Bank: På många sätt det viktigaste mästerskap som någonsin spelat

FOTBOLL

JOHANNESBURG. Är Afrika redo?

Är Afrika starkt? Är Afrika stolt, modernt och enat?

I dag börjar VM.

Sydafrika möter Mexiko, ett rymdskepp har tagit mark i Soweto och frågorna dallrar i luften.

Aldrig förr har så få av dem handlat om det som händer innanför sidlinjen.

Låt mig säga som det är.

Man kan åka till ett VM, gå runt i en av världens mest segregerade miljonstäder, hamna mitt i ett gungande tåg av vuvuzela-tutande ungdomar, man kan lyssna till radio och titta på tv, möta ett helt lands uppdämda stolthet, jobba sig hela vägen fram till en premiärmatch i ett VM – och man kan göra allt det där med en tjurig ambition om att inte göra allt det här till en symbolfråga som väger tyngre än en fotboll.

Men då måste man blunda. Hårt.

I eftermiddag går vi den sista biten fram till Soccer City. Det luktar bränt gräs och stendamm där, Soweto-vinden letar sig hela vägen ner till planen och den nybyggda arenan sticker i orange och stålgrått. Sydafrika ska möta Mexiko, i går gick jag dit för att höra två förbundskaptener från andra sidan Atlanten prata om matchen.

Sydafrikas Carlos Alberto Parreira sa:

– I det här landet har fotbollen sovit i så många år, och så – plötsligt – finns en strimma av hopp.

Mexikos Javier Aguirre sa:

– När jag var ung lade jag många timmar på att läsa böcker och intervjuer med Desmund Tutu och Nelson Mandela.

Inget VM har någonsin handlat så mycket om hopp och politik.

Mexiko kommer att spela med en hyperoffensiv tridente i eftermiddag, med ett par av fotbollsvärldens allra mest lovande små knattar. Sydafrika kommer med fysik och form och ett folk i ryggen. Men premiärens stjärna kommer att vara en 91-åring som är på plats i tio minuter för att vinka till världen.

Allt handlar om hopp och politik

Varför är vi här?

Det finns korta och långa svar på det, men inget som inte handlar om hopp och politik.

Ska vi börja 1910? När Gandhi var i Sydafrika, och det arrangerades en fotbollsmatch som led i en kampanj mot diskriminerande skattelagar? Ska vi börja med hela Afrikas självständighetsrörelse, från andra världskrigets slut, där fotbollen spelade en så central roll? 

Ska vi börja med Fifa-presidenten Stanley Rous rent rasistiska hållning i apartheidfrågan på 60-talet? Med fångarna som startade en fotbollsliga bland stenbrotten på Robben Island? Med ”Terror” Lekota, som spelade forward i fängelset och blev försvarsminister? Med Jacob Zuma, som dömde matcherna på ön och blev Sydafrikas president? Med fifflaren Irvin ”Iron Duke” Khoza som gick från en nyckelroll i ANC:s beväpnade gren till en nyckelroll i VM-organisationen?

Eller ska vi bara ta avstamp i ett skumt, internt maktspel i Fifa, där João Havelange och Sepp Blatter använde löftet om ett Afrika-VM som en spelpjäs för att knuffa

undan Uefa och Lennart Johansson från makten, en dag i Paris för tolv år sedan?

Det ska vi kanske. Det ska vi förmodligen.

Sydafrika ska möta Mexiko, och varje tråd man drar i hänger i en annan tråd, som går till den långa historien om ett land och en kontinent som ägnat ett halvt sekel och mer åt att slåss för att bli till. Den historien kommer förstås att dränkas i sockersliskig slogan-kitsch de närmaste veckorna, men det ändrar inte en sanning:

Väldigt få saker har varit viktigare för den där striden än fotbollen. 

Vi rullar in bollen nu, Mandela vinkar och VM startar och jag är lika löjligt lycklig som varje gång över att vara på plats. Är Spaniens nya vinnargeneration vinnare en gång till? Det tror jag. Är Dungas stålhårda brassebataljon rätt väg att gå? Det undrar jag. Har Capello strupit Englands energi på samma sätt som Sven-Göran Eriksson gjorde en gång? Mycket möjligt.

Vi kommer att få se Diego Maradonas eget enmansdrama. Largerbäcks och Svennis underbara kamp mot tiden. Serbiens första VM och Domenechs sista.

Det kommer att bli fantastiskt, det blir det alltid. Jag kommer att sitta med bröstkorgen öppen, det gör jag alltid.

Mandela går på fotboll igen

Men det här är inte ett VM, inte bara. Det är Sydafrikas och Afrikas VM, och det är på många sätt det viktigaste mästerskap som någonsin spelats.

Promenerar du genom Johannesburg kommer du att se rätt få utländska fans. Du kommer att höra vuvuzelorna och se flaggorna, du kommer att gå förbi hiv-klinikerna och affischerna om gudstjänster som lovar ”free healing for all”. Överallt kommer du dessutom att se Fifa-banderollerna som trummar in sina besvärjelser:

Joburg is ready! A world class african host city! World class infrastructure!

Sydafrika behöver visa det för sig självt, minst lika mycket som Sydafrika behöver visa det för världen.  

Det har gått sexton år sedan Nelson Mandela svor presidenteden i det här landet. Det första han gjorde som president var att smita iväg från ceremonierna i Pretoria. Clinton, Gorbatjov, Fidel Castro och de andra världsledarna fick klara sig utan honom en stund. Sydafrika spelade ju fotboll mot Zambia, Mandela ville vara där.

Om ett par timmar börjar ett VM i samma stad. Mandela går på fotboll igen, och den här gången ser han en match ihop med två miljarder andra.

– Det här är en av de största händelserna i Afrikas historia, har han förklarat.

Om det nu är en överdrift så är den inte särskilt stor.

FAKTA

BANK RANKAR: VM:S 11 STÖRSTA STJÄRNOR

1. LIONEL MESSI

2. CIRSTIANO RONALDO

3. DIDIER DROGBA

4. WAYNE ROONEY

5. SAMUEL ETO'O

6. XAVI

7. ARJEN ROBBEN

8. FRANK RIBÉRY

9. KAKA

10. BASTIAN SCHWEINSTEIGER

11. GIANLUIGI BUFFON