Niva: Matcher som den här behöver man inga överord för att bygga upp

1 av 2 | Foto: AFP
Luis Aragonés
FOTBOLL

DURBAN. Cristiano Ronaldo, David Villa, Fernando Torres och Xavi.

Jodå.

Ni vet, alla vet.

Men vad blir det egentligen som avgör VM-turneringens hittils näst största match?

Det handlar om bolltempo, om mittfältsformationer, om inställning – och om tre äldre män som formulerar funderingarna.

Gubbe ett.

De uttalanden som väckt klart störst uppmärksamhet nere på den iberiska halvön det senaste dygnet är de som kommit från Spaniens förre förbundskapten, Luis Aragonés.

EM-guldmakaren har varit njugg mot det spanska spelet under hela turneringen, men i en intervju med portugisiska tv-kanalen SIC hävde han upp kritiknivån ett snäpp.

– Spanien har inte hållit någon hög nivå under början av mästerskapet. De saknar tempo i bollbehandlingen. Portugal är näst intill perfekta defensivt; om de erövrar boll av Spanien i rätt lägen så vinner de kanske inte enkelt, men i alla fall bekvämt.

Det som verkligen fick folk att lyfta nästan var ju såklart tvärsäkerheten – vinner de bekvämt...? – men basen för argumentationen är svår att ifrågasätta.

Spanien har inte nått upp till sin normalnivå så här långt i VM, och grunden till det tycks onekligen ligga i att mittfältet inte riktigt fått samma snurr på tiki-takandet som vanligt.

Varför?

Gubbe två.

Dubbla pivotes – defensiva mittfältare – i Xabi Alonso och Sergio Busquets? Inte i Johan Cruyffs värld.

Holländaren fungerar alltjämt som den katalanska fotbollens främsta ideologiska uttolkare, och han är inte nöjd med hur landslaget förvaltat det Barcelona-arv som det byggde EM-titeln på.

– Systemet med två pivotes skadar Spanien. Det systemet är för defensiva lag, inte för kreativa och offensiva lag som det spanska landslaget.

Cruyff menar att Vicente del Bosque är på väg att skära ut hjärtat ur det spanska laget. Xavi och Iniesta klarar sig visserligen en väldigt lång bit med egna fötter, men även de behöver avlastning och lekkamrater.

– Dessutom blir det svårare att driva bra presspel, vilket är nödvändigt för att radera ut motståndarnas offensiv.

Får Cruyff som han vill så ställs antingen Xabi Alonso eller Sergio Busquets utanför laget, för att ge plats för en mer offensiv mittfältare som Cesc Fàbregas.

Han har visserligen varit noga med att betona att han ser Del Bosque som ”en fantastisk tränare”, men mellan raderna finns hela tiden det här underliggande missnöjet med en förbundskapten som kväver ett lag som brukade sprudla.

Gubbe tre.

När Spanien och Portugal senast skulle mötas i en tung tävlingsmatch – den avgörande gruppspelsmatchen i EM 2004 – slog den dåvarande portugisiske förbundskaptenen Luiz Felipe Scolari an tonen.

– Det här är ett krig, och det som gäller är att döda eller dödas.

När Vicente del Bosque håller sin sista presskonferens inför matchen på Green Point-arenan i Kapstaden använder han begreppet inconformistas som nyckelord, nonkonformism.

Hade han varit svensk hade han låtit som Lars Lagerbäck.

Det här kommer inte att bli de svallande känslornas match, det kommer inte att bli det stora iberiska slaget.

Portugal kommer att falla djupt, lita till sitt försvar och försöka ställa om på de ytor som de älskar så mycket. Cristiano Ronaldo kommer att vänta på tillfället då han bara har gräs och Sergio Ramos framför sig.

Spanien kommer att hålla i bollen, trilla den fram och tillbaka och leta efter den där nonkonformistiska lösningen som ger dem öppningen de behöver. Xavi behöver bara en enda decimeter för att trä in bollen till en utsvulten David Villa.

Första målet avgör ännu mycket mer än vanligt.

Låter det sterilt, futtigt?

Det blir det inte.

Matcher av den här storleken måste inte säljas genom de allra största reklamaffischstjärnorna, utan de kan analyseras av de dammigaste gamla stötarna.

Matcher som den här behöver man inga överord för att bygga upp.