Bank: Det här landslaget har dansat över stup och jagat bort sina spöken

...och allt att vinna Kapten Caroline Seger och hennes svenska landslag är klara för semifinal. Jakten fortsätter på Sveriges första mästerskapsmedalj sedan VM-silvret 2003 – och på det första VM-guldet någonsin.
Foto: ANDREAS BARDELL
...och allt att vinna Kapten Caroline Seger och hennes svenska landslag är klara för semifinal. Jakten fortsätter på Sveriges första mästerskapsmedalj sedan VM-silvret 2003 – och på det första VM-guldet någonsin.
FOTBOLL

AUGSBURG. Lotta Schelin sa det själv:

Den där dansen är töntig.

Men Sverige är i semifinal, Sverige kan bli världsmästare, svensk damfotboll har bytt alla sina spöken mot en framtid.

En sån sanslös sommar som den här är gjord för undantag:

Let’s dance.

Sportbladets krönikör Simon Bank.
Sportbladets krönikör Simon Bank.

Själva hemligheten med att gå på lina är att inte titta ner förrän efteråt.

Efter målen, dansen, alla kramarna och intervjuerna i tv stod jag med Caroline Seger och pratade om stupet det här laget precis promenerat rakt över.

För att värdera den här vinsten måste vi ju veta vad vi riskerade att förlora.

Om Sverige hade förlorat i går hade de åkt hem med ett nytt misslyckande, med en förbundskapten utan kontrakt, med en högst osäker OS-plats och fyra år till nästa chans för generationen Schelin/Seger att mäta sig med världens bästa.

Så såg insatsen ut.

Det var det mörka gapet som Sverige gick ut över i Augsburg i går. Det är mot den bakgrunden vi ska bedöma och berömma ett lag som aldrig gjorde annat än att gå rakt fram med blicken mot andra sidan.

Tunn gräns till idiotin

Vill ni ha en bild av hur tunn gränsen mellan självförtroende och idioti kan vara? Inför matchen i går hade Sverige en sak väldigt klart för sig – de skulle inte ta några onödiga risker långt bak. De visste att Australiens farligaste anfallsvapen heter Lisa De Vanna, och att hon gillar att tokrusa in i press mot försvarsspelarna.

Tio minuter in på matchen kom första testet. En boll hamnade vid mittbacken Sara Larssons fötter, allt hon hade bakom sig var 35 meters yta och målvakten Hedvig Lindahl. De Vanna rusade rakt mot henne.

Om Larsson hunnit tänka hade hon följt order och skickat bollen långt och hårt, bort från farozonen.

Istället rasslade fötterna iväg en tvåfotsdribbling och en kontrollerad passning ut till vänsterbacken Sara Thunebro. Sverige kunde gå till anfall, Thunebro hittade Lotta Schelin, Schelin trampade runt en ytterback och spelade fram Therese Sjögran som tryckte in bollen i mål.

Och det var lång väg ner, men vi skulle aldrig ramla mer.

Begränsade, men noggranna

Sverige hade fått sin trygghet, nu kunde de börja dansa. Varifrån tryggheten kommer? Från begränsade spelare som gör sitt utan att slarva med grunderna (Annica Svensson, Linda Forsberg, så gott som hela backlinjen), men framför allt kommer den ifrån klasspelare som hela tiden ser till att ge det här laget de två viktigaste saker som finns i fotboll: Tid och rum.

Lotta Schelin (och i viss mån Josefine Öqvist) stack iväg på blixtlöpningar och pressade ner en osäker backlinje, vilket gav utrymme åt Sveriges mittfält att spela fotboll.

Therese Sjögran tog med sig bollen in i anfallszon med kontroll, och tvingade Australien att försvara sig långt ner. Och en bit bak var det kapten Seger som – med lite hög felprocent, men med en kristallklar tanke – vred upp Sveriges passningsspel som man vrider upp en gammal moraklocka.

Australien är ett lag med ett par fina spelare men med en backlinje som helt enkelt inte håller.

Det hände en gång till:

Öqvist och Schelin tryckte ner backlinjen, Sjögran kontrollerade bollen – och inne i straffområdet stod en imponerande ung kvinna som heter Lisa Dahlkvist och viftade med armarna.

Sveriges mittfältsbalans var annorlunda i går, med en tydligare ansvarsfördelning. Det var Caroline Seger som samlade upp och styrde tempo – det var Dahlkvist som störtade in i straffområden och nickade in 2–0 som ingenting.

Lisa Dahlkvist bor här nu, på den här nivån. Allt hon gör sker fullkomligt naturligt, som om det inte kan vara annorlunda. Seger är attityd, Schelin är briljans, Öqvist är fart, Sjögran är sina kloka gamla ben.

Dahlkvist bara är. Och satan i gatan så bra hon är på det.

Växer för varje match

Det här laget växer kring spelare som henne, och det växer för varje match. Även om grunderna varit likartade i alla matcher så har det varit skillnader i balans och utförande; olika sorters press, olika defensiva ansvar (i går, i 32 graders värme, hade det varit idioti att spela samma sorts tokpress som mot USA).

Thomas Dennerby ska ha beröm för det.

Och han ska ha kritik för att hans lag under hela 2011 släppt in de billigaste mål som finns i fotboll: de på fasta situationer.

I går hände det igen, Seger gav bort en hörna och Sverige missade att markera bort Ellyse Perry, som stoppade upp bollen i bortre krysset. Sverige kände till varianten, men slarvade. I en VM-turnering vinner och förlorar man matcher på den sortens slarv.

Fast inte mot Australien, då.

Det fanns inget att oroa sig för. Direkt i andra fick Lotta Schelin äntligen springa in med det där målet som hon väntat på i fyra år och fyra matcher (hon snodde matchbollen efteråt, jag tror att hon vill spela semifinalen med den).

3–1. Dans, dans, dans.

I åtta år har det legat en skugga över det här landslaget, allt de gjort har jämförts med den historiska VM-hösten 2003. Nu är de i semifinal mot det imponerande löplaget Japan. I dag vaknar de med solen i ögonen, mitt i sin egen historia.

De har inte gått hela vägen än. Men har man dansat över ett stup finns det inte så mycket kvar att vara rädd för.