Dumdryg promenadfotboll när den är som sämst

Vi satt i 90 minuter för att se brasiliansk briljans – i fyra sek

FOTBOLL

JOHANNESBURG. Brasilien–Nordkorea 2–1 i en svinkall premiär, när vi på ena sidan hade ett anonymt, mekaniskt, ansiktslöst fotbollslag.

På andra sidan?

Där stod Nordkorea.

De fick oss på ”hello”.

När nationalsången dånade ut över Ellis Park, den om det vackra faderlandet och det femtusenåriga riket, och Jong Tae Se grät som ett barn så stod vi ansikte mot ansikte med den mystiska Demokratiska Folkrepubliken Korea, vare sig vi ville eller inte.

Jong Tae Se är född och uppväxt i Japan, han lever sitt liv i Japan, men han har utbildats i nordkoreanska skolor, till korean.

Innan tårarna hunnit till hakan hade han förstärkt vår nyfikenhet.

Innan matchen hunnit till halvtid hade han väckt vår sympati.

Rena bandyvädret

I den arktiska kylan på Ellis Park – det var bandyväder – ställde koreanerna upp sig med en välsynkroniserad fembackslinje med två spelare som tog nästan allt ansvar för att göra något mer än överleva. Kaptenen Hong Yong Jo var matchens bäste spelmotor, alla tre mittbackarna var utmärkta och Jong Tae Se var fullkomligt heroisk som ensam bollmottagare längst fram. Asiatisk fotboll är fattig på just den sortens spelare, stora killar som kan hålla i anfallen – men Jong lyckades nästan varje gång.

När Nordkorea för första gången sen den mytomspunna succéinsatsen 1966 gick in i ett VM så gjorde de det med den sorts tapperhet och motståndskraft att propagandamaskineriet hemma i Pyongyang inte ens behövde oljas den här kvällen.

Det räckte med att de berättade vad de såg.

Folkrepubliken var så samordnat som man förväntat sig, lika vältränat som alltid, men framför allt hade spelarna ett lugn och en metod i allt de gjorde. Det var inte samma koreanska extasfotboll som när Sydkorea sprang livet ur allt och alla 2002, men det var en konkret och klok koreansk fotboll, med spelare som stack ut (på alla sätt, jag blev överraskad av att de bar skor med olika färger).

Fotboll – en identitetsbildare

De hotade inte Brasilien på allvar, men det var det väl ingen – utanför folkrepublikens gränser – som väntat sig heller.

Däremot visade de både tapperhet och tårar, och vi är inte mindre nyfikna på det där landet i?dag än vad vi var i?går. Det har ju till och med fått ett ansikte.

Den som vill veta vad fotboll kan betyda som nationell identitetsbildare, i Sydamerika lika väl som i Nordkorea, hade bara behövt kika in på en middag som Brasiliens president höll för två år sedan. Lula hade bjudit in alla de kvarlevande hjältarna från landslaget som vann VM i Sverige 1958 för att fira jubileum.

Han lovade dem en livstidspension, innan han höll sitt tacktal.

– Innan guldet bar vårt land på ett mindervärdeskomplex. Vi trodde inte på oss själva, på vår blandras. Tack vare er förändrades bilden. Brasilien blev en nation, fick en identitet.

När man vet det där vet man också varför det är så viktigt för Brasilien att ha ett landslag som spelar som den bilden.

Ja, och då förstår man också varför Dunga aldrig kommer att vinna några hjärtan som tränare.

Hans lagbygge är gediget, när de får in små bitar av sin vanliga friflödande kreativitet också är de till och med ett bättre lag än de varit förut. Men igår satt vi i 90 minuter för att se exakt fyra sekunder av den briljansen.

En stor prestation

Maicon gjorde VM:s bästa mål hittills, en nollvinkel-prestation som är så oerhört mycket större än han kommer att få uppskattning för. Att se luckan, tänka tanken och vrida foten är en trippelbragd som bara en enda ytterback i världen klarar av. Sen slog Robinho ett finfint stick till Elano, som gjorde 2–0.

Det var allt.

Resten var dumdryg promenadfotboll när den är som sämst. De tappade ut bollar över linjen, passade fel, började i lågt tempo och sänkte det efter ett tag. Mittfältet med Elano, Felipe Melo och Gilberto Silva var… precis som det låter,

Luis Fabiano rörde inte bollen på en timme och Robinho var tvungen att leta upp Kaká om han ville ha någon att leka anfallsspel med.

Men Dunga fick sina tre poäng, och Dunga kan säkert få den här gulgröna bussen att rulla igång vad det lider. Ska han oroa sig för något så är det för att Kaká var precis samme likbleke Kaká som han varit i Real Madrid den här säsongen. Och utan den riktige Kaká vinner inte Brasilien något VM-guld.

De slog Nordkorea, men Nordkorea slog ju tillbaka också.

Hade velat se jublet i Pyongyang

När Ji Yun-Nam avslutade ett drömanfall med att dunka in 2–1 i slutminuterna så firade de röda i Ellis Park som om de vunnit något stort.

Jag hade kunnat ge mycket för att se hur folket firade hemma i Pyongyang, men det får vi inte se.

Vi vet bara att VM-matcherna sänds på andra sidan muren – men att de än så länge sänts med ett dygns fördröjning.

Det blir ju lättare att kontrollera budskapet på det sättet.