Domarna ska se att Fàbregas blir tokfälld

Tre straffar, i två straffområden, på tre minuter – för första gången i VM-historien

FOTBOLL

JOHANNESBURG. Ni vet hur det är med fotboll. Man måste ha lite stolpe-ut-stolpe-ut-stolpe-in.

Spanien klarade att döda en vacker dröm.

Vill de blåsa liv i sin egen behöver de mer.

Holland har slutat spela vackert. Tyskland har blåst nytt juniorliv i sin gamla symaskin. Brasilien är anti-Brasilien och Italien släpper in mål på varannan frispark.

Medan världen vänder om kör Spanien ner huvudet i en och samma fåra, utan att bry sig om att man kör fast. Men innan vi följer dem ner i myllan ska vi förstås göra det som Paraguay gjort hela veckan.

Vi måste ta oss an Carlos Batrés från Guatemala.

Ändå sedan det stod klart att Batrés skulle döma den här matchen har Paraguay beklagat och fördömt om vartannat. Batrés dömde bort dem i åttondelsfinalen mot Tyskland 2002, och de har fortfarande inte förlåtit honom.

Och nu? Åtta år senare?

Ja, var i hela världen ska vi börja.

Efter en timmas trött fotboll skvätte Batrés bensin över ett torrt bollbål och tände på. Det gjorde han rätt i. Dels för att det verkligen var straff när Piqué dumdrog i Cardozo, dels för att det skickade iväg den här matchen rakt upp mot natthimlen.

Vi hade fått en frustande match

Iker Casillas räddning på Cardozo-straffen, David Villas fall i andra straffområdet ett par sekunder senare, och så Xabi Alonsos lyckade men misslyckade dubbelstraff. För första gången i VM-historien slogs tre straffar, i två straffområden, på tre minuter.

Straffarna var korrekt dömda, men felaktigt utförda. Allihop. Två domare ska inte behöva trilla ner på godtyckesnivå när straffar läggs, de ska döma om alla straffar när det tjuvstartas, och de ska se att Cesc Fàbregas blir tokfälld på en retur.

Jag antar att Batrés nöjde sig med att slippa avgöra matchen. Efter tre straffar stod det ju fortfarande 0–0. Men vi hade fått en frustande furiös fotbollsmatch att titta på.

Eftersom det numera finns både tv-apparater och dvd-spelare i alla världsdelar så vet alla hur Spanien spelar, och hur de inte spelar. Vi har sett Barcelona, vi vet hur skickliga de är på att dyrka upp alla försvar som finns utan Mourinhos.

Skillnaden är att det här laget inte har någon Messi, att de har två defensiva mittfältare och att de där trianglarna är streck.

Paraguay visste allt det där när de gick in under kvällsröken och elljuset på Ellis Park, och Tata Martino – VM:s mest aktive coach – hade återigen vänt ut och in på sitt lag. Sex spelare bort ur förra startelvan, sex nya in. Stor kille (Cardozo) och springande kille (Nelson Valdéz) på topp, viktige rytmhållaren Victor Cáceres tillbaka på mitten.

Inför matchen hade Xavi kallat Paraguay för ”un equipo guerrero”, ett krigarlag. Sen såg han dem välla in, och gjorde precis vad han alltid gör:

Han passade. Och fick tillbaka bollen. Han passade igen. Och fick tillbaka bollen.

Och sådär höll Spanien på i sextio minuter, i en vid halvmåne långt från målet rullade de bollen fram och tillbaka, medan krigarlaget högg i djupled mot den ultralojalt löpande Valdéz så fort de fick chansen.Paraguay var ett begränsat, beundransvärt fotbollslag.

Spanien var bara sömnigt.

Tar alltid snabbaste vägen mot mål

När David Villa pratar om sin fotboll säger han att han alltid, så länge han kan minnas, enbart tänkt på att ta rakaste, snabbaste vägen till målet. Hittills i VM har det varit lätt att få för sig att han är den enda i det här laget som över huvud taget är intresserad av att göra mål.

När de väl arbetat sig fram till inläggs- eller inspelslägen (oftast via formspelaren Sergio Ramos) så fanns det inte en kropp i straffområdet. När de vände hemåt igen kom aldrig en enda löpning i djupled bakifrån.

Och om ni undrar hur långt ifrån formen Fernando Torres är just nu så finns det ett exakt svar på det: 150 centimeter.

Det var så långt ifrån han var när Andrésito Iniesta slog ett perfekt inlägg förbi två paraguayaner, precis ett sånt inspel som en frisk, säker Torres älskar. Del Bosques lösning på problemet med för få spelare i straffområdet, bristen på riktning i anfallsspelet, var att byta ut en anfallare (Torres) och sätta in en mittfältare till (Fàbregas).

Har han satt prestige i att inte falla för opinionens rop efter Fernando Llorente? Räknar han så totalt med att David Villa kan bära allt ansvar framför målet?

Om det första stämmer är det ett hot mot det här laget. Om det andra stämmer är det möjligt att han har rätt.

Spanien har ett ton kvalité

När Spanien till slut sänker det tappra, skickliga Paraguay så är det, naturligtvis, David Villa som tar emot en stolpretur och slår bollen via höger stolpe, vänster stolpe och in i mål.

Så dags hade ingen blivit förvånad ens om han slagit den via hörnflaggan och in. På onsdag spelar Spanien sin första VM-semifinal någonsin, och de gör det mot ett lag som hittills visat upp allt som de inte gjort själva.

Tyskland har linjerna, riktningen, formen och farten.

Spanien har ett ton kvalité som de inte lyckats förlösa än – och en David Villa som gör att de kan vinna vilken match som helst ändå.