Bank: Ett mirakel

Japan har lyft fotbollen till en nivå där fysiken inte betyder allt

Foto: Foto: Getty
FOTBOLL

FRANKFURT. Dagen före den bittraste förlusten i Pia Sundhages liv fick hon en svår fråga:

Vilken japanska skulle hon vilja plocka över till sin trupp?

Svaret var lättare än frågan.

Pia valde, förstås, Homare Sawa.

Medan de börjar städa bort guldkonfettin från gräset här inne på Waldstadion börjar världen skriva den fantastiska sagan om Japan.

Frågan är bara var man ska börja.

Det är förstås omöjligt att se förbi Fukushima, förbi en tragedi som gjort en lek som fotbolls-VM både oviktig och viktigare än någonsin. Vi har redan berättat den oerhörda berättelsen om Aya Sameshima, vänsterbacken som arbetade vid kärnkraftsverket, som spelade i en klubb som inte längre finns i en stad som aldrig blir vad den varit.

Men om vi låtsas att det är möjligt att börja någon annanstans?

Då skulle vi göra det på Arosvallen i Västerås.

1995 mötte Sverige Japan där, i en gruppmatch i VM. I Japan var det lätt att fastna för en sextonårig supertalang. I Sverige märkte man en 35-årig veteran som visste allt som är värt att veta om fotboll.

Homare Sawa spelar fortfarande. Pia Sundhage har blivit tränare. Igår möttes de i ett VM igen, för första gången på sexton år.

Sundhage gick därifrån med ett silver. Sawa tog med sig skytteligapriset, Fair Play-priset, priset som VM:s bäste spelare och en VM-pokal.

Det är klart att Pia hellre hade haft henne i sitt lag.

En lysande kamp

Tack vare Homare Sawa är Japan världsmästare och USA tvåa. Japan slog ut regerande världsmästarna Tyskland i Tyskland, de besegrade OS-mästarna USA på det de kan bäst av alla – och det är en prestation man kan kalla många saker.

I brist på bättre väljer jag ”mirakel”.

Japan hade aldrig tagit medalj i VM eller OS. Japan hade mött USA 25 gånger förut, klarat oavgjort tre gånger och förlorat 22. Japan är ett land med 25 000 registrerade flickspelare, att jämföra med de 200 000 som USA har... enbart i Kalifornien.

När Homare Sawa lärde sig spela fotboll gjorde hon det i ett land där det var möjligt för en tolvåring att spela i den högsta seniorligan (hon gjorde fem mål på tretton matcher) och där en femtonåring kunde debutera i a-landslaget (hon gjorde fyra mål i debuten). Fotbollsvärlden är något annat nu, den är större och hårdare och snabbare och bättre – men Sawa är fortfarande en lysande stjärna i toppen av den.

Plottrigt Japan

Finalen blev en lysande kamp mellan ett presspelande, konkret USA, och ett plottrigt, poetiskt Japan.

Sundhage satsade på Buehler som mittback, hon valde att spela med både Lauren Cheney och Megan Rapinoe från start. Två av tre val föll väl ut (Buehler var återigen svag), och i 35 minuter pressade USA sönder Japan.

Matchen påminde om Sverige–USA. Skillnaden var att när Sverige inte orkade spela sitt presspel längre hade de fått sina 2–0 – USA hade inte fått någonting.

När de väl fick sina mål (1–0 under ordinarie tid, 2–1 i förlängningen) var det mot ett Japan som hade fått igång sin passningsmotor, som kunde rulla sig fram till svar.

Och när de inte kunde rulla längre så hade de fortfarande Homare Sawa och hennes trollspö.

Med fyra minuter kvar av förlängningen, när allt borde vara kört, fick Japan hörna. Japan ska inte kunna göra mål mot USA på en hörna, men Sawa ryckte förbi Buehler, mötte bollen med klacken och... den amerikanska självklarheten försvann som ånga och damm.

Gav aldrig upp

När Aya Sameshima åkte till VM lovade hon de överlevande efter katastrofen att försöka uppmuntra dem genom att aldrig ge upp.

Japan gav aldrig upp. De vann finalen på straffar, men framför allt lyfte de damfotbollen till en nivå där fysiken inte längre betyder allt. Inför straffläggningen, inför de mest avgörande ögonblicken i spelarnas idrottsliv, lyckades förbundskaptenen Norio Sasaki få dem att skratta och slappna av.

I Japan hade klockan just passerat sex på morgonen, de hade redan gjort det omöjliga.

Sen gick de ut och blev världsmästare tillsammans.