Strödde sin pappas aska runt stolparna

DOKUMENT: Simon Bank berättar historien om USA:s succémålvakt Hope Solo

FOTBOLL

Vi vet att hon är VM:s bästa målvakt, men vi vet inte om hon kommer att vinna VM.

Men vi vet för vems skull Hope Solo tänker göra det: En man som kidnappade henne, som bodde i ett tält i skogen – och som råkade vara hennes pappa.

Den 10 juli 2011:

Daianes straff är alls inte dålig, brasilianskan slår den möjligen lite för löst, men den är alldeles ute vid målvaktens högra stolpe.

Problemet är att målvakten redan är där.

Hope Solo har räddat en av Brasiliens straffar, USA:s mirakelvändning är klar, och Solo pumpar med armarna i luften. Hennes utstrålning går rakt genom all världens tv-rutor, hennes hemsida på internet kraschar under tyngden. Det här är en målvakt som brinner mer än någon annan spelare i VM.

Den som vill veta varför måste ta reda på vem Hope Solo är. Den som undrar varför hon brinner måste känna till att det inte var första gången hon skulle möta Brasilien.

Den 26 september 2007:

Dagen före VM-semifinalen mot Brasilien fattar USA:s förbundskapten ett svårt beslut. Greg Ryan tränar världens mest svårslagna landslag, han har lett dem i 54 raka matcher utan att ha förlorat under ordinarie tid. Nu ska han skicka ut dem mot Martas Brasilien, och han har bestämt sig:

Han vill byta målvakt.

Den 25-åriga Hope Solo har gjort en bra turnering, men nu vill Ryan satsa på rutin, på den 36-åriga Briana Scurry.

Resultatet är smärtsamt. USA förlorar med 4–0, en historiskt stor förlust för ett amerikanskt landslag.

När ESPN ber Hope Solo om en kommentar håller hon inte igen. Hon säger precis vad hon tycker:

– Det var fel beslut, jag tror att alla som kan nåt om fotboll vet det. Jag vet att jag hade tagit de där skotten. Man kan inte leva på gamla meriter, det spelar ingen roll vad någon gjorde i en OS-final för tre år sen.

För spelarna i laget spelade det ingen roll att Hope möjligen hade rätt.

Hon hade ju gjort fel.

– Att hon sa så offentligt påverkade hela laget, förklarade lagets ålderkvinna Kristine Lilly.

– Att ha henne kvar här skulle bara störa oss.

Hope fick inte spela bronsmatchen. Hon fick inte ens se den från läktaren, och hon var inte längre välkommen i landslaget. Man hänger inte ut en lagkamrat på det viset, oavsett vad.

Men kanske var det lite annorlunda just den här gången. Hope Solo var inte bara en speciell målvakt med en speciell karriär. Hon hade också haft en speciell resa till VM.

Hope Solo föddes i Richland, Washington, 1981. Föräldrarna, Judy och Jeffrey, skilde sig när hon var sju år gammal. Ingen visste särskilt mycket om Jeffreys förflutna, mer än att han var krigsveteran från Vietnam.

När skilsmässan närmade sig tog han Solo och hennes storebror Marcus med sig och rymde.

– Han visste att de skulle skiljas, jag tror att pappa ville ha en sista resa..., har Marcus förklarat.

Jeff Solo tog med sina barn till Seattle och visade dem stan medan polisen letade efter dem. Han tog med dem upp i Space Needle-tornet, och när de kom ner möttes de av en stor polisstyrka som satte Jeff i baksätet på en polisbil och körde iväg.

När de kom till stationen gav han sina två barn varsin hundradollarsedel och bad om ursäkt.

– Han sa att ”vi kommer inte att ses på länge, jag älskar er väldigt mycket”, berättar Marcus.

Familjen gled isär. Jeff hade varit Hopes första fotbollstränare, men nu bodde de hemma hos mamma medan han levde sitt liv i Seattle. Till och från levde han på gatorna, ofta tältade han i skogen utanför stan.

Så småningom återtog de kontakten.

– Han skrev långa, långa brev till mig varje vecka, berättar Hope. Jag kände en djup, djup kärlek till min pappa, även när han inte var närvarande.

Efter skolan flyttade hon till Seattle för att plugga. Far och dotter började träffas igen.

– Han kunde ringa mig från en telefonkiosk och så sågs vi någonstans. Jag lagade macaroni and cheese och så satt vi i skogen i ett tält och pratade i timtal. Han förstod livet, han förstod sport, alltså förstod han mig.

När Hope spelade juniorfotboll i Washington brukade Jeff komma dit fyra timmar före avspark, ba ra för att se henne värma upp. Och det gick bra med fotbollen.

I april år 2000 debuterade hon i a-landslaget. Inför VM 2007 skulle han äntligen få se henne spela en landskamp. USA skulle möta Brasilien i New Jersey, Jeff skulle få visa det Bronx där han växt upp.

– Jag trodde att det var en resa som skulle kunna öppna många dörrar, till hans förflutna, säger Hope.

Men resan fick hon göra ensam, med sin mamma och sin bror.

Åtta dagar före matchen dog Jeffrey i en hjärtattack.

Vägen fram till VM blev ett sätt för Hope Solo att hantera sorgen. Mamma Judy har berättat att hon långt efter pappans död var deprimerad, lagkamraterna har berättat hur hon slöt sig och försökte kämpa igenom sorgen på egen hand.

– Pappa var den ende som verkligen kände mig, berättade hon.

– Jag har alltid haft ett unikt, nära förhållande till min pappa. Han var den gladaste man jag någonsin känt, han gillade det enkla livet och dömde aldrig någon. Hans hjärta var rent.

Det var för honom hon ville vinna VM-guld i Kina. Hon hade till och med tagit med sig hans aska för att sprida ut den runt målstolparna före matcherna.

– Jag spelar inte längre för mig själv, eller för mina lagkamrater, sa hon. Jag spelar för min pappa. Och det är allt.

När Hope petades i den där semifinalen mot Brasilien var det mer än en dröm om guld som sprack, och när allt exploderade efteråt förlorade hon nästa skyddsnät.

Landslaget ville inte ha henne kvar.

– Det krossade mitt hjärta. Mitt självförtroende var på botten. Trettio människor ville inte prata med mig, de ville inte ens se mig. Det var som om jag hade en smittsam sjukdom.

Karantänen varade ett år, tills USA åkte till OS 2008. Hon var välkommen in i värmen igen, dessutom hade Greg Ryan lämnat jobbet som förbundskapten.

Och Pia Sundhage ville ha Hope Solo som sin målvakt.

Bland det första Pia Sundhage gjorde när hon tog över var att sätta sig ner med Hope Solo, Briana Scurry och tredjemålvakten Nicole Barnhart. Det fanns en varböld kvar, Sundhage var tvungen att tömma den.

– Jag lyssnade på vad de hade att säga, sedan ställde jag två frågor: ”Vill ni vinna?”. Ja. ”Behöver vi bra målvakter?”. Ja.

Hope Solo hade fått en ny chans i landslaget, den här gången tog hon den.

Hope var ett av de stora skälen till att USA vann OS – de slog, symboliskt nog, Brasilien i finalen – och hon är ett av de stora skälen till att USA spelar en ny, stor final på söndag.

– Hope har gått vidare, det andra är historia, förklarade Pia Sundhage på en presskonferens häromveckan.

– Jag ångrar inget. Inte ett dugg. Jag lever inte mitt liv på det sättet. Man lär sig och man går vidare. Det är vad jag har gjort, sa Hope själv.

Hon lärde sig av resan ut från landslaget, och hon har lärt sig en del på vägen in igen.

De senaste åren har Solo, en av världens absolut mest fysiska målvakter, spelat med smärtor i sin högra axel, och i fjol bestämde hon sig: Det gick inte längre. Hon var tvungen att operera den.

När läkarna öppnade upp henne såg de en av de värsta axelskador de sett. De fick laga axeln med elva skruvar – de sitter fortfarande kvar – och därefter väntade nio månaders stenhård rehabilitering. I början kunde Hope inte röra axeln alls, när hon väl var tillbaka på träningsplanen smärtade det varje gång hon slängde sig efter en boll. Men hon slängde sig, hon tränade, hon arbetade upp rörlighet och styrka steg för steg.

– Jag gjorde det till en kamp för att komma tillbaka, säger hon.

Hon vann den kampen också. I början av april spelade hon landskamp igen, lagom till VM-premiären mot Nordkorea var hon tillbaka i full form, och under resten av VM har hon varit fullkomligt överlägsen.

I övermorgon spelar hon för att göra vad hon aldrig fick chansen att göra för fyra år sedan. Under VM i Kina fick alla spelare i USA välja ett motto på kinesiska. Hope Solos var det enda som stack ut.

Vilket motto hon valde?

Xian gei fu qin. ”Till min pappa”.

FAKTA

SPORTBLADET LISTAR VM:s FEM BÄSTA MÅLVAKTER

1) HOPE SOLO, USA

En tidigare ytterst målfarlig forward som sadlat om till målvakt – det tackar amerikanskorna för i dag.

2) ANDREIA, BRASILIEN

Släppte inte in ett enda mål i gruppspelet och höll Brasilien kvar länge i kvartsfinalen mot USA.

3) NADINE ANGERER, TYSKLAND

Precis som Hope Solo en gammal forward som av en slump blev målvakt. Nu rutinerad och meriterad landslagsmålvakt.

4) PRECIOUS DEDE, NIGERIA

Den nigerianska målvakten gör sin tredje VM-turnering. Släppte bara in två mål, men det räckte inte. Nigeria blev ändå utslaget i gruppspelet.

5) KAREN BARDSLEY, ENGLAND

Hon höll nollan mot finalklara Japan och var en stor anledning att England vann gruppen. Lyckades dock bara rädda en straff mot Frankrike och England blev utslaget i kvartsfinal.

KÄLLOR:

USA Today, AFP, AP, ESPN