”Han ville hoppa en sista gång...”

Sabotör eller frihetstörstande artist? Här är historien om Jimmy Jump

1 av 3
FOTBOLL

Som barn plankade Jaume Marquet Cot på tunnelbanan men ville åt en större kick.

I söndags slogs han på käften framför 90 000 åskådare och var framme vid målet.

Det här är historien om hur Jimmy kan ha gjort sin sista invasion, och hur han har tagit sig in till stjärnorna.

Tänk att du är pank men lyckas skramla ihop till en flygbiljett. Väl framme på resmålet springer du över en gräsmatta när en främling svingar knytnäven mot ditt ansikte. Du faller, smärtan bränner i huvudet, sju vakter bufflar iväg dig och ändå är det du som dagen efter ställs inför rätta.

För dig vore det en usel semester, för Jaume Marquet Cot var det en sanndröm.

”Fri när jag hoppar”

– Jag vill vara fri, som i den där Freddie Mercury-låten. Och jag känner mig fri när jag hoppar. Jag vill hoppa över hela världen, det är min anledning att leva.

Svulstigheterna inleder ett tal som alter egot Jimmy Jump har filmat och lagt ut på sin hemsida. Över ligger ett klipp där han simmar in på en vattenpolomatch, ett där han dansar in i Spaniens bidrag i Melodifestivalen och ett foto där en röd mössa svävar över fotbolls-VM-pokalen och Jimmy är en halvsekund från att knockas.

– Stora matcher lockar fram den bästa sidan hos mig. Jag var på plats under Champions League-finalerna i Istanbul 2005 och Paris året efter. Jag sprang in på planen i Aten 2007, när Milan fick sin revansch på Liverpool, säger Jimmy tillFourFourTwo.

Han kallar sig ”jumper” och hoppade första gången 2002 på Camp Nou för att hylla den forna Barçabacken Abelardo Fernandez. Spänningen, ruset och blandningen av jubel och burop väckte en törst i honom. Han upplevde det som ett drogberoende.

”Attacken på Figo bäst”

Snart hade Jimmy Jump stormat en EM-final, ett El Clásico och en CL-

semi. Som lyckligast var han när han kastade en Barcelonaflagga på Luis

Figo som just flyttat till Real Madrid.

– ”Attacken” på Luis Figo är den absolut bästa. Hela världen såg det. Jag gjorde det eftersom han var så otroligt älskad på Camp Nou. Dessutom lovade han mig personligen att han aldrig skulle lämna oss. Och så skriver han på för våra värsta rivaler. Från min plats på pressläktaren var det inga problem att ta mig in på planen, säger han till FourFourTwo.

Pressläktaren, ja.

Det är enda förklaringen Jaume ger till hur det går till. Hur en 36-åring som jobbar på bokförlag i Barcelona lyckas tränga sig in. Genom att bluffa sig

till journalistackreditering kan man

rimligen röra sig friare på arenorna.

Men det är ingen hundraprocentig metod. Ofta åker han till matcher utan att ta sig in på gräset. Svårast var det när hans spanska kreativitet ställdes mot tysk säkerhet.

– VM-finalen 2006 i Berlin såg jag på plats, men dessvärre kunde jag inte ta mig in på planen. Säkerheten var för hög, även för mig.

2 000 i böter

I går dömdes Jaume till 2 000 kronor i böter av den VM-domstol som tagits fram för att snabbt handlägga fotbollsrelaterade brott.

Det var värre 2004 då han – enligt egen utsaga – fick två dagar i portugisiskt fängelse (men därefter en cigarr och en flaska vin av ett tacksamt fan) och 2005 då han häktades en natt (och sedan besvarade frågorna på rättegången med Beatlescitat).

Inför VM sa Jaume att drömmen

vore att slå en straff i en riktigt stor match, gärna en Champions League-final. Efter söndagens final verkar något ha förändrats. Enligt vännen Alex Sola ska stormningen ha varit den sista, och i symbolisk mening dog därför Jimmy Jump av det där knytnävsslaget.

– Han ville hoppa för sista gången i Sydafrika, säger Sola.