Ni var inte ens nära...

Bank: Danskarna var precis på samma plats som svenskerne. De var inte med. Inte någonstans.

FOTBOLL

RUSTENBURG. Rødhvide VM-drömmar?

Jodå.

En stor, fet, ilsket röd punkt. På vit bakgrund.

Ni såg kanske flaggan på en av långsidorna, en dannebrog med svart text genom det vita. Genom spökdimma och elljus kunde man läsa tre ord:

”Hvor er svenskerne?”.

Så rullade matchen, måstematchen, igång och det tog inte många minuter innan vi kunde konstatera att danskarna var precis på samma plats som svenskerne.

De var inte med. Inte någonstans.

Jag trodde inte på Danmark när vi satte oss i bilen och åkte förbi kåkstäder, bränd jord, brinnande fält och ett vårtsvin för att komma till en öppen velodromarena i Rustenburg. De var lätt att se att de skulle möta ett lag som inte alls passade dem, ett defensivt extremsolitt och offensivt snabbt lag som krävde saker av dem som inte Kamerun gjorde.

Behövde magi – fick inget

De behövde magi från Bendtner eller Kahlenberg. De behövde utnyttja chanserna de fick. De behövde en stabil ryggrad längst bak.

De fick inget.

Bendtner och Kahlenberg var osynliga. Chanserna hamnade hos en farsartat oskarp Jon Dahl Tomasson. Och längst bak hade de Thomas Sörensen.

Vill man hitta sina rödvita syndabockar så finns de, men jag tycker inte att man ska leta där. Det är klart att det kunnat bli en annan match om Tomasson satt någon av sina – svåra – volleylägen, men i grunden fanns det inget dramatiskt över Japans solklara 3–1-seger.

Ett mycket, mycket bra lag slog ett mycket sämre.

Danmark var Danmark, med samma brister som de haft de senaste åren. Japan var Japan, med samma styrkor som de haft de senaste två veckorna.

För en månad sedan blev de överkörda av arvfienden Sydkorea hemma i Saitama. I sina tre övriga träningsmatcher före VM förlorade de mot Serbien (0–3), England (1–2) och Elfenbenskusten (0–2). Tränaren Takeshi Okada – en speciell man, som skriver poesi och ska bli bonde efter VM – vaskade om i laget, satte superstjärnan Nakamura på bänken och åkte till Sydafrika med en defensiv 4-1-4-1-uppställning där nästan allt offensivt ansvar läggs på Matsui och Honda.

Och vet ni vad.

Den där uppställningen har vuxit ihop till det bästa kollektivet vi sett i VM hittills.

När de tappar boll är de Barcelona-snabbt där med tre spelare för att vinna tillbaka den. När de anfaller gör de det med få spelare, men med oerhört fart och artikulerat passningsspel. Abe är en fenomenal ytätare framför backlinjen och Matsui och Honda är tillräckligt bolltrygga för att plocka ut bollar ur knixiga minfält och lugna ner spelet.

Sörensen borde förstås räddat

Ja, och så kan de skjuta frisparkar också.

Det är klart att det går att ha synpunkter på hur Sörensen vaktade sitt mål på frisparkarna som dödade matchen innan den ens börjat – men framför allt var det fenomenala­ hantverk av skyttarna.

Alla som någon gång gjort en runda på youtube vet att Keisuke Honda kan göra mål från 30–35 meter, men det kändes ändå inte särskilt farligt när han tog ut sin Ronaldo-­ansats efter en kvart. Det var ju så långt ut, så dålig vinkel…

…och så snyggt.

Droppskottet påminde mer om en Pirlo­frispark än en Ronaldo-frispark. Den sortens snärt, den dropp-banan.

Jag förstår att Sörensen fick det svårt, även om han förstås borde räddat. Och jag förstår att han ville sätta sitt hus, sin bil, varenda tavla han någonsin hobbymålat och hela Danmarks VM-plats på att Japans nästa 30-­metersfrispark också skulle slås av Honda.

Istället klev Yasuhito Endo fram och skickade in den i andra hörnet. Hejdå, Danmark.

Japan sköt sig in i slutspelet, men framför allt sprang de sig dit. Danmark kunde kontra mot Kamerun, men när de vann boll här fanns det alltid åtta blå spelare på rätt sida bollen. De lag som klarar att spela sig igenom Japans första, snabba press kommer att få bra lägen. Spanien klarar det, Argentina klarar det. Danmark klarade det inte. I andra halvlek kunde Japan gå hem i sin trygga defensiv och kontraslå med den fenomenale Honda.

Sista halvtimman gick Morten Olsen ner på en trebackslinje, skickade in Sören Larsen och började knacka långt. Det räckte till en fjantigt dömd straffspark – såg ni hur nära det var att Tomasson missade returen? – men Danmark var aldrig med i den här matchen.

Fyra steg efter – inte skamligt

De har ett lag fullt av sympatiska män, men där de flesta av dem har tappat de sista tio procentens kvalité (Jörgensen och Grönkjaer slutar i landslaget nu). För åtta år sedan var de världens bästa lag i gruppspelet, för fyra år sedan kvalade de inte in, i går var de rätt och slätt två, tre och fyra steg efter ett älskvärt japanskt fotbollslag.

Det finns inget skamligt i det.