Hade koll på Spanien – fick stryk av Barça

Tyskarna knäcktes av en katalansk knegare

Foto: AFP
FOTBOLL

DURBAN. De hade koll på Spanien, men fick stryk av Barcelona.

De överlevde genierna, men knäcktes av en katalansk knegare.

Till slut låg Tyskland utslaget på marken och stirrade rakt upp – mot världens bästa fotbollslag.

Ska vi börja med slutet?

Natten håller på att lägga sig över Durban, matchen är slut sedan länge, men nedanför oss fortsätter den ändå. Med samma ömse­sidiga respekt, samma raka ryggar, samma elegans från förlorande tyskar och vinnande spanjorer.

Joachim Löw rättar till den där blå kashmirtröjan och sträcker fram handen till Vicente Del Bosque, skyttekungen Miro Klose ber skyttekungen David Villa om en tröja, minigeneralerna Iniesta och Schweinsteiger har redan bytt med varandra. Spanien lämnar planen, men tyskarna står kvar, alla de där hjältemodiga smågrabbarna.

Podolski, Kroos, Boateng och Schweinsteiger terapisamtalar i mittcirkeln. Mertesacker sätter sig bredvid Oliver Bierhoff på avbytarbänken, och blir sittande tills publiken gått hem.

Tyskland, detta unga, vackra Tyskland, behövde två år för att bygga en egen variant av Spaniens spektakulära fotboll.

Spanien behövde 90 minuter för att visa att de inte nått riktigt ända fram.

Det var, på väldigt många sätt, 90 fantastiska minuter.

När Vicente Del Bosque till slut satte Fernando Torres på bänken så ersatte han inte honom med Llorente, som alla ropat om. Han ersatte honom med FC Barcelona.

Spanien hittade sina trianglar

Pedro, lillgrabben som aldrig spelat en landskamp innan han togs ut i VM-truppen, blev sjunde Barcelonaspelare i startelvan, och plötsligt var alla de där borttappade trianglarna tillbaka i Spaniens spel.

En röd orkanvind blåste in, och Tysklands överlevnadsplan var uppenbar:

De ställde sig sida vid sida mitt i stormens öga och såg till att inte göra något dumt.

Medan Xavi, Iniesta och Pedro sydde sina korsstygn till höger och vänster och tillbaks igen såg Tyskland till att stänga alla vägar in i det där som Hitzfeld kallar ”den röda zonen”, mellan backlinje och mittfält. Spanien fick spela var de ville, utom i fyrkanten mellan de defensiva mittfältarna och mittbackarna.

Det blev en perfekt match, i bemärkelsen att det var två lag som följde sina planer perfekt. Tyskarna hade sin trängseltaktik, Spanien sin tiqui-taca-taktik, och det dröjde 27 minuter innan de hakade i varandra tillräckligt mycket för att domaren skulle behöva blåsa kvällens första frispark.

Efter 45 minuters perfektion hade alla sett två saker:

1. Spanien var närmast att spela sig till ett mål.

2. Spanien var också närmast att slarva sig till ett baklängesmål.

Xabi Alonso tappade bollen i dumma lägen, Carles Puyol gick bort sig defensivt, Sergio Ramos chansspelade, Tyskland kunde kontra sig till ett eller ett par hyfsade lägen.

Men det var inte deras match.

Mitt i den där taktiska trygghetszonen tappade de ju mycket av det som glittrat förut i turneringen.

Minns ni Mesut Özils lekfullhet? Bastian Schweinsteigers stora spelspektra? Sami Khediras djupledsryck?

I går drunknade Özil i defensivt ansvar, Schweinsteiger hade svårt med sitt passningsspel, Khedira stannade kvar på försvarssida. Det var som om varje tysk spelare sprang runt och tittade sig över axeln för att se till så att han inte stod fel, gjorde fel, tänkte fel.

Och då blev det fel.

92 passningar till rätt adress av Xavi

Spanien tänkte inte så, för Spanien hade hittat hem till sig igen. Xavi var hjärta, hjärna, ben och briljans i en röd passningsklocka som aldrig slutade slå. När matchen var över hade han slagit 92 passningar till rätt adress. Tysklands tre offensiva mittfältare – Trochowski, Özil, Podolski – hade slagit 83 tillsammans.

Xavis geni, intimt kopplat till Iniestas geni, Pedros energi, Villas frenesi, gjorde att Spanien kunde arbeta sig fram till fantastiska lägen.

Men det är inte tack vare sina lägen som de ska spela VM-final på söndag, och göra det som stor favorit.

Det är tack vare Carles Puyol.

I ett lag av artister och konstnärer görs målet av den ende som på allvar skulle kunna tänka sig att slå en straffspark med huvudet.

Iniesta trampar runt Phillip Lahm och ordnar en hörna, Xavi slår in den mot straffpunkten, Piqué tar närkampen med Khedira, och ett långt Tarzan-hår från Katalonien far genom luften hela vägen in i historien. Hörnan är en Barcelona-variant från början till slut.

– Han är el Tiburón, ”Hajen”! säger David Villa.

– Han är ett vildsvin! säger Xabi Alonso.

– Det här är Puyis dag! säger Xavi.

Och det kanske det var och det kanske det är, men mest av allt är det ytterligare en dag då Spanien ställde sig mitt i sin och Barcelonas tolkning av det här spelet och baxade sin gulddröm ett steg till, medan resten av världen fick titta på.

Strax underifrån.