Erik Niva: Holländare ska bråka och käbbla internt

FOTBOLL

DURBAN. Robin van Persie skäller ut sin förbundskapten när han blir utbytt.

Robin van Persie surar när hans lagkamrater jublar åt ett mål.

Det var de två bästa aktionerna han stod för den här eftermiddagen.

Holland är framme i VM-kvart, något de bara lyckats med 2 gånger under de senaste 32 åren.

Alla nöjda, alla glada?

Icke.

Hemma i Holland klagas det på det mesta; spelkvaliteten, taktiken, inställningen, utdelningen.

Och det, det tycker Robin van Persie är toppen.

– Det holländska folket är väldigt kritiskt, men det gör mig ingenting alls. Det är såna vi är och det är ­såna vi vill vara, sa han inför matchen mot Slovakien.

Sedan den holländska fotbollen fick sin identitet på 1970-talet byggde den i årtionden på två grundfundament; det offensiva spelsättet och den så kallade konfliktmodellen.

Detta VM är det första då vi knappt ens ser några rester av den där attackinriktade spelstilen. Holland är precis lika defensivt omställningsfokuserade som alla andra.

Ska ha åsikter om landslaget

Och just därför tror jag faktiskt att det finns ett extra stort värde i att Robin van Persie envist driver en sorts enmannakampanj för att hålla konfliktmodellen vid liv.

Jag tillhör ju de som inte tror på att bara ångvälta över de nationellt fotbollskulturella särdrag som utvecklats under årtionden, hur globaliserade nu tiderna än må vara.

Holländare ska bråka och käbbla internt, de ska tycka saker och ha åsikter om sitt landslag. Det är en av de saker som gjort Holland till världens största lilla fotbollsland.

Förhållningssättet går ut på att konflikter är något som får spelarna att tänka till, förbli engagerade och kreativa.

Det kan såklart verka kontraproduktivt på ytan – har det verkligen varit så lyckat att dela upp lagen till landslagets internmatcher enligt den här skolgårdsmodellen där några spelare blir valda sist? – men Holland har bevisligen producerat en alldeles oproportionerligt stor andel fotbollskloka spelare utifrån sin konfliktmodell.

– Vi är ett litet men kreativt land, med en särskild sorts arrogans, summerade förbundskaptenen Bert van Marwijk sin fotbollsnation inför VM.

Robin van Persie tillhör den sista generationen som är uppvuxen med konfliktmodellen som ett självklart fundament i sin fotbollsfostran.

Han är den bohemiske skulptörssonen som från aldrig förstått varför en tränares ord skulle väga tyngre än hans bara för att han råkar vara en äldre man i auktoritetsposition.

Skällde ut tränaren

När han var 19 år gammal blev han utslängd ur Feyenoords matchtrupp för Supercupfinalen mot Real Madrid efter att ha haft lite väl bestämda åsikter om sin uppvärmningsrutin. När matchen var färdigspelad stormade han in i omklädningsrummet och skällde under en femminutersperiod ut sin tränare inför häpna lagkamrater.

Tränaren – som omedelbart internsuspenderade Van Persie i fyra matcher – hette Bert van Marwijk.

Åtta år senare har han nu ägnat våren åt att brottas med ett formationsproblem runt den så kallade ”Fantastiska Fyran”, en potentiell offensiv med Van Persie, Robben, Sneijder och Van der Vaart.

Skulle de alla få plats i samma lag?

Robin van Persie hade sin åsikt klar, och förkunnade den gärna offentligt:

– Med de här fyra spelarna i laget skulle vi ha något unikt, vi skulle kunna bli ostoppbara.

Men Dirk Kuyt då?

– Inget negativt om honom – han är en bra spelare – men såhär ser min åsikt ut.

Robin van Persie gjorde ingen särskilt bra match mot Slovakien i går. Han kom fel i sina löpningar och värderade sina lägen illa.

Det fanns en solklar logik i att han blev utbytt, men en besviken van Persie såg det inte på det sättet.

– Du skulle ha bytt ut Sneijder i?stället, ska han ha sagt till van Marwijk.

Givetvis går det att se det som en bortskämd pojkspolingsreaktion – men det går lika gärna att se det som en garant för att Holland fortfarande producerar fotbollsspelare som tänker fotboll på ett mer engagerat sätt än andra.