Hur kan en så stor fotbollsnation skicka en så klen trupp till VM?

Niva: Vill vara ursinning – men klarar inte riktigt av det

FOTBOLL

JOHANNESBURG. Det värsta är ju att man vare sig är chockad eller ens förvånad.

Det italienska VM-laget 2010 är bara inte bättre.

Och som det brukar heta – att vara arg på det här landslaget för att det inte glänser är som att bli förbannad på treåringen som inte behärskar kvantfysik.

Marcello Lippi.
Foto: Getty Images
Marcello Lippi.

Jag vill vara förbannad på dem, jag vill vara ursinnig – men jag klarar inte riktigt av det.

Två dagar tidigare satt jag på en läktare i Bloemfontein och var fullständigt rosenrasande på det kapitulerande franska landslaget.

Nu är jag på Ellis Park i Johannesburg, och ser ytterligare ett fiasko av fullt jämförbara sportsliga proportioner vecklas ut nedanför mig.

Ändå lyckas jag inte uppbringa samma vrede.

När allt är slut och över är Fabio Cannavaro omedelbart på väg att lämna planen, men plötsligt viker han tvärt av från den nyss så spikraka kursen.

Lite längre bort står inhopparen Fabio Quagliarella och störtgråter.

Lagkaptenen Cannavaro ser det som sitt ansvar att gå dit och trösta honom, att vara den som samlar ihop resterna av ett förödmjukande nederlag.

Han håller om Quagliarella ett tag, innan han går vidare till nästa förkrossade lagkamrat.

Terapiarbetet tar sitt tag. Medan tårfloderna stävjas hinner alla hans lagkamrater ta skydd i omklädningsrummet.

Bultar och blöder

Cannavaro blir allra sista italienare att lämna planen.

Han är ingen vidare mittback nuförtiden, men han förblir en majestätisk lagkapten.

Han är inte världsmästare längre, men håller fortfarande huvudet högt och ryggen rak. Han är bilden av sitt sammanstörtade landslag.

Så fort ett storlag förlorar matcher tenderar den spontana läktarreaktionen numera att bli densamma. Laget saknar hjärta. Spelarna är överbetalda divor som inte bryr sig.

Resonemanget är helt enkelt inte giltigt i det här fallet.

Även om det ibland inte syns så är det här ett landslag som bultar och blöder – de är bara inte så värst bra på att spela fotboll.

När Marcello Lippi höll sitt evighetslånga skuldtal på presskonferensen så använde han psykologi som främsta förklaringsfaktor till fiaskot, pratade om spelare med ”skräck i huvud, ben och hjärtan”.

Jag tror inte heller att den handlingsförlamning som kvävde Italien under den här turneringen – och som accentuerades under den här matchens 75 inledande minuter – kom sig av lättja.

Men jag tror däremot inte att den var huvudanledningen till att det gick som det gick.

Även om Lippi sannerligen inte försökte skylla ifrån sig ansvaret på någon annan så valde han ändå den förklaringsmodell som passade honom bäst, i och med att han därigenom undvek en del frågor om taktik och laguttagning.

Varför misslyckades Italien?

Först och främst för att de kom med spelare som antingen var förbrukade eller för dåliga, i andra hand för att de utnyttjades på fel sätt.

Mot bergväggen i fyra år

Cannavaro och Chiellini är för långsamma för att fungera tillsammans. De Rossi är för svajig för att kunna hålla upp ett mittfält. Iaquinta på tok för begränsad för att kunna leda ett anfall utan naturlig kreativitet.

Det allra mest frustrerande med den här kraschen är att det varit så väldigt lätt att se den komma.

I fyra års tid har Italien varit på väg mot bergväggen. Rodret har varit fixerat med hänglås, och det har inte spelat någon större roll hur mycket passagerarna själva har ryckt och slitit i det – förbundskaptenen har varit den enda som haft nyckeln.

Efteranalysens betydelse bleknar eftersom den har varit fullt möjlig att göra på förhand.

Psykologi hit, mentala låsningar dit – det var aldrig aktuellt att den här italienska truppen skulle uträtta särskilt mycket i Sydafrika.

Försöket räckte inte till

Av olika anledningar var vare sig Cassano, Totti, Balotelli, Nesta, Miccoli, D’Agostino eller Santon här.

De som faktiskt var det hade kunnat göra det bättre, visst, de hade kunnat ha lite mer tur med domsluten och de hade kunnat se någon slutminutschans trilla in – men i grund och botten gjorde de ett ärligt försök som inte räckte till.

Nu heter det att spelarna ska skämmas, och det kan de väl ägna några dagar åt att göra.

Sedan måste dock hela den italienska fotbollen ta tag i den analys som faktiskt betyder något – hur det kan komma sig att en så stor fotbollsnation kan skicka en såhär klen trupp till ett VM.