Så här vinner man inga hjärtan – men man når VM-final

van Bommel – ett ärkesvin

FOTBOLL

KAPSTADEN. Ett par slumpmål, lite filmningar, några stämplingar och så 90 minuter av riskminimerande.

Det är inte så man vinner världens hjärtan – men det är så man vinner en VM-semifinal.

Så särskilt snyggt blev det inte den här gången heller.

Försvarande holländare. Från sig vilt slående holländare. Holländare som hoppar, holländare som kastar sig. Holländare som fläker sig. Holländare som gör allt för att ge segern åt Nederlands.

Holländare i den 94:e minuten, holländare av årgång 2010.

Hur känns det här då, VM-finalister?

Badar ni i kanalerna i Amsterdam, eller känns det?... lite irrationellt, lite överilat?

För 22 år sedan firade holländarna EM-guldet genom att kasta cyklar i luften och simma ryggsim i de där kanalerna. Ruud Gullit hade kanonnickat, Marco van Basten skjutit på volley och de orangea hade burit vidare på det där mytologiska 70-talsarvet av banbrytande estetik.

Sedan dess har de sett Dennis Bergkamp jonglera in slutminutsmål på Argentina och Patrick Kluivert vräka in fyra mål mot Jugoslavien – men de har aldrig sett en ny mästerskapsfinal.

Om fyra dagar får de göra det. Fram till dess kan de ju veva repriser på hur Khalid Boulahrouz planlöst sprinklar misslyckade uppspel omkring sig.

Nu raljerar jag, men så har jag också precis sett holländare vinna en VM-semi för första gången sedan 1978 på ett väldigt tidstypiskt sätt.

Väldigt, väldigt ovanligt Holland

Till och med de avgörande målen var talande, precis som de var i kvarten.

Holland går inte till final för att Gio van Bronckhorst vräker in missiler i krysset från 35 meter – de gör det för att Wesley Sneijder dubbelvallar in en flipperboll och för att Arjen Robben lyckas med en nick för första gången i sin karriär.

Det innebär ju inte att deras finalplats på något sätt skulle vara oförtjänt.

De har inte förlorat på 25 matcher – fotbollsvärldens längsta svit – och vunnit alla sina sex VM-matcher inom ordinarie speltid.

Det innebär bara att det fortfarande känns så väldigt, väldigt ovant att se ett holländskt landslag spela fotboll på det här sättet.

Att semifinalen blev den mest målrika på 28 år förändrar inte helhetsintrycket. 65 minuter in på matchen har de orangea fortfarande inte gjort någonting som utmärkt dem som ett bättre fotbollslag än Uruguay.

Van Bronckhorsts underbara vådaskott åt det ena hållet, Stekelenburgs grava målvaktsmisstag åt det andra – annars stängt och intetsägande.

4–5–1. Två destruktiva innermittfältare. Boulahrouz på ena ytterbacken, Kuyt på andra kanten. 89 minuter av sluten fotboll, några få flytande anfall, ett par avgörande blixtnedslag.

Ärkesvinet spelar VM-final

Det är ju inte så att det här laget saknar individuellt skickliga profiler.

Robben och Sneijder kommer båda att vara med och konkurrera om Guldbollen i år, van Persie är en borttappad tajming ifrån att erkännas som världsforward.

Men det är inte någon av dem som definierar det här laget.

När det gått 15 sekunder av semifinalen plöjde Mark van Bommel ner Alvaro Perreira i gräset med en gränstänjartackling.

När det återstod 15 sekunder av semifinalen gnällde Mark van Bommel till sig ett gult kort med någon syrlig förolämpning.

Där emellan hann han med att öppna för ledningsmålet med en maskerad svineristämpling, samt göra sig impopulärt obekväm i största allmänhet.

Att det blev panikspänning i matchen under de allra sista skälvande stopptidsminuterna berodde i praktiken enbart på att van Bommel gått ut för behandling då Uruguay tilläts lyckas med sin frisparksvariant.

Han är ett arrogant ärkesvin, en cynisk och begränsad spelare som tidigare bojkottade den orangea tröjan och skämtade om att byta till tysk landslagslojalitet ända tills hans svärfar blev ny förbundskapten.

Han är även en världsklassvinnare, en sådan som ser till att motståndarna inte får igenom några finurliga anfallsfinesser.

På söndag spelar han VM-final.

Det gjorde aldrig Gullit, van Basten, Rijkaard, Bergkamp, Kluivert, Koeman, Overmars, Davids eller Seedorf.