”Oavsett hur det går i kväll så har de redan besegrat sin historia”

Uruguay var så välskött och ordentligt att de döptes till ”Sydamerikas Schweiz”

Historia skapas Uruguays Gigghia avgör VM­finalen 1950 mot Brasilien med sitt 2–1-mål. Det var landets andra VM-titel, en historia som vägt tungt på kommande generationers axlar.
Foto: Bildbyrån
Historia skapas Uruguays Gigghia avgör VM­finalen 1950 mot Brasilien med sitt 2–1-mål. Det var landets andra VM-titel, en historia som vägt tungt på kommande generationers axlar.
FOTBOLL

KAPSTADEN. Tre miljoner invånare står bakom dem, elva legender hänger över dem, hela världen ligger framför dem.

I årtionde efter årtionde har Uruguays fotboll plågats av sin historia.

Till slut kom en generation som bestämde sig för att skriva en ny.

’Vi fajtas’ ”Vi är inget stort land, vi har inte samma bredd som andra, större länder har. Så vi fajtas. Det är en del av vår karaktär”, säger backstjärnan Diego Godin.
Foto: BILDBYRÅN
’Vi fajtas’ ”Vi är inget stort land, vi har inte samma bredd som andra, större länder har. Så vi fajtas. Det är en del av vår karaktär”, säger backstjärnan Diego Godin.

Det mest iögonfallande som finns att se i Kimberley, en liten sydafrikansk stad ett par mil norr om Bloemfontein, är ett hål.

Inte vilket hål som helst, så klart, utan ett gigantiskt hål. Enligt vissa uppgifter det största som någonsin grävts för människo­hand. Under den engelske 1800-talskolonialisten Cecil Rhodes grävde tiotusentals gruvarbetare sig neråt, fysiskt och mänskligt, i någon annans jakt efter diamanter och miljoner.

Här, i Kimberley, inleddes Uruguays VM-äventyr, på ett fyrstjärnigt hotell där dubbelrummen kostar lite under en tusenlapp per natt. Det var där de började jobba. Det var där de satte igång sina första träningar, på den lokala rugbyplanen.

Det var där de började gräva efter diamanter.

– I Kimberley känns det inte att vi spelar VM. Timmarna går medan vi snackar, spelar kort, spelar pingis. Det är så vi bygger en grupp av spelare, ledare, tränare, säger Sebastián Bauzá, president i fotbollsförbundet.

Uruguay vann sin grupp, de klarade av skador och avstängningar, de slog ut Sydkorea och de överlevde en episk åttondelsfinal mot Ghana inför en fanatisk borta­publik.

De har klarat av allt som kommit i deras väg, utan att någonsin vända sig om och se tillbaka.

Alla andra har ju alltid gjort det åt dem, till förbannelse.

Alcides Gigghia sammanfattning av Uruguays viktigaste mål är världskänd:

– Det finns bara tre som klarat att tysta hela Maracaná: Påven, Frank Sinatra och jag.

Målet Gigghia gjorde med elva minuter kvar av VM-finalen mot Brasilien 1950 är det mest sensationella finalmål som någonsin gjorts. Än idag pratar man om ”el maracanázo” varje gång ett utdömt lag lyckas vinna på Maracaná.

Uruguay har aldrig lyckats fly skuggan av det förflutna, av guld och stora segrar – och sociologen Leonardo Mendiondo vet vad han tycker:

– Maracaná skadade oss något fruktansvärt.

– Vi såg oss som oslagbara och har levt på det i sextio år. Och för de nya generationerna? I dagens samhälle har uppfattningen om tid förändrats, tio år är en livstid, de nya generationerna kan inte identifiera sig med spelarna från 1950. Unga människor behöver – som Durkheim skulle säga – kollektiva representanter som stämmer överens med den nya världen.

Och den nya världen är inte som den gamla.

När Uruguay vann VM-guld för sextio år sen var det kronan på ett vackert bygge. Det lilla landet var unikt i Sydamerika, med sin goda ekonomi, sin stora medelklass, sin sociala ställning.

Uruguay stod stilla

Världskrigen hade raserat halva Europa, vilket hjälpte länder som Uruguay (1924, 1950) och Sverige (1948) att nå fotbollsframgångar, men det hängde också ihop med olika former av folkhemsbyggande.

Uruguay var så välskött och ordentligt att de döptes till ”Sydamerikas Schweiz”, så bra på fotboll att de vann VM.

– Det här bidrog till att vi hade ett land som kunde känna stolthet, till den punkt att vi inte längre var kapabla att fira andraplatser, säger Mendiondo.

Problemet var att de knappt ens fick några andraplatser att fira. När världen rörde sig stod Uruguay mer eller mindre stilla, med sitt militära styre och sitt begränsade urval av spelare.

Ett land med 3,5 miljoner invånare borde mötas med bugningar och applåder när de vinner Copa America, eller när de slår sig fram till en fjärdeplats i VM som de gjorde 1970.

Men på hemmaplan pekade man på 1950, på el maracanázo, och skakade på huvudet.

Inte vunnit på 40 år

När el Celeste kvalade in till Sydafrika-VM gjorde man det som allra sista lag, och först efter en tät playoff-match mot Costa Rica.

När laget höll sina första presskonferenser i Kimberley kom inte mer än ett tiotal journalister dit för att lyssna.

Ingen räknade med dem. Visst, alla kände ju till Diego Forlán, Diego Lugano var ett respekterat namn, Luis Suárez hade vräkt in mål i Ajax, och de hade den där mytiska krigarandan, la garra charrúa.

Men de var trots allt Uruguay. Ett litet land som inte vunnit en endaste VM-match på 40 år.

Det bästa sättet att testa sanningen om stämningen i en grupp är att höra efter med dem som står utanför och borde vara bittra.

Juventus-köpet Joge Mártinez var den siste som petades ur Uruguays trupp före VM. Hans dom?

– Det här är en underbar grupp med ödmjuka spelare som verkligen förtjänar den här framgången. Jag hoppas att de tar sig till final.

Alla lag som är i semifinal i ett VM har bra stämning i sin trupp, men det finns lag som aldrig hade tagit sig dit utan den.

”Del av vår karaktär”

När den gamle skolrektorn Oscar Tabárez tog över Uruguay tog han också över en ny generation. I princip hela VM-truppen har landslagsdebuterat de senaste fyra åren.

– Som tränare är det väldigt tillfredsställande att se hur den här gruppen har utvecklats, säger han. De flesta av spelarna kom till landslaget när de fortfarande spelade hemma i Uruguay och var runt 22 år. Fyra år senare spelar de i stora klubbar utomlands.

Och deras styrka?

Backstjärnan Diego Godin förklarar:

– Vi kan vara väldigt effektiva när vi spelar rakt, för vi har så bra anfallare. Men vi kan också spela attraktiv fotboll. Vi har skapat en rytm, bra mönster, lärt oss vara tålmodiga.

– Vi är inget stort land, vi har inte samma bredd som andra, större länder har. Så vi fajtas. Det är en del av vår karaktär.

Det fajtande laget fick folket med sig. Via Diego Forláns twitter-konto kunde 150 000 prenumeranter få direktrapporter från truppens pingismatcher, kortspel och grillfester. Det var sympatiska pojkar: stjärnan Forlán är ambassadör för Unicef, kaptenen Diego Lugano skriver förord till barnböcker.

Och allt eftersom de hängde kvar i VM började de historiska legendarerna prata om det här laget, istället för tvärtom.

– Jag älskar Tabárez landslag, sa Luis Ubiña, kapten i VM-laget 1970.

– De här grabbarna ger en enorm glädje till folket. Jag var tio år under el Maracanazo, och folk var inte lika glada då som de är nu. Man kan inte ta sig fram på gatan! Vi måste inse att de representerar ett land med 3,5 miljoner invånare, som möter Holland med femton miljoner, Italien med 60, Spanien och Argentina med 40…

”Rätt att fira”

Ett nytt Uruguay håller på att växa fram. På 80-talet demokratiserades landet, och under en historisk första vänsterregering, med Tabaré Vázquez som president, har landet genomgått sociala reformer, sänkt arbetslösheten, ökat investeringarna. Stora delar av befolkningen har fått det bättre.

Sociologen Antonio Pérez García ser en historisk utveckling

– Vi har gått igenom en period då flera samverkande faktorer lett till en förbättrad självkänsla hos uruguayanerna.

Och mitt i processen kommer ett fotbollslag som sammanfattar allt Uruguay vill vara. Tappert, socialt, intelligent, framgångsrikt.

– För några år sen (1997) firade vi att vi blev tvåa i U20-VM, och många frågade vad vi firade för. Men det är rätt att fira, för det visar att nya generationer har en realistisk bild av vad vi kan uppnå, de sparkar ut historien, säger Leonardo Mendiondo, och lägger till:

– Vi har börjat njuta av fotboll, utan historiens tunga börda.

Igår morse, ett dygn före Uruguays största fotbollsmatch på 40 år, ringde en uruguayansk radiokanal upp förbundsbasen Sebastián Bauzá. Han var tillbaka i Kimberley, förberedde sig precis för att resa till Kapstaden och semifinalen.

– Jag ska säga något som kan vara svårt att förklara. Den här gruppen är exakt likadan som när VM började. Precis nu, när jag pratar med dig, sitter jag på terassen och fem meter härifrån spelar de pingis med samma glädje – utan att tänka på att om vi vinner mot Holland så är vi ett av världens två bästa lag.

Oavsett hur det går så har de redan besegrat sin historia. Och oavsett hur det går så är det en bragd av laget med VM:s sämst betalde tränare. Tabárez tjänar ungefär 30 gånger mindre än Englands Fabio Capello.

En miljon kronor var

Och spelarna?

Jo, före VM förhandlade spelartruppen om sina bonusar. För en kvartsfinalplats skulle de få runt en miljon kronor var.

– Det vore ohederligt med mer i ett krisdrabbat land som Uruguay. Vi vill ge en värdig framtoning inför de arbetslösa hemma som håller på oss. Vi kom överens om en ekonomisk grund och vi kommer inte att förhandla om den. Det finns viktigare problem än våra löner, och vi kommer att skänka en del av våra bonusar till välgörande ändamål när vi kommer hem, förklarade Monaco-stjärnan Diego Pérez.

Och varför skulle de behöva förhandla om sina bonusar?

Äsch.

De hade ju aldrig pratat om vad de skulle få om de gick längre än till kvartsfinal.

KÄLLOR: Fifa, Reuters, l’Équipe, El País, Terra, La Nacion, Espectador.