han just vunnit US Open i golf.

8 – Polska fans applåderar tyska nationalsången.

Efter en vecka full av avhuggna huvuden och en dag full av tumult i Klagenfurts fanszoner var inte det här vad vi väntade oss.

Efter slaget vid Grunwald, efter skotten på Westernplatte och efter allt det där andra var det verkligen inte en polsk klack som applåderade sig igenom hela den tyska nationalsången vi hade förberett oss på att se.

Men när allting kommer kring har vi inte speciellt mycket emot att ha fel – i alla fall inte när det är så här förbannat förtröstansfullt att bli överraskad.

7 – Holland firar barnkalas.

Som vanligt har en av de mest efterhängsna debatterna handlat om hur olika landslag förhåller sig till sina familjer.

Ska fruar och flickvänner få komma på besök? Ska spelarna ens få träffa sina nära och kära alls under mästerskapet?

Holland löste frågan på sitt eget, orangea sätt.

Först slog de Italien med 3–0 – sedan hämtade Dirk Kuyt sin dotter Noëlle vid sidlinjen för att ge Andre Ooijer en grattispuss.

Sedan vann de med 4–1 mot Frankrike – och Wesley Sneijder firade det sista målet med sin tvåårige son Jessey.

Bollibompa.

6 – Kungen kramar Aragonés.

Spelarna jublade, fansen tjoade, ledarna tjimmade. Spanien hade äntligen besegrat sitt kvartsfinalspöke, och det var rätt och slät ett jävla party i Wien.

Till och med självaste kung Juan Carlos I var nere i kulvertarna för gratulera det historiska laget. Han stötte ihop med Luis Aragonés, och tränaren sträckte respektfullt fram handen för att hälsa.

Kungen tog inte handen. Han slog den åt sidan, och fångade i stället in Aragonés i en enorm björnkram.

Det här var en seger som – om man säger – var ganska viktig för den spanska nationen.

5 – Ballack bombar.

Om Ernst-Happel-Stadion hade varit en 90-väg, då hade Michael Ballacks frispark blivit av med körkortet.

När nöden var som störst var kaptenen som starkast. Fortfarande 0–0 i ödesmatchen, då skickade ”Der Balle” iväg en frisparksprojektil som mättes upp till 121 kilometer i timmen.

Det var faktiskt mästerskapets enda frisparksmål, och när vi går igenom alla fullträffarna hittar vi visserligen en hel radda rappa omställningsmål och ett par eleganta skruvskott.

Vi hittar däremot ingen som verkligen tog fasta på det där tjatet om en ny, snabb boll – förutom Tysklands ledare.

4 – Zlatan och Petter sänker Grekland.

Tja, det fanns i alla fall ett par dagar när Sverige fortfarande trodde på EM.

Starkast var känslan en kväll i Salzburg, när Grekland hängt på repet i 66 minuter och Zlatan Ibrahimovic bestämt sig för att det räckte. Väggspel med Henrik Larsson, två steg – och bollen stenhårt i krysset.

En konstnärs mål. Fem minuter senare gjorde Petter Hansson 2–0 efter att ha använt samtliga sina kroppsdelar, och världen låg öppen. I omklädningsrummet arrangerade Mikael Nilsson omröstning om vilket mål som varit snyggast.

– Petters vann, sa han.

3 – Jogi tar ett bloss.

Han vankade av och an, han pressade i sig aspirin – och med några minuter kvar av den dramatiska kvartfinalen mot Portugal vände sig till sist Jogi Löw bort från planen.

Avstängd var han, och maktlös hade han tvingats följa matchen från något som såg ut som en ångbastu i glas.

Nu klarade han inte mer. Nu var han tvungen att stilla nerverna. Nu behövde han sin cigarett.

Bilderna av hur Löws darrande fingrar tänder på är bilden av det nya, sympatiska, mänskliga Tyskland – det Tyskland som släpper in två mål i både kvarts- och semifinal, men vinner ändå. Vi gillar de bilderna.

2 – Turkiet – ett hjärta rött.

Orden började tryta redan vid det andra undret. När sedan ett tredje mirakel också skulle förklaras så kunde en förstummad Niva bara skaka på huvudet där han satt och skulle krönikera på midsommarkvällen:

”Vad är det med er? Har ni inte tutat klart snart? Har ni inte fattat att det finns vissa sanningar som inte går att rubba, saker som gör att jorden fortsätter vara rund och att solen går upp i morgon också? ”.

Turkarna hade inte fattat. De hade inte tutat klart. De skrapade ihop resterna av sitt skadeskjutna lag och spelade ut Tyskland över 90 minuter i semin.

Det var – på sitt sätt – det största miraklet av alla.

1 – En buckla, ett land och en glädje.

Det bästa med en riktigt lång väntan?

Givetvis ögonblicket när den tar slut, naturligtvis den där enda stunden då glädjen bara blir större eftersom förtvivlan varit så stor.

Iker Casillas från Móstoles drog av sig sina specialtillverkade målvaktshandskar, och fick genast tio fingrar i stället för nio. Kanske blev greppet ännu lite bättre, greppet om bucklan som hade 44 år av frustration i handtagen. Ett tag, ett lyft, ett jubel – och ingenting var sig längre likt i fotbollsvärlden.

Spanien hade vunnit EM.

Spanien var en vinnarnation.

När allting kommer kring var det ju det här som allting handlade om, ögonblicket som vi tar med oss från hela EM 2008. En buckla, en Iker, ett land och en glädje.

Vi är väldigt tacksamma över att vi fick vara där och se på.