Bank: Höll fast vid sin identitet – och spelade skiten ur hela världen

FOTBOLL

JOHANNESBURG. I en liten, liten by i Albacete finns redan en gata som heter Andrés Iniesta.

Nu kan vi döpa större vägar till samma sak.

De leder bort från cynismen, bort från arrogansen, fram till ett ställe där fotboll fortfarande är vackert.

Och där är Spanien världsmästare.

Fyrverkerierna rullar varv efter varv runt Soccer City, mot en spansk Soweto-himmel, och långt därnere tumlar mästarna runt i lyckliga, röda högar.

De står på toppen av världen och tittar ner. De står så långt fram man kan komma – och tittar bakåt.

David Villa drar på sig en CD Tuilla-halsduk för att hylla en asturisk liten gruvby där allt började, Andrés Iniesta går runt med linnet som hyllar döde vännen Dani Jarque. Xavi och Carles Puyol drar fram en katalansk flagga.

De är framme nu.

Det gick.

De var tvungna att gå genom ett orange minfält för att ta sig fram till pokalen, men de fortsatte trampa på med sitt eviga passningsspel och sina små knattars känsliga fötter.

Deras sista strid blev just en strid

Holland gjorde upp med hela sin historia för att ta sig till den här finalen, Spanien har litat blint på sin. Holland bytte ut sin totaalvoetbal mot brutaalvoetbal, Spanien vill inte byta mot något annat i världen.

Varför skulle de?

Deras sista strid blev just en strid, ett krig, ett slag, vad ni vill. Det här har inte ­varit en enkel turnering för Spanien, de har mött lag som velat stänga, störa, förstöra, och de har haltat fram mest hela tiden.

I?går mötte de ett lag som ville stänga, störa­ – och sparka.

Holland var i alla fall tydliga i sin idé, även om det var en anti-idé. De försvarade sig med allt de hade, med våld om det ­behövdes, och hoppades att deras offensiva genier skulle ta chanserna som ramlade åt deras håll. Första gången målvakten ­Maarten Stekelenburg fick bollen på fötterna, efter två-tre minuter, tog det tjugo sekunder innan han satte den i spel igen. Holland ­hade oerhörda problem att ens spela upp bollen över mittlinjen.

Efter första kvarten kunde de legat ­under med 2–0.

Efter andra kvarten borde de fått två ­utvisningar.

Men det stod 0–0, och både Mark van Bommel och Nigel de Jong fick vara kvar på planen. Holland hängde kvar. De var ­fula, skitiga, elaka, men de gjorde sitt bättre än vad Spanien gjorde sitt. På en plan där de lediga ytorna var så små och pressen så hård klarade inte spanjorerna att få upp farten i sitt passningsspel. Xavi tog för lite ansvar, Xabi Alonso och Busquets hade för klumpiga fötter, många av de skickliga spelarna var nervösa och darriga.

Bollen fastnade, Spanien körde fast.

van Bommel mot Iniesta

Det var våldsamt, vidrigt, vibrerande. Två lag med tydliga, men diametralt skilda idéer om hur de skulle spela sin fotboll.

Arjen Robben hade ett friläge, David Villa missade ett skott från fem meter, men den som ville ha en symbolisk match-i-matchen såg Mark van Bommel på ena sidan och Andrés Iniesta på den andra. En stenhårt cynisk mittfältsgeneral på vinnaruppdrag och en ödmjuk, älskvärd liten passningskonstnär från Albacete.

Vem som helst kunde vunnit.

Tempot höjdes med Fábregas

Nyckeln för Spanien var att hitta en vägg till i sitt mittfältsspel, ett sätt att få upp ­Xavi lite högre upp. Vicente Del Bosque hittade den med ett par minuter kvar, när han tog ut Xabi Alonso, satte in Cesc Fàbregas – och vred om.

När han gjorde det höjdes tempot, Iniesta hittade in i växelspel med Xavi och Holland orkade inte längre. De sjönk hem, slogs för livet, sparkade lite till, och fick till slut Heitinga utvisad.

Spanien inledde den här turneringen med att möta ett tappert försvarande Schweiz, som slog dem och fick Xavi att dra en pinsam ramsa om rätt och fel sorts fotboll. Nu kunde de avsluta turneringen med att förlora mot ett lag som spelade grisfotboll – eller besegra ett lag som spelade grisfotboll.

Kylan högg sig in i Soccer City, hela arenan huttrade sig fram mot straffsparkar.

Vi hade en saga. Frågan var vad den skulle handla om.

Om laget som gjorde upp med sin skönhetssträvan, skruvade på sig sina elakaste skruvdobbar och sparkade skiten ur hela världen?

Eller om laget som höll fast i sin identitet, vägrade vika sig – och spelade skiten ur hela världen?

När Andrés Iniesta vann sitt allra första internationella guld var han inte ens

i rätt land. Spanien blev europamästare för femtonåringar, men Andrés hade blivit söndersparkad före finalen och tvingades åka hem. När Fernando Torres sköt hem guldet visade han en ­t-shirt där det stod att de hade vunnit för Iniesta.

Det här är en generation otroligt sympatiska spanska spelare som tycker om varandra, som tänker på sina rötter när de står på toppen av världen, och som spelar snyggare fotboll än några andra.

När Andrés Iniesta får bollen av Cesc Fàbregas är det fyra minuter kvar av förlängningen, och den logiska slutpunkten för ett stort, stolt, sympatiskt, spanskt projekt.

Kan man vinna vackert? Kan man komma från Spanien och bli världsmästare? Kan en ödmjuk pojke från Albacete bli kung?

Andrés Iniesta tog sig tiden att låta bollen studsa en gång. Sen ristade han in sitt svar i historien.