Bank: Italien hänger över ett stup – längst ner ser de ett blått gäng som slår på varandra

FOTBOLL

NELSPRUIT. För fyra år sedan mätte ­Italien avståndet från rännstenen till himlen, och såg hur kort det var.

I?går mätte de vägen tillbaka.

Den var inte ett dugg längre.

Jag kom tidigt, med samma barnsliga förväntan som jag alltid har inför nya fotbollsarenor. Den här låg mitt ute i Transvaal och ingenstans, läktartaken vilade på arton stiliserade stålgiraffer och utanför sålde kvinnor apelsiner från odlingarna runt omkring.

Med fyra-fem timmar kvar till världsmästarnas andra match i VM smet jag in på arenan, satte mig i solen och blundade medan arrangören genrepade Italiens nationalsång på full volym och gåshuden ställde sig i världsmästargivakt.

En eftermiddag senare satt jag i ett mörkt litet rum och ser en sänkt Marcello Lippi ordslåss med journalister. Först är det en italiensk som försöker. Han hinner bara säga ett par ord av sin fråga:

– Det räcker inte bara med vilj…

Lippi klipper av direkt.

– Jag vet vart du är på väg.

Sedan är det en nyzeeländsk reporter som vill diskutera moral:

– När De Rossi la sig ner och fick straff – tyckte du inte att det var fusk?

Lippis stålblick skär cirkelformade hål i honom:

– Pratar du om er nummer 14? Han som skickade upp åtta armbågar på ett par minuter i början?

Vi sitter i ett källarrum, världsmästarna har spelat 1–1 mot Nya Zeeland, och Lippi är inställd på strid. Han tar frågorna på volley, innan de hinner landa. Har han tagit ut fel spelare? Nä, det finns inga bättre i Italien. Har han coachat fel? Nä. Har spelarna gjort några fel? Kanske, men de visade fin moral.

Jag frågar Lippi om hans spelare blev stressade, kanske till och med panikslagna. Lippi missförstår. Han tror att jag undrar om han varit panikslagen.

– Nej, det finns ingen panik. Jag är 62 år gammal, har jobbat med fotboll i 35 år, haft förmånen att vara med i mycket och vinna mycket. Vi är besvikna, visst, om vi inte vinner nästa match är det det…

– Men vi kan gå vidare på tre oavgjorda. Som Italien gjorde med Bearzot 1982. Och minns när vi var på väg ur Champions i gruppspelet med Juventus, men så gjorde nån grek mål, vi gick vidare och sen vann vi hela Champions ­League.

Italien har kanske inte panik, men de har kinder röda som solmogna tomater.

Oavgjort mot Nya Zeeland. Världsmästare–Kiwis 1–1. En trupp full av klubblösa, halvamatörer och vanliga hederliga, heroiska fotbollsknegare ställde sig i vägen för Italien – och mästarna kom inte runt.

Italien hade ingen fart, inga idéer

Nya Zeeland gick in med armbågar, dobbar, tjongbollar och ett 4–4–2 med vänsterbacken Tommy Smith lite högre upp, för att hålla Pepe under kontroll.

Där var ett knippe som inte platsat i engelska tredjerangs-klubbar, någon de hittat på Facebook, nån som inte ens har ett klubblag, och en målskytt som heter Shane Smeltz och som gjorde två mål på 31 matcher för Halifax i engelska division fem.

Italien började med att, återigen, släppa in ett (regelvidrigt) mål på frispark. De avslutade med att slå inlägg rakt ut till inspark.

Däremellan gjorde de den mest patetiska insats jag någonsin sett ett italienskt landslag göra.

De hade ingen fart, inga idéer, de glittrade inte som individer och skrämdes aldrig som kollektiv.

De mötte ett stabbigt boxarförsvar, men deras bästa chanser kom på skott utifrån (Montolivo), och deras mål kom på en furbofilmad straff (Daniele De Rossi la sig, ­Iaquinta satte straffen).

Cannavaro spelar som en gubbe

Om ni märker att jag inte gör några ansatser till matchanalys så märker ni rätt. Det beror på att det inte behövs. Italien pressade naturligtvis ner Nya Zeeland

i knästående, men när de väl fått dem dit hade­ de inte en aning om vad de skulle göra.

Cannavaro ser ut som en 25-åring, men spelar som en gubbe. Pepe och Marchisio var kriminellt värdelösa i allt de gjorde. Och längst fram försöker Marcello Lippi alltså vinna VM med Gilardino och Iaquinta, två spelare som tillbringar halva matchen felvända. När Di Natale kom in satte ­Lippi honom på en kant, långt från mål.

Lippi pratade om den Bearzot som vann VM 1982. Han borde pratat om den Bearzot som tog med sig trötta spelare som ­Cabrini, Scirea, Conti, Tardelli och Rossi och halkade ur VM 1986.

Den nya generationen fick inte chansen, tog inte chansen, och nu står de här med sina röda kinder.

Lippi säger att allt kan hända – men han minns fel.

Det var Olympiakos som gjorde det där grekmålet som krånglade Juventus vidare, på Rosenborgs bekostnad.

Men det var inte 1996. Inte året de vann.

Frankrike – en pinsam såpa

Det mest fascinerande med Italiens 1–1 mot Nya Zeeland är ändå att det inte räcker för att platsa som VM:s största krislag.

Italien hänger i fingernaglarna över ett stup. Om de tittar rakt ner i stupet ser de ett blått gäng som står och slår på varandra: Frankrike.

I VM 2006 var de en skalle från guld. I EM 2008 var de en splittrad grupp. Efter ytterligare två år under Raymond Domenechs maniska misskötsel har de förvandlats till landslagsvärldens mest pinsamma dokusåpa.

Domenech är en självupptagen nolla, men huvudansvaret är inte hans. Det faller på den förbundsledning som för två år sedan, när allt redan börjat rasa, höll en omröstning om vem som skulle föra Frankrike framåt.

Vägskyltarna pekade mot en ­katastrof – de valde att trampa gasen i botten.

Nitton av 20 röstade­ för att låta Domenech fortsätta. Nu står de här.