MOT BROR & FOSTERLAND

1 av 2 | Foto: AP
Kevin-Prince Boateng.
FOTBOLL

Han pratar inte med sin bror, är avskydd i sitt hemland och vill inget hellre än att sparka ut både brorsan och landet ur VM.

Många slåss i VM.

Ingen har valt sämre odds än Kevin-Prince Boateng.

Moderna spelare förstår man på moderna sätt.

För att skaffa oss en bild av vad Ghanas Kevin-Prince Boateng gått igenom den här våren klickar vi oss alltså in på hans twitter-konto.

Ur meddelandehögen:

”Fuck you. Dö, din jävla son av en hynda. Alla i Berlin väntar på dig”. ”Ditt lilla djur, är du stolt över dig själv?”. ”Länge leve Ballack. Hata Boateng”.

Vi går vidare in på Facebook, och ser vad som hänt där de senaste veckorna.

Facebook-gruppen Kevin-Prince Boateng – lämna tillbaka ditt tyska pass! har samlat ihop 13 000 medlemmar. Gruppen ”82 miljoner mot Boateng” fick över sextiotusen medlemmar på mindre än ett dygn.

I kväll ska Kevin-Prince Boateng spela mot Tyskland.

Han är född där. Men det är inte hans land längre.

Spelare från gatan

Prince Boateng kom till Berlin från Ghana för trettio år sen. Han spelade back i förortslaget Reinickendorfer Füchse, och förälskade sig i Christine, en ung tyska som jobbade i kakfabrik.

Princes brorsa hade spelat i Ghanas landslag och Christine var släkt med Helmut Rahn, mannen som sköt Tyskland till landets första VM-guld.

Prince och Christine fick sonen Kevin-Prince, och snabbt stod två saker klart.

1. Lillkillen hade goda gener.

2. Han hade en tuff miljö att utnyttja dem i.

Pappa Prince lämnade familjen när Kevin-Prince var ett år. Han flyttade till en annan del av Berlin, blev tillsammans med en annan kvinna och fick en son till, Jérôme.

Kevin bodde hos mamma, i en lägenhet där det inte alltid fanns mat och där man fick hitta sina manliga förebilder på annat håll.

– Där jag växte upp blir man antingen gangster eller langare eller fotbollsspelare, har han förklarat.

I Kevins kompisgäng busade man en del, men framförallt spelade man fotboll. Bättre än något annat kompisgäng i världen.

Turkgrabben Zafer Yelen skulle senare bli proffs i Trabzonspor, iraniern Ashkan Dejagah spelar i Wolfsburg, halv­nigerianen Chinedu Ede är i Union Berlin, Jérôme Boateng har skrivit på för Manchester City och tunisiern Änis Ben-

Hatira hamnade i Hamburg.

Från tio års ålder spelade de ihop i Reinickendorfer Füchse. Och när de inte tränade så spelade de på en cementplan utanför Dejagahs lägenhet i Charlottenburg.

– Det var på riktigt. Vi pressade varandra och pushade varandra, och så är det fortfarande, säger Yelen. Vi representerar den nya sortens spelare, från gatan.

Sex grabbar från ”Berlins Bronx”, ett område där var tredje invånare har utländsk bakgrund, en på sex är arbetslös, och polisen registrerar 15 000 brott per år.

– Vår bakgrund ger oss en större motivation än andra. Vi sätter en sån stolthet i att inte förlora, säger Ben-Hatira.

– Våld och droger finns överallt. Några av våra kompisar valde fel väg och slutade i fängelset. Jag ska inte gå in på detaljer, för en del är för extremt, säger Yelen.

– Vore det inte för fotbollen hade jag blivit kriminell, säger Kevin-Prince.

De fostrade varandra, och sedan gav de sig ut i vuxenlivet med lärdomarna från det där som Kevin-Prince kallade ”ghettot”.

– Vi var tvungna att ta oss fram med gatans regler, och därigenom fick vi en känsla av att man hela tiden måste hävda sig.

De tatuerade sig (Kevin-Prince har tretton stycken), de köpte diamant- och guldsmycken, de lyssnade på gangster-rap från Aggro Berlin. Så småningom blev de vuxna, mer mogna. Ben-Hatira och Yelen har varit med och startat ett samhällsprojekt för att ge fattiga unga råd att spela fotboll i en klubb.

Rasism från läktarna

Kevin-Prince Boateng? Han fortsatte slåss.

Han togs snabb ut i alla u-landslag, och han var stolt när nationalsången spelades. Men det fanns saker som fick honom att känna sig mer ghanansk än tysk, saker han hörde från läktaren och motspelarna.

– Neger. Åk hem till ditt eget land.

I en match med U19-landslaget gjorde han mål från halva plan. Alla såg en extrem talang – med en extrem personlighet.

Under ett U21-uppdrag gjorde han sig omöjlig och blev av med sin plats för gott. Samtidigt visade han sin talang i Bundesliga och utsågs till årets unge spelare. Sommaren 2007 såldes han till Tottenham för stora pengar.

Han var rik, han var nygift, livet borde lekt. Men Tottenham-tränaren Martin Jol bjöd in honom på kontoret för att förklara läget: Du är en bra kille, men det är inte jag som velat ha hit dig.

Boateng hade svårt att ta motgången.

– Kläder och att bli igenkänd på krogen var viktigare. Jag tappade kontrollen.

Han shoppade sig lycklig; 150 par skor, 20 läderjackor, 200 kepsar… En gång köpte han tre bilar på en dag – en Hummer, en vit Lamborghini och en Cadillac.

Han blev inte lycklig förrän han flyttade hem igen, våren 2009, till Dortmund på lån.

En oslipad diamant

Tränaren Jürgen Klopp gillade honom direkt.

– Han är en av de bästa vi har i tysk fotboll, men han utnyttjar bara 30 procent av sin kapacitet.

Under tiden i Dortmund blandar han briljanta insatser med fula överfall. Han stämplar Bayerns Miroslav Klose i låret, gör om det mot Schalkes Krstajic, och avslutar säsongen med att sätta dobbarna i ansiktet på Wolfsburgs japanske mittfältare Makoto Hasebe.

Dortmund väljer att inte utnyttja sin option och köpa loss honom. Dels är han för dyr. Dels är han trubbel.

Den 12 mars greps Boateng av polis för att efter en blöt fest ha slagit av backspeglar på en rad parkerade bilar.

– Visst, jag borde inte varit ute så sent på natten. Men anklagelserna är rent nonsens, säger han.

Sommaren 2009 ser Kevin-Prince hur lillebrorsan Jérôme dominerar när Tyskland vinner U21-EM i Sverige, en turnering han själv inte blivit uttagen till.

Då har han redan bestämt sig. Han ska spela VM 2010, men inte för Tyskland.

Han ska spela för Ghana.

Dobbarna före

Kevin-Prince gör en bra vårsäsong 2010. Han spelar för krisklubben Portsmouth, och är med och för dem till FA-cupfinal.

De tyska tidningarna har, mest som en kuriositet, noterat att han och Jérôme lär ställas mot varandra i sommarens VM. Men det är ingen stor sak. Jérôme är inte ordinarie, och Kevin-Prince är inget att bry sig om.

Allt det där ändras på Wembley den 15 maj.

Chelsea-stjärnan Michael Ballack är på dåligt humör i första halvlek och ger Boateng en örfil. Kevin-Prince svarar strax efter med att kasta sig in i en våldsam tackling. Dobbarna före, rakt in i Ballacks högra fot.

Tysken som ville spela för Ghana har skadat Tysklands lagkapten.

– Jag kom in sent och hårt. Det såg dumt ut. Jag bad om ursäkt ute på planen, två gånger om. För tredje gången: Sorry. Det var inte meningen, säger han.

Ballack vill inte ta emot ursäkten. Opinionen i Tyskland vill det definitivt inte.

I Bild avslutar krönikören Franz-Josef Wagner en upprörd text: ”Ett rövhål har förstört hans dröm… Det är alltid rövhålen som förstör allting”.

Det är en ganska representativ bild av hur tonläget varit i tabloiderna och på internet de senaste veckorna. Hatet mot storebror Boateng har gått långt över osmaklighetens gräns.

Och lillebror?

Direkt efter Ballack-tacklingen vädjade Tysklands förbundskapten Joachim Löw till pressen: Blanda inte in Jérôme i det här.

– Jag har sagt till honom att vi står bakom honom reservationslöst. Det är hans familj, men han har inget med det här att göra.

Bröderna bryter kontakten lagom till VM. Jérôme har suttit på bänken i båda Tysklands matcher, Kevin-Prince har spelat från start i Ghanas.

I kväll möts de i en avgörande match i Johannesburg.

De tyska fansen kommer att bua varje gång Kevin-Prince är i närheten av bollen. Och Jérôme?

– Jag kommer att sträcka ut handen, säger han. Så får vi se hur han beter sig.

FAKTA

BRÖDER SOM SPELAT FÖR OLIKA LÄNDER

BOATENG

Kevin–Prince, Ghana

Jérôme, Tyskland

ANDRELO

Michele, Italien

Raymundo, Uruguay

BAKER

Gerry, USA

Joe, England

BROWN

Jim, Skottland

John, USA

CAHILL

Chris, Samoa

Tim, Australien

GOODALL

Archie, Irland

John, England

HOLLINS

Dave, Wales

John, England

HOLLINS

Parfait, Kongo

Steve, Frankrike

VIERI

Christian, Portugal

Max, Australien

VIDIGAL

Jose Luis, Portugal

Lito, Angola

KIZITO

Manfred, Rwanda

Nestroy, Uganda