SAMBA? NEJ. STRAMT? JA.

Vi hade att välja mellan samba och militärmarscher.

Vi hade att välja mellan karneval och ett helt land bakom taggtråd.

Svåra val – men inget blev ändå som vi hade tänkt oss.

Orsaken är enkel: vädret. Natten till i går sjönk den 15 grader.

Lagom till match sjönk den fem grader till. Tillsammans med en snål Göteborgsblåst och en hög luftfuktighet skapade det inte direkt några förutsättningar för en folkfest. Det påminde mer om bandy än om fotboll.

De applåder man hörde kom med handskar och lät som några tusen i Bollnäs.

Tur då att vi hade vuvuzelorna.

De lät i alla fall. Folk drack kall öl som vanligt – märkligt nog – och sen blåste de i sina rör. Tittade man sig omkring på vår sektion såg det om som om folk fyllde på med öl hela tiden och sen kom det ut som brölljud.

Påminde om en kväll i en folkpark

Lite som i Hälsingland, det med, kanske, men mera på kvällen i en folkpark eller en på parkeringsplats.

Brasilianarna hade annars intagit Johannesburg.

Tusentals och åter tusentals.

De måste ha blivit förvånade när de upptäckte att vädret förändrades så drastiskt. De måste ha blivit förvånade om de trodde att de skulle klarat av att flytta Copacabana till Sydafrika.

Det lyckades de inte med.

Området kring Ellis Park påminde mer om Piteå Havsbad i november än om fyra kilometer badstrand i Brasilien i mitten av sommaren.

Det avspeglade sig också på hur det såg ut kring arenan före, under och efter match.

Senast jag vara på ett VM var det de brasilianska supportrarna som satte färg på hela mästerskapet.

I fantasifulla kreationer, dans, musik, sensualism och kanske och en smula sexism – enligt min chefsideolog Babyface Bardell – så lyckades de verkligen skapa en känsla av samba och livsenergi kring den gravallvarliga fotbollen. Dansade kvinnor i mindre kläder en en normal fotbollsspelare bär i duschen var sådant som världsmedia skildrade storögt den gången.

Stelt och kallt

I går fanns väldigt lite av det.

Dans och sång? Ja, en del, trots allt. Om än ganska stel.

Samba? Knappast.

Sen hade vi de där koreanerna. Hur ska jag beskriva dem? Vi letade i timmar.

Inte en nordkorean så långt ögat nådde. Det kanske inte kommer en enda, funderade vi skeptiskt. Nordkorea är ju trots allt inte bara världens mest bisarra land utan också ett fängelse. Invånarna får inte lämna landet och besökare får inte göra det på sina egna villkor. Om de överhuvudtaget släpps in.

Så frågan var alltså: skulle vi hitta en enda nordkoreansk tifosi att festa loss med?

Ja, vi hittade faktiskt en.

Ni kan se honom på bild här. Det var en vänlig man men ingen muntergök direkt.

När jag frågade honom vad han hette skakade han bara på huvudet. När jag frågade honom var han kom ifrån skakade han ännu mera på huvudet. Kanske tyckte han att det var en dum fråga för han hade ju trots allt en trevlig liten hatt med en nordkoreansk flagga på.

Log i 0,7 sekunder

– Får jag låna din hatt, sa jag och pekade.

Då log han plötsligt. Ett exakt 0,7 sekunder långt leende och så sträckte han sin hatt till mig och poserade villigt tillsammans inför fotografen.

Jag vågade inte riktigt le mitt flinande leende som jag brukar göra utan iakttog även jag en stram nordkoreansk fotbollsmin.

–Hur känns det att vara ensam nordkorean här, frågade jag, men då skakade han på huvudet igen och gick.

Audiensen var slut.

1–0 till Nordkorea?

Jag hade gärna velat fråga hur han ser på att tv hemma i Nordkorea inte visar lagets matcher live utan bara i ihopklippta versioner efteråt, men hann inte.

Vem vet, kanske kommer Nordkoreas befolkning i dag att få se en version av matchen där slutresultatet är 1–0 – till Demokratiska Folkrepubliken Korea över världens dittills bästa fotbollsnation Brasilien.

Stolta kommer de att få veta att Kim Il Sungs sonsöner numera regerar fotbollsvärlden. Också.

(Sydkorea–Grekland, däremot, slutade sannolikt 0–0.)