Holland var smartare, starkare, styggare och snyggare

TOTAL EUFORI Glädjen i Holland visste inga gränser när det stod klart att Wesley Sneijders 2–1-mål mot Brasilien tagit de orangea­ till semifinal.
Foto: Foto: AP
TOTAL EUFORI Glädjen i Holland visste inga gränser när det stod klart att Wesley Sneijders 2–1-mål mot Brasilien tagit de orangea­ till semifinal.
FOTBOLL

PORT ELIZABETH. Ibland måste man bli det man hatar för att göra det man älskar.

Holland valde samma väg som Brasilien in i detta VM.

De tar inte samma väg härifrån.

De avslutande fem minuterna sitter Bert van Marwijk på sin bänk, med benen brett isär. Då och då böjer han huvudet neråt, det ser ut som att han ska kräkas.

Det hade ju varit rätt snyggt.

Ett par minuter senare sitter vi allihopa och ser Dunga gå rakt ut i spelargången, Lúcio och Kaká följa efter, van Persie och Sneijder gå ärevarv ihop, van Bommel och Kuijt lägga armarna om varandra och hoppa som om de vunnit cupen och ligan samma dag.

Jo, det här var en match som fick farbroderliga vurmare för totalfotboll att kräkas, men det finns inte ett enda orange hjärta i hela Nelson Mandela Bay som inte­ slår i samma, lyckliga takt.

Totaalvoetbal ut, totaalgeluk in.

Holland har fått smak på totallycka.

Det vore lätt att få för sig att de vann den här matchen, den här kampen, det här syndigt cyniska fotbollskriget när Júlio César fattade sitt sämsta beslut på tre säsonger, när Felipe Melo skämde ut sig eller när Wesley Sneijder reaktionsnickade in 2–1. Men vill man förstå hur allt det där var möjligt måste man backa tolv år.

För tolv år sedan slog Brasilien ut Holland på straffar i semifinalen. Tre av nyckelpersonerna den dagen satt på lagledarbänken i dag.

Dunga var med i det vinnande laget då, Holland-­assistenterna Phillip Cocu och Frank de Boer i det förlorande. I veckan berättade Roberto Carlos att det inte­ alls var straffar som avgjorde den matchen, att det ­inte var enskilda missar.

Positiv klubblagsarrogans

Brasilien vann redan i spelartunneln.

– Vi var bestämda, beredda, hade självförtroende, och vi märkte att holländarna tittade på oss. Jag kände att vi skulle vinna, innan matchen ens börjat. De såg den gula tröjan och förstod vad de hade framför sig. De vet att det är svårt att slå Brasilien.

Tomt skryt i efterhand? Nä. Grejen är att de håller med.

– Vi trodde inte att vi skulle kunna vinna VM, sa Cocu i veckan.

Sedan Bert van Marwijk tog över det här laget har han lagt absolut mest energi på att få spelarna att tänka längre. Att få spelare som van Persie, Sneijder och van Bommel att ta med sig sin positiva klubblagsarrogans till landslagssamlingarna.

Inför VM sa han att Holland var här för att vinna pokalen.

Inför den här matchen sa den normalt försiktige Dirk Kuijt att det inte var något snack:

– Vi vinner. Det är jag etthundra procent säker på.

Jag vet inte om de fortfarande trodde det när Joris Mathijsen gick sönder på uppvärmningen och en redan svajig backlinje försvagades ytterligare. Jag vet inte om de var övertygade när det nya mittbacksparet snällt lät Robinho springa in 1–0 efter ett par minuter. Jag vet inte om de var säkra när Robinho och Kaká lekte fotboll framför en fenomenal Felipe Melo i första halvlek och när Brasilien var tre mot en varje gång Arjen Robben fick bollen.

Men när de väl fick chansen?

Jo, då plockade de helt enkelt fram den där hundraprocentiga övertygelsen.

Då var de precis så smarta, starka, stygga och snygga som de behövde vara för att manövrera ut Brasilien.

Brasiliens första självmål i VM-historien

Det var Júlio César som öppnade dörren. Felipe Melo­ var först på ett halvdant Sneijder-inlägg, César gick ut och körde över honom – och det finns förstås en ståtlig ironi i att det var Brasiliens första självmål i VM-historien.

De fick ju skylla sig själva.

Dunga har byggt ett baktungt lag där han varit lojal med sina älsklingsspelare oavsett vad de gjort. Gilberto Silva slussades iväg till grekiska ligan, men var given ändå. Felipe Melo utsågs till hela Serie A:s sämste spelare, men behöll sin plats i landslaget. Kaká förlorade formen, men var ändå hela lagets självklara ”símbolo”.

När de lämnar VM gör de det som symboler för ett baktungt lag som föll första gången de verkligen blev testade.

Efter 1–1 började Holland trumma på, och då hade Brasilien bara dumhet att svara med. Holland var lika hårt, lika tufft, lika elakt cyniskt, men bättre. Det var filmningar, tacklingar, frisparkar i varannan närkamp, en grismatch på alla sätt som finns.

Felipe Melo stämplade ut med en kvart kvar, Wesley Sneijder – som inte kan nicka – nickade in ett mål, och Holland tömde lyckobägaren i botten.

Totaalgeluk.

Det här laget är inte lika briljant som det som förlorade 1998, inte lika vackert som det som förlorade 1994. Men det är ett lag som bestämt sig för att vinna, och är beredda att betala vad det kostar.

När spelarna kom ut för att träffa pressen efteråt var Júlio César först ut av förlorarna. Han grät när han tog på sig kvitteringsmålet, sa att det var det som sänkte Brasilien. Långt senare kom Arjen Robben ut för att förklara vad det var som lyfte Holland.

– Den mentala aspekten är kanske det allra viktigaste på den här nivån, sa han. Vi hade en stark tro från första sekunden. Vi visste att vi kunde vinna.