Beredd att offra ben

Bank: Det är normalt för Dahlkvist att ge allt i varje ögonblick. Att vinna.

GENOMBROTT Lisa Dahlkvist har imponerat så här långt under VM och ”är den enda som kom in i turneringen på en nivå och kommer att lämna den på en helt annan”, enligt simon Bank.
GENOMBROTT Lisa Dahlkvist har imponerat så här långt under VM och ”är den enda som kom in i turneringen på en nivå och kommer att lämna den på en helt annan”, enligt simon Bank.
FOTBOLL

WOLFSBURG. Mot USA var det blicken som talade, i går sa hon det själv:

– Jag kan bryta ett ben för att vinna.

Jag vet inte hur långt landslaget tänkt resa i sommar.

Men det var ju bra att de tog med sig Lisa Dahlkvist.

Vi reste i går. Genom åska och regn på Autobahn och förbi en ovädersstorm som låg så mörksvart och düsseldorfskole-dramatiskt över sydtyska kullar att man ville ta in på ett öde värdshus och vänta in slutet framför en brasa.

Istället åkte vi bil och pratade om VM.

Eftersom ett mästerskap alltid är en märklig bubbla att leva i är det svårt att veta exakt hur mycket det pratas om fotbolls-VM på hemmaplan, men om ni pratade i dag så pratade ni säkert om Lisa Dahlkvist.

Vi pratade både om och med henne i går. Ett par av landslagsspelarna halvhaltade runt utanför hotellet i Wolfsburg, dagen-efter-stela och med tajta simbyxor på (det är en ny trend, det är nåt för blodcirkulationen) svarade de på frågor om USA och Australien, om det som varit och det som kommer.

Lisa Dahlkvist satt i mitten och fick väl mest förklara hur hon fungerar.

Hittills i den här turneringen har Sverige mest litat på spelarna vi visste att Sverige skulle lita på. Lotta Schelin är bäst offensivt, Therese Sjögran är klokast med bollen, Caroline Seger bar laget mot Nordkorea. Dahlkvist är den enda som kom in i turneringen på en nivå och kommer att lämna den på en helt annan.

Imponeras av enkelheten

Det är inte bara målen hon gjort, inte bara det där visuellt häftiga med den där hästsvansen som svajar runt och verkar finnas över ett helt mittfält. Det är inte bara det att hon presspelade sig själv rakt in i mjölksyran mot USA.

– Jag kan bryta ett ben för att vinna en match, så känns det, sa hon i går.

Jag tror att det är den sortens enkelhet vi – eller jag – har lätt att tycka om och imponeras av. När Sverige åkte till VM så kändes det som att de målat in sig själva i ett konfliktfruktande kontrollbehov. Spelarna skulle skyddas från omvärlden, från media, från krav, från sig själva. När Expressen gjorde en enkät med spelarna och frågade om deras målsättning i VM svarade alla samma inövade ramsa: ”minst kvartsfinal”. Det fanns väl något sympatiskt, laglojalt och klokt i det – men om jag varit Thomas Dennerby så hade jag oroat mig över att sakna en spelare som gick på tvären, som ställde sig upp och sa ”jag vill ha guld”.

Jag vet inte, men jag fick intrycket av ett ömtåligt lag lett av en ömtålig tränare.

Men... man kan ju prata på olika sätt, och Lisa Dahlkvist gjorde det med sin blick när världsmålvakten Hope Solo försökte psyka ner henne.

Lisa:

– Alltså, när straffsituationen kom kände jag att ”det här är hur lugnt som helst”. Jag tänkte att om det är någon som ska slå den så är det jag. Så måste man tänka, så måste alla tänka.

”Hela familjen vet vad det krävs”

Och det där är nog vad jag är ute efter.

Lisa Dahlkvist har ätit, sovit, andats elitfotboll sen hon föddes. Hon är Dalas dotter, Svantes lillesyrra, och hon har lärt sig samma sak som Kim Källström lärde sig av pappa Mikael, Sebastian Larsson av pappa Svante, Jonas Olsson av pappa Lennart, Tobias Hysén av pappa Glenn:

Att elitfotboll är något naturligt.

Att det inte ens är särskilt konstigt att ställa sig längst fram och slå en straff inför 23 000 åskådare. Henke Larsson pratade om det i sitt sommarprogram i radion, att hans Jordan hade slagit en straff på Parkhead när han var sex år. En grundförståelse för villkoren.

– Absolut, säger Lisa Dahlkvist. Hela familjen vet ju vad det krävs, att jag inte kan komma på dop eller födelsedagar, och de är väldigt förstående. Pappa var borta mycket när jag var liten, man visste vad det innebar.

Egentligen har jag svårt för överdriven benbrytarromantik och okritiskt mytbyggande kring Mittfältskrigaren med stort, blodigt M.

Det Lisa Dahlkvist bidrar med är mest att hon bottnar i det hon säger, att det är normalt för henne att stå på ett innermittfält mot de bästa i världen, att springa rakt in i mjölksyreväggen, att ge allt i varje enskilt ögonblick. Att vinna.

Mot Australien är Caroline Seger tillbaka på Sveriges mittfält, och ironiskt nog är Nilla Fischer längre bort från startelvan nu än hon var före sin kanoninsats mot USA, eftersom hon snarare konkurrerar med Dahlkvist än med Seger – och Dahlkvist är numera lika svårflyttad som kaptenen.

Sverige åkte till Augsburg i går, de spelar kvartsfinal här på söndag. Bristerna i laget finns fortfarande kvar, men brister går att kompensera om man bara vet hur man gör.

Om inget annat funkar kan man alltid bryta ett ben.