Han lyfte aldrig laget – men laget kan ha lyft Svennis

FOTBOLL

NELSPRUIT. Didier Drogba gick långsamt runt planen. Han vinkade som en president, kastade upp både tröja och skor på läktaren.

En ny tränare lyfte aldrig hans lag.

Det är däremot mycket möjligt att hans lag lyfte Sven-Göran Eriksson.

Ett dussintal människoliv regnade bort i Abidjans fattigkvarter, och en ny korruptionshärva vecklades ut i parlamentet.

Det var en vanlig dag i Elfenbenskusten i går. Och som alldeles för ofta tittade folket på ett fotbollslag för att hitta något att spegla sig i. När elefanterna segrat sig ut ur VM-turneringen ­efter 3–0 mot Nordkorea gick Sven-Göran Eriksson och Didier Drogba ett par våningar ner för att möta press­en. Drogba hade nya kläder, Svennis sval svart kostym över sin orangea slips.

Det intressantaste de sa låg i deras invändningar.

Ny miss för en gyllene generation

Drogba sa att det var en besvikelse att åka ur, förstås, men också:

– För ett land som Elfenbenskusten är det fantastiskt att vara i VM två gånger i rad. Det är som en dröm för vårt land.

Och Eriksson sa att han var stolt över spelarna, men också:

– Framtiden för det här landet är – fotbollsmässigt – fantastisk. Det kan inte vara på något annat sätt.

I brist på andra drömmar drömmer Elfenbenskusten om fotboll. I brist på andra ledare följer de Didier Drogba. Och varje gång Sven-Göran Eriksson pratade om en ljusnande framtid så gjorde han det med det reflexmässiga tillägget ”fotbollsmässigt”.

I ett etniskt trasigt, sönderkrigat land är fotbollslandslaget det som står för något annat (Drogba, Dindande och Touré-bröderna kommer alla från olika grupper). En VM-framgång hade kunnat betyda mer i Elfenbenskusten än någon annanstans.

Små steg åt rätt håll

Nu blev det en ny miss för en gyllene generation som vant sig vid att missa.

Sven-Göran Erikssons period som tränare är för kort för att ens kallas för period, men de små steg laget tagit har gått åt rätt håll.

De har haft problem med att spela och leva som ett lag – det har de gjort i VM. De har haft problem med att lätt bli självgoda – det har de inte varit i VM.

Mot Nordkorea gjorde de väldigt mycket rätt.

De var piskade att försöka göra sju, åtta mål, och de hade verkligen kunnat göra det.

Romaric och Boka gick in och bidrog med fart, Gervinho var med från start, och med vettig utdelning hade Elfenbenskusten perforerat sönder Nordkorea på en kvart. De hade 8–0 i skott på mål första 20 minuterna, två av dem hade gått i mål. När matchen var slut hade de prickat stolpen två gånger, ribban en gång, fått två mål bortdömda för offside och missat fler öppna chanser än jag hann räkna ihop innan denna upplagas pressläggning.

Det kändes som när juniorlaget spelar internmatch mot division III-klubbens a-lag.

Nordkorea var juniorerna, som står rätt och är så ambitiösa och duktiga – men varje gång nån nedtrappande 32-åring med allsvenska meriter bestämmer sig för att ta i lite så är de chanslösa.

Elfenbenskusten vann helt enkelt allt, så fort som de klev dit. Men när det nu blev som det blev, med 0–0 i Portugals match, var det kanske bra att Nordkorea slapp en förnedring till.

De har ju ett liv på andra sidan ridån att komma hem till.

VM har varit bra för Svennis

Stjärnorna i Elfenbenskusten har sina semestrar och klubbar att åka till. Sven-Göran Eriksson har en semester och sen – hoppas han – ett nytt jobb någonstans. Jag är säker på att det här VM:et varit bra för honom. Han har fått visa sig för världen igen, med sitt lugn och sin självklara världsmannanärvaro. Hans status har inte ökat, men han har påmint alla om vem han är.

Och laget han lämnar efter sig? Den gyllene generationen?

Jag frågade Svennis vad det var de saknade, varför de aldrig tagit det där steget.

– Om du ser på de här tre matcherna så ska de vara stolta över sig själva, landet ska vara stolta över dem, sa han. Jag kan inte vara kritisk mot dem. Tvärtom. Jag är stolt över dem. Det är ett bra lag, framtiden tillhör det här landet.

Så kom han på sig, och la snabbt till:

– Om vi talar om fotboll.