Sambans återtåg

Det såg ut som det Brasilien som många varit rädda att Dunga glömt och gömt

FOTBOLL

JOHANNESBURG. Hur stor är glipan mellan det underbart modiga och det övermodigt undermåliga?

Chile mätte upp avståndet igår.

Sen såg de hur ett dansande, gult sambatåg körde rakt igenom, med man och allt.

Foto: Andreas Bardell

Först som sist, och för att det känns extra viktigt en dag som denna: Howard Webb och hans assistenter kan mycket väl ha varit bäst på plan den här kvällen.

Det var inte domarna som gick på grund den på Ellis Park. Det var en fascinerande fotbollsfarbror som heter Marcelo Bielsa. För åtta år sedan gick han på sitt livs värsta smäll i en VM-match mot ett gulblått lag. Då tränade han Argentina, och sprang in i Anders Svensson. Nu tränar han Chile, och i går sprang han med näsan före rakt in i ett rätt mycket bättre gulblått lag.

Han gjorde det på i stort sett samma sätt.

Bielsa älskar sin fotboll – det sägs att han sett över 25 000 matcher, mer än en per dag han levt – och hans fot­­bollsideo­logi handlar om att gå ut och slå motståndaren med sitt spel, oavsett om det är Mattias Jonson eller Kaká som står på andra sidan.

Häromdagen förklarade backen Artur Vidal hur Chile under Bielsa ser på världen:

– Vi har en längtan efter att spela som jämlikar mot vilket lag det än är vi möter. Jag känner att vi är en ny generation, som kan göra upp med det förflutna.

Chile dominerade – i fem minuter

Alltså gick de ut med en 3–1–3–3-uppställning mot det lag som tillsammans med Tyskland är bäst i världen på att kontra. Friskt vågat. Modigt. Men det betydde förstås att Chile dels var piskade att vinna väldigt många dueller man mot man, dels att de blev känsliga för att förlora bollen på mitten.

I fem-sex minuter dominerade de matchen.

Sen kom duellerna.

Maicon slog en hörna efter 33 minuter, Lúcio röjde väg, Luis Fabiano gick upp och Juan gick upp bättre. Tre brasilianare närmast boll, Juan nickade in den hur bergsäkert som helst. Chile var inte ens med i den duellen. 0–1.

Tre minuter senare dyngade Maicon upp en boll från eget straffområde, Luis Fabiano vann en nickduell på mittplan, och resten var kontrings-ABC från Robinho, Kaká och Luis Fabiano igen. 0–2.

Brasilien var naturligtvis klart för kvarts­final redan där och då.

Det intressanta, utöver att de fick matchen gratis av Chile den här gången, var att det faktiskt var ett annat Brasilien som spelade i går jämfört med det vi sett i gruppspelet. Elano och Felipe Melo var borta, skadade. Dani Alvés och Ramires kom in i stället. Om Chiles mod/naivitet var halva förklaringen till att matchen såg ut som den gjorde så var Dungas mittfält den andra halvan.

Kaká på väg ut ur skuggan

Gilberto Silva och Ramires (som jag tycker väldigt mycket om) klarade defensiven helt på egen hand. ­Ramires gav inte Alexis Sanchez ett enda andetag gratis, Silva positionskontrollerade och samlade upp och fanns hela tiden som ett plåster på de områden där backlinjen skulle kunna skadas.

Men framför allt så blev passningsspelet snabbare och bättre med offensive Alvés och tvåvägspendeln Ramires.

Det såg ut som det Brasilien som många varit rädda att Dunga glömt och gömt.

Jag är inte alls säker på att han kommer att hålla Dani Alvés i handen även i fortsättningen, eller ens att han ger Ramires den chans han verkligen förtjänat. Men nu vet både han och vi att det finns två verktyg i hans låda, ett vasst och ett trubbigt.

Ska han vinna VM-guld kommer han att behöva dem.

Ska han vinna VM-guld kommer har dessutom att behöva en hundraprocentig Kaká, och även om han inte är där än så är han på rätt väg. Steget finns där, blicken finns där, passningarna går fortfarande fem meter fel men för varje match som går är han närmare att kliva ut ur sin egen skugga.

Han spelade fram till ett mål, Ramires spelade fram ­Robinho till 3–0 och det kunde blivit mer.

”Specialist på nederlag”

VM har betytt så mycket för Chile den här gången, det har varit en gemensam glädje i ett land som krossades i den där jordbävningens gemensamma sorger. Jag hade unnat dem ett längre, större äventyr.

Nu var det slut tidigt, men till och med när fullmånen gömde sig över Ellis Park, den chilenska klacken tystnat sen länge och det var en sista minut kvar av den sista matchen så fortsatte Marcelo Bielsa att coacha, styra, instruera sitt lag.

Den som lyssnade till honom i veckan, när han pratade om Sverige och VM 2002, förstod varför.

– Jag är specialist på nederlag, jag vet mycket väl att man tappar fästet när framgångarna tar slut. Det är därför man inte ska förmedla bilden av relativa framgångar, utan värderingar.

Bielsa var förkrossad när han satt framför pressen efteråt och rullade tummarna, med blicken neråt, och glasögonen i en snodd om halsen.

För honom var den där minuten inte en sista minut. Den var en del av en gärning, matchen en av 25 000.

Klart att han skulle fortsätta att försöka.