Niva: VM mår bättre av att Ghana vann den här matchen

FOTBOLL

RUSTENBURG. En halvvolley här, en världsdel där.

Asamoah Gyan sköt, Afrika jublade.

Det finns viktiga fotbollsmål – och så finns det de som förlöser en hel kontinent.

Som om inte 120 minuter hade varit tillräckligt.

Med en röd-gul-grön flagga i handen sprang försvarsjätten John Pantsil ett ärevarv som aldrig verkade ta slut.

Han sprang och han sprang, ett helt varv runt planen och sedan ett till.

På tredje varvet hängde lagkamraten Samuel Inkoom på, men han valde en annan flagga.

John Mensah höll den ghananska flaggan högt, Samuel

Inkoom följde efter med den sydafrikanska.

De hade inte bara vunnit för sig själva.

Den här gången var det för Afrika.

I tre veckor har den waka-wakat mina öron sönder och samman, Shakiras vedervärdiga VM-låt.

Afrikas VM har äntligen börjat

På arenorna, i bilradion, på köpcentren – i varenda skrälliga högtalare som stått att finna.

– Your time to shine... This is your moment... This time for Africa.

Men hör ni? Det ekar inte längre lika ihåligt.

Drygt halvvägs in i turneringen har Afrikas VM nu äntligen börjat.

Naturligtvis finns det något lite kolonialprovocerande över just det här hopbuntade tjatet om Afrikas VM, men det är faktiskt inget som vi europeiska journalister har kommit på.

Det är fotfolket här nere som pratar om det, som betonar betydelsen av det, som jublar åt varandras lag och hissar varandra flaggor.

Under de här veckorna är det som om alla har bestämt sig för att hålla ihop, att uppträda som en enda enad fotbollskontinent.

Just därför hade det också varit en så mycket tyngre smäll ifall allt slutat i ett stort kollektivt misslyckande.

Så ofantligt mycket stod på spel den här kvällen.

Även om man nu tycker att det borde räcka för fotbollen att vara just fotboll så är det inte så världen fungerar.

En ghanansk förlust här hade satt djupa spår i både den afrikanska självbilden och i omvärldens syn på kontinenten.

I första hand ett defensivlag

Tron höll på att rinna ut. Hoppet om att avståndet mellan den tredje och den första världen någonsin skulle minska var på väg att försvinna.

Därför var det här var den största segern ett afrikanskt landslag någonsin vunnit, viktigare än Kameruns åttondel 1990 och till och med tyngre än Nigerias OS-guld 1996.

På den tiden räckte det på många sätt att spela ut charmkortet, dribbla och dansa.

Gick det så gick det, gjorde det inte det så hade det ändå plockats en del popularitetspoäng.

Nuförtiden är vare sig åskådare eller motståndare lika överslätat förlåtande.

Det finns inte längre något exotistvärde i ett odisciplinerat uppträdande eller ett oorganiserat försvarsspel.

Ett väletablerat Ghana bedöms på samma grunder som alla andra – resultat – och spelar också därefter. De är i första hand ett defensivlag, som smular sönder fördomar lika effektivt som de bryter ner motståndaranfall.

Kingson borde blivit matchens lirare

Med Michael Essien skadad är de ett lag utan individuella storstjärnor, men det innebär ju inte att de saknar profiler.

Totaltatuerade tysktoken Kevin-Prince Boateng borrade in det första målet, tv-mässigt dansande klassanfallaren Asamoah Gyan gjorde det avgörande.

Pelés son André Ayew fick priset som matchens lirare, kanske borde den gamle Hammarby-målvakten Richard Kingson haft det istället.

John Mensah bar en ghanansk flagga, Samuel Inkoom hissade en sydafrikansk.

Under den här turneringen har jag kommit att sympatisera med det amerikanska landslaget, och jag är smått stum av beundran för deras sätt att återigen resa sig från en matchupptakt som blixtknockat svagare fajters.

Jag hade velat ha dem också till kvartsfinal, men inser att den här revolutionen kräver sina offer.

Hur fina ambassadörer de än var för den goda amerikanska saken så mår ändå både VM och världen bättre av att Ghana vann den här matchen.

FAKTA

Ghana – en afrikansk maktfaktor

Ghana är en gigant i afrikansk fotboll – men VM-framgångarna är få. Sydafrika-VM är landets blott andra. Men båda gångerna har man avancerat från gruppspelet.

Landet har fyra titlar i de afrikanska mästerskapen: 1963, 1965, 1978 och 1982).

1992 blev Ghana det första afrikanska landslaget att ta medalj i ett utomafrikanskt mästerskap i och med bronsmedaljen i Barcelona-OS.

U-20-landslaget är regerande världsmästare.