Niva: Ett väldigt konstigt VM

FOTBOLL

JOHANNESBURG. Det viktigaste VM som någonsin spelats, sa vi på förhand.

Hur gick det då?

Det blev väl kryss.

Inte 0–0, men en ganska inspirationsfattig 1–1-match.

Egentligen ska man aldrig citera taxichaufförer – det är den ultimata latmannajournalistiken – men just i?dag tillåter jag ändå mig själv ett undantag.

På väg in från flygplatsen i Johannesburg i?går småpratade jag med chauffören, så där som man gör.

Han var en vanlig fotbollsintresserad kille som höll på Orlando Pirates och jobbade dubbla jobb för att få ekonomin att gå ihop.

Han var en av dem som dansat på gatorna när det offentliggjordes att Sydafrika skulle bli värd för turneringen, med förhoppningar om allt mellan fantastiska fotbollsframgångar till finansiell frälsning.

Nu var han mindre euforisk, mer vardagsrealistisk.

– Det har varit bra. Det har roligt. Det har bara inte varit riktigt så bra och riktigt så roligt som vi trodde att det skulle vara. Efter helgen är det måndag igen.

Vad är det för VM vi har upplevt här nere i Sydafrika?

Ett annorlunda VM. Ett konstigt, väldigt speciellt VM.

Det har först och främst inte varit folkfesternas mästerskap, vad ni nu än kan tänkas ha hört och läst därhemma.

Tusentals stolar har stått tomma

Den stora, stegrande, nationella partyballongen sprack redan på turneringens femte dag, i samma ögonblick som Diego Forlán dunkade in två bollar på värdnationen i Pretoria.

Sedan dess har sydafrikanerna själva inte varit överdrivet mycket mer intresserade av VM än några andra.

De så kallade fanfesterna – områdena där det smällts upp storbildsskärmar och förberetts för festival – har stått så gott som tomma.

Stadskärnorna har dominerats av shoppare, pendlare, uteliggare och melankoliskt vinterljus.

Bortsett från några stormatcher i turistparadisen Durban och Kapstaden har det varit vardag i Sydafrika de senaste veckorna. Vanlig, ödslig vardag.

De tillresta supportrarna har hållit till borta vid arenorna, och inte ens de har varit särskilt många eller högljudda.

Fifa har visserligen tagit fram sina största propagandavuvuzelor och trumpeterat om den ena utsålda arenan efter den andra, men för oss som faktiskt suttit på läktarna har det varit uppenbart att tusentals stolar stått tomma på precis varenda slutspelsmatch.

Men okej, hur intresserade vi än är av folkligt fotbollsengagemang och läktarkultur så är ju det här långt ifrån hela VM-historien.

Det har ju spelats en del fotboll också – och hur har det varit ställt med den?

Jovars. Både och.

Urs Siegenthaler – som är chefsscout för den tyska landslagsledningen – har kommit med de skarpaste summeringarna.

Redan inför turneringen hamrade han fast att de lag som skulle nå längst var de som anföll bäst, inte de som försvarade sig säkrast.

Det kan låta som en konstig summering av ett defensivfärgat mästerskap, men allt eftersom Siegenthaler fått rätt har han förklarat sin tankegång i större detalj.

– Faktiskt är det så att alla 32 lag har varit bra på två tredjedelar av planen. Alla kan försvara. Men bara Spanien, Tyskland och Holland har haft en offensiv systematik. Det är den som har gjort skillnaden, och det kunde man se tydligt redan på förhand.

Varför?

– Det är svårt att lära ett lag att spela offensivt, det är lättare att bara hoppas på att det ska gå på inspiration. Men vi har utgått ifrån andra sporter som handboll och basket, med den fasta övertygelsen om att det går att träna sig till ett sevärt, effektivt anfallsspel.

De flesta matcher i detta VM har sett ut på ungefär samma sätt. De har spelats mellan två lag med kompakta försvar och tio man bakom bollen – och enbart öppnats upp tack vare någon individuell prestation ­eller någon oförutsägbar händelse.

Vi har fått saker att minnas från den här turneringen. Vi har fått magin i smått – de otroliga målen, den infernaliska spänningen de kaotiska domarsituationerna – men det enda som sporten verkligen tar med sig till andra sidan är principdiskussionen om teknologiska hjälpmedel.

Har inte fått så många nya drömmar

En VM-månad är så gott som slut nu, och det har naturligtvis varit ett ofantligt privilegium att få vara här. Jag älskar upplevelserna, historierna och känslan av att det är just här och just nu som det gäller.

Samtidigt vet jag ju det, att i övermorgon vaknar vi mycket riktigt upp till måndagen igen.

Sydafrika har fått sin globala uppmärksamhet, men landet fungerar såklart precis likadant nu som det gjorde när vi kom hit. De fattiga har förblivit fattiga, och det är fortfarande lika tjockt med taggtråd på murarna mellan de svarta och de vita stadsdelarna.

Fotbollen har fått sin showcasemånad och en helt ny världsmästare, men inte så värst många nya drömmar och idéer som inte handlar om målkameror.

Alla vi som tittat på har återigen fått ett historiskt VM – det får vi alltid – kanske bara lite mindre historiskt än vi tänkt oss.

FAKTA

Höjdpunkterna och missarna från VM

TRE

DRAMATIKEN

Turneringens centrala minuter var de som inleddes med att Luis Suárez boxade bort en boll på egen mållinje i kvartsfinalen mellan Uruguay och Ghana. Spänningen och händelseutvecklingen därefter var fullständigt otrolig, totalt oslagbar. VM blev aldrig bättre än när känslan var att matcherna var på väg att rusa iväg i riktningar vi inte kunde kontrollera. Vi fick Asamoah Gyan, trippelstraffarna mellan Spanien och Paraguay, USA:s osannolika upphämtningar och ytterligare ett halvdussin sådana sekvenser. Vi kommer aldrig att glömma dem.

ENTUSIASMEN

När Siphiwe Tshabalala skickade in sin vänstervräkare i bortre krysset höll det där rymdskeppet de kallar Soccer City på att lyfta rätt upp i himlen. Där och då var Sydafrika en nation den inte varit förr och kanske aldrig kommer att bli igen – och den momententusiasmen var nog turneringens allra starkaste känsla. Bland gästerna måste vi främst hissa Diego Maradona och hans Argentina, Bielsa och hans Chile samt det, unga omställningsskenande Tyskland. Det var landslag som tyckte att det verkligen, verkligen var kul med VM. Stundtals lyckades de dra hela turneringen med sig.

SÄKERHETEN

Skräckscenarierna på förhand var värre än de någonsin tidigare varit inför ett VM, och det är välsignat skönt att konstatera att de aldrig blev verklighet. Visst har några besökare blivit rånade – men totalt sett talas det om att brottsligheten i Sydafrika sjunkit med upp emot 90 procent under VM-månaden. 40?000 extrainsatta poliser har givetvis väldigt mycket med den saken att göra, men det här är inte månaden då diskussionen handlar om den statliga repressionsapparaten.

TRE MINUS

LIKRIKTNINGEN

Den så kallade globaliseringen i praktiken. Med ett litet fåtal undantag – Spanien, Argentina, Chile, Nordkorea – spelar numera all världens landslag fotboll på i grunden samma sätt. Bygg bakifrån, prioritera defensiven, packa planen full centralt, håll laget kompakt och ställ om snabbt när ni väl lyckas snatta åt er bollen. Det är en spelmodell som är enkel att få hyggligt slagkraftig, men som bara räcker till en viss gräns och som gör matcherna väldigt förutsägbara och likartade.

LÄKTARUPPLEVELSERNA

Det är ju vuvuzelorna man minns, även om man helst av allt vill glömma dem. Det stora problemet med dem är att deras ljud dränker precis allt annat. Det spelade ingen roll ifall 2?000 taggade argentinska fans ville sjunga – 40 trötta turister med vuvuzelor dränkte dem fullständigt. Det här var ju även ett VM då de tillresta supportrarna var unikt fåtaliga, då det ansågs för dyrt, för krångligt och osäkert att ta sig hit. På de allra flesta matcher har de ”riktiga” klackarna bestått av några få hundra fans från de deltagande länderna.

DOMARSITUATIONERNA

Gränsen är passerad nu. Den gamla domarmodellen fungerar uppenbarligen inte längre på den här nivån. Matcherna är för tempostarka, för täta, för orena. Ett klassiskt domarteam klarar inte av att hantera dem – och det känns skönt att Fifa nu går ut och konstaterar att det här var det sista mästerskapet som spelades med den här domarsituationen. Synd bara att efterhandsklokheten inte kompenserar de drabbade.

TRE FRÅGETECKEN

EKONOMIN

Har det här varit ett ekonomiskt gynnsamt mästerskap för Sydafrika eller inte? Presidenten Jacob Zuma gick häromdagen ut och påstod att det varit en succé – såklart – men långt ifrån alla ekonomer håller med. Besökarna har varit färre än väntat, de stora investeringarna fåtaliga och de flesta nya arbetstillfällen har redan försvunnit. Det kommer förmodligen att dröja flera år innan det är möjligt att göra ett någorlunda rättvisande finansiellt bokslut över VM 2010.

ARENORNA

Vad händer med dem nu? De allra flesta nybyggen här i Sydafrika är små arkitektoniska mästerverk – men vad ska Port Elizabeth nu göra med sin 42 500-platsers-arena? De har vare sig något fotbolls- eller rugbylag som drar publik. Vad ska Nelspruit ta sig till med 41 000 platser på Mbombela Stadium? Och vad ska hända med den lika stora Peter Mokaba Stadium i Polokwane? Ingen verkar ha en aning.

TEKNOLOGIN

Ja, hur tänker ni nu, Fifa?! Ni har sagt att förändringar måste till – men vilka blir de? Målkameror? Datorchips i bollarna? Straffområdesdomare? Och när vi nu är inne på de här frågorna – vad gör ni med bollarna framöver? Kommer vi få ytterligare mästerskap där självaste Nasa måste gå in och underkänna de nyutvecklade experimentbollarna, eller har ni lärt er av detta? Sammanställning: Erik Niva