”Happy and glorious...”

Foto: Andreas Bardell
FOTBOLL

KAPSTADEN. Det var på alla sätt bäddat för den största festen under VM.

England har supportrar i världsklass, de var här i tiotusentals, det var varmt, det var sommar mitt i vintern och det var party över hela staden och ingen verkade ens rädd.

Synd bara att laget spelade som Falkenbergs superettanlag – en dålig dag...

Äntligen kom festen till byn.

Äntligen handlade det om annat än hur många timmar man skulle sitta i bil eller buss för att ta sig till arenorna. En timma, kanske, två timmar, sannolikt, tre timmar, möjligt, fyra timmar... själsdödande.

Jag tog flyget från Johannesburg, där jag häckat i över en vecka och frusit min spinkiga vita häck av mig – ett av Calista Flockharts favorituttryck som jag snott – på läktarna.

Jag har njutit visserligen, men det har inte varit nyttigt för min späda lilla kropp, det tror jag inte.

Jag kom till ett Kapstaden som öppnade med värme, 20 grader, solsken – och en taxi­resa genom den mest nedslitna kåkstad jag sett. Och jag har ändå sett en del i Johannesburg.

Jag möttes av en innerstad som verkligen såg ut som VM-by. Folk vandrade omkring på gatorna, drack, shoppade, njöt. Alla gick samma väg upp genom staden, de 40 minuterna det tog at ta sig till arenan. Nästan ingen talade om att det skulle vara farligt. Krogarna, barerna, allt var öppet och utan de stängsel som man kan lära sig älska och hata i Johannesburg som stundtals känns som ett inhängnat reservat runt antingen fattiga eller rika.

Jag vandrade bland alla engelsmän som klädde ut sig till korsriddare, Arsenalfans, Liverpoolfans eller bara svepte in sig i enorma engelska flaggor och sjöng ”Rule, Britannia!” eller ”Good save the queen”.

Jag pratade med dem och jag måste erkänna att jag älskade att de var så makalöst engelskt självsäkra och segersäkra, som om fiaskot mot fotbollens bananrepublik USA aldrig inträffat.

– We’re England, sa de och lät som den där BP-direktören som sa att ”Herregud, vi borrar upp hundratals såna här hål hela tiden tiden” och fick mannen i senaten att svara att, ”Ja, just det, det är det som bekymrar mig”...touché.

Lagerbäck – en blaskig öl?

Jag vandrade bland ganska många algeriska fans och pratade med några av dem, de hade inga större förhoppningar, tvärtom, de hade ju förlorat mot ett landslag från ett land så litet att de flesta inte ens visste att det existerade... Slovenien... bah.

Jag träffar ett gäng algerier som intagit en central plats utanför arenan.

Vi tar några bilder och min återfunna ledsagare och folklivsforskare Babyface Bardell konstaterar att det här verkligen var sympatiska människor som bjuder på sig själva.

Utanför den kraftigt underdimensionerade bajamajjasektionen träffar vi ett gäng engelsmän som väntar på sin tur och befrielse. Jag skulle nog vilja påstå att det är lika kissnödiga som sympatiska. När jag säger att jag är från Sverige säger de Sven-Goran Äriksånn och visar med all önskvärd tydlighet att de inte skulle bli ett dugg förvånade om de hittade honom inne i majamajjan.

Jag nämner inte Lagerbäck. Jag vet ju att det låter som en dålig ölsort.

Efter matchen återfinner jag mina engelsmän.

Jag har sällan sett så bedrövade människor.

– Herregud, de spelar ju som Liverpool den här säsongen, säger en kvinna, men rättar sig själv:

– Sämre än Liverpool.

Jag försöker komma med min jämförelse med ett skitnödigt Falkenberg men ingen vill lyssna. Jag förstår dem. Deras lag har verkligen spelat uselt.

Ett gäng livrädda spelare som har en total lönesumma på några miljarder, men spelar sämre än en påse nötter.

Drottningen skäms?

Efter 76 minuter och 50 sekunder sjunger hela den engelska delen av publiken delar av nationalsången. Inte för att hylla prins Harry och prins William som är där (borde inte de vara i Stockholm?) utan för att de måste. ”Happy and glorious...”. Men starkast sjunger de i ”Good s-a-a-a-a-ve the queen”.

Jag tror att de menar att någon måste bevara drottningen mot dessa förfärligt usla undersåtar som skämmer ut henne, hennes sonsöner och hela deras land och kanske också hela imperiet.

Kanske också Falkenberg.

I alla fall Stefan och Krister i Falkenberg. De hade nog önskat sig mera stil och klass än den Gerrard och Lampard visade upp.

FAKTA

FANSMATCHEN

Sa jag walk over? Det gick fem engelsmän på varje algerier. Självklart vann engelsmännen och stundtals vann de även över den armé av vuvuzelor som försökte krossa deras sånger.

FÖRFESTEN

Hela stan levde upp när engelsmännen kom hit. Fredligt, lugnt och trevligt visade de att det här med att dricka öl och stödja ett fotbollslag kan vara en skön konst.

FANSMODET

Engelsmännen hade målat sig överallt där det gick att måla sig. En del sköna typer försökte verkligen se ut som de var med i någon dålig b-film.

EFTERFESTEN

Sakta börjar bitterheten sjunka undan. Kvart över två lämnar jag den här texten från ostronbaren på Taj Hotel och jag måste säga att engelsmännen börjar se rätt... förväntansfulla ut igen.