Bank: Världens vackraste förlorare har en vinnarpokal att slåss om

1 av 2
FOTBOLL

JOHANNESBURG. Om Holland och Spanien spelat VM-final för tio år sedan hade båda blivit tvåa.

Inte längre.

I kväll, i Soweto, sjunger vuvuzelorna in en ny tid, för nya mästare.

Världens vackraste förlorare har en vinnarpokal att slåss om.

Precis före explosionen.

Stålet i Soccer City buktar under trycket, på insidan är den här arenan redan skrikigt orange, hollandsfärgad. De sista träningarna klaras av med sina speciella ljud, gälla ekon av skolpojkar på klassresa. Förtjusta tjut under en passningsövning. Kuijt skäller ut måldomaren Cocu i en avslutsövning. Sneijder och van Bommel – med ett tejpat finger – skäller ut sig själva när de missar inlägg.

Sen kommer Spanien, självklart släpande i sina träningsoveraller. David Villa, Iker Casillas och Xavi pratar med pressen. Skyttekungen, lagkaptenen, lagmotorn.

I går var de fotbollsspelare med tejpade fingrar och overaller.

Två förvandlade lag

I kväll är hälften av dem världsmästare.

Sex miljarder barnsligt uppspärrade ögon kommer att titta på den här matchen, och de kommer att få se något de aldrig sett förut, och något som kändes fullkomligt omöjligt alldeles nyss. Spanien och Holland gick genom livet som allas älsklingar, eftersom de alltid spelade så fint och aldrig vann. I den här turneringen har alla pekat på hur olika de är, att de knådat det där ur-cruijffska arvet på diametralt skilda sätt och kommit ut på varsin sida av det.

Men Holland och Spanien har kommit till samma plats, till samma final, eftersom de gjort i princip samma sak. Alla har sett hur Spanien valt sin modell och lånat Barcelonas bergsäkra övertygelse i allt de gör. Det Bert van Marwijk gjort med Holland är inte i närheten av att vara lika snyggt eller elegant, men det är en minst lika stor prestation. Han har fått ett delat lag, med ett suveränt anfall och ett högst medelmåttigt försvar, att bli en enda ultrastark enhet. Han har valt en modell och fått spelarna att köpa den.

Guus Hiddink uttryckte det exakt:

– Jag ser att det här laget byggts på en stark grund. Som Tyskarna förr. Vi brukade inte tåla det, eftersom vi saknade det själva. Nu har vi det.

Och här står vi nu.

Spanien – storfavorit

Holland med sin starka grund, Spanien med sin passningsporr. Och om jag sa att Soccer City är orange inuti så ska ni veta att den går i rostrött och gult utanpå. Spanien har tvättat bort sitt förlorarspöke med en generation som vant sig vid att vinna titlar sedan de var femton år gamla. De kommer att spela med precis samma idé i kväll som de alltid gör, låta Xavi vrida upp tiqui-taca-klockan till max och se hur länge Holland orkar.

Tappar de koncentrationen efter en kvart? Förmodligen inte. Gör de det efter 70 minuter? Förmodligen. Målet som avgjorde semifinalen mot Tyskland hade inget med spelet att göra, det var en fast situation, men samtidigt är det lätt att tänka sig att det hade allt med spelet att göra. Tyskland hade varit så exakt i varje liten rörelse fram tills dess, de hade arbetat kopiöst för att följa Spaniens klappklappspel utan att blotta sig. Till slut slappnade de av en sekund, och Carles Puyol nickade in 1–0.

Det hade kunnat vara ett skott från Pedro. Det hade kunnat vara ett stickpass från Iniesta. Det hade, alldeles särskilt, kunnat vara ett moments målskyttsmagi från David Villa.

Spanien är väldigt stor favorit ikväll. De ska vara det. Om Hollands backlinje ska överleva den här matchen måste den göra något den egentligen inte är mäktig. Om de lyckas borde VM-pokalen slitas ur Wesley Sneijders genihänder och ställas jämte en blomkruka i fönstret hemma hos Joris Mathijsen.

Då är det laget Holland som vinner.

Kan inte se det hända

Jag har så oerhört svårt att se det hända, så oerhört svårt att tänka mig något annat än att Spanien – vars i särklass mest osympatiska drag är att de saknar osympatiska drag – rullar sig fram till sin första VM-titel någonsin.

Kylan i Johannesburg börjar bita runt sju, det är då som elljuset ramar in det gröna och världens största match blir liten och kompakt. Och om jag fick välja vilka av alla de där sex miljarder barnsligt uppspärrade ögonen jag skulle se den här finalen med så är det ett enkelt val.

Pedros, förstås.

Det är bara ett par år sen som han som tunn sjuttonåring flyttade hemifrån, bort från Teneriffa och ut från tryggheten hemma hos mamma. Hon gick in i en depression av ren saknad, men ett par år senare satt de ihop och hörde på radio hur han – utan att ha spelat en enda landskamp – tagits ut i VM-truppen. De kunde inte tro att det var sant.

På två år har Pedro vunnit ligan, cupen, Champions League, europeiska och spanska supercupen, VM för klubblag och ligan igen. Ikväll kan han vara en av de viktigaste spelarna när Spanien blir världsmästare för första gången.

Pedro är en av de mest ödmjuka fotbollsspelare som satt sin fot i den här turneringen, men han har också lärt sig att det naturliga när han spelar fotbollsmatcher är att hans lag vinner.

Enda skillnaden den här gången är att det är världens viktigaste vinnarpokal som väntar på andra sidan.