Niva: Ett mästarlag fullt av kloka spelare – klokast av dem alla är Andrés Iniesta

I september ifjol fattade Andrés Iniesta sin skrivarpenna.

Han är inte de stora ordens man – inte ordens man överhuvudtaget – men nu fanns det något han verkligen behövde ha ur sig.

Brevet skickade han till RCDE, medlemstidningen för Barcelonas bittra stadsrivaler Espanyol. Han inledde med orden: ”Hej Dani”.

– Först och främst vill jag säga att jag saknar dig väldigt mycket. Jag anklagar mig själv för att jag inte såg till att vi träffades oftare och pratade mer. Det går inte att vänja sig vid att livet är så orättvist så att det tagit en vän som dig ifrån mig.

Andrés Iniesta och Dani Jarque hade känt varandra sedan de var småpojkar, och blivit själabröder under tiden med de spanska juniorlandslagen. Tillsammans vann de bland annat U21-EM.

På klubblagsnivå hamnade de på olika sidor av fotbollsklyftan som delar Barcelona, men förblev ändå vänner över den infekterade derbyrivaliteten.

Varje gång Barcelona spelade mot Espanyol bytte de tröjor. När Iniesta gick igenom sin garderob hittade han fler än 20 stycken med Dani Jarques namn.

Vid det laget levde inte Espanyols lagkapten längre. Månaden innan hade han avlidit efter en plötslig hjärtattack.

– Var du än är så vet jag att du alltid kommer att vaka över de dina och din familj – och att du kommer att fortsätta driva på ditt lag.

Brevet avslutades med avskedshälsningen: ”Farväl, min vän. Andrés Iniesta”.

Vanliga, hyggliga människor

Nu har Spanien precis vunnit VM 2010, och jag är full av beundran inför sättet som de gjort det på.

De har en stark egen fotbollsidentitet, frammejslad ur Barcelonas holländska Cruijff-arv.

De spelar alltid matcherna för att vinna dem, snarare än att vänta på att motståndarna ska förlora dem.

De har några av världens allra bästa, klokaste fotbollsspelare ibland sig.

Ändå är inte det här förstahandsanledningarna till att det här laget verkligen, verkligen tagit sig in i mitt hjärta.

Jag gillar det spanska landslaget för att de är världens bästa fotbollslag – jag beundrar dem för att det består av vanliga, hyggliga, sympatiska, godhjärtade människor.

Redan när jag skriver det här halvannan timme efter slutsignalen har jag tvingats hacka mig igenom en hög läsarreaktioner som går ut på att Andrés Iniesta är en falsk, lömsk, dålig människa eftersom han förstärkte situationen då Johnny Heitinga blev utvisad.

Inget kunde vara mer fel.

Vi kan diskutera det moraliskt riktiga i att ”falla enkelt”, vi kan fundera över hur en hel match av brutalitet påverkat hans vilja att stå upp i alla lägen – men oavsett vad vi kommer fram till så förändrar det inte helhetsbilden av Andrés Iniesta som en av fotbollsvärldens allra mest sympatiska storspelare.

Han gör alla andra bättre

– Andrés färgar inte håret, har inga örhängen och inga tatueringar. Det gör honom ointressant för medierna, och döljer faktumet att han helt enkelt är världens bästa spelare, säger hans Barcelona-tränare Pep Guardiola.

Ingen enda människa som någonsin spelat ihop med Iniesta har ett enda ont ord att säga om honom. De vet att han spelar på ett sätt som gör dem själva bättre, utan att kräva någon särskild uppskattning för det.

– Hade jag själv varit lika bra hade jag krävt att någon reste en staty av mig. Själv föredrar han att ingen lägger märke till honom, säger Thierry Henry.

Efter att Andrés Iniesta skjutit Barcelona till Champions League-final med en yttersida på Stamford Bridge gick en katalansk krönikör loss ordentligt.

– Nu vet vi att det finns en fotbollsgud. Han heter Andrés, han är blyg, han kommer från Albacete. Och igår fick han mig att gråta.

Jag är själv inte den tårstänkta typen, men igår fick ändå en blyg kille från Albacete mig att i alla fall svälja några gånger extra.

Inte för att han växte in i en VM-final till punkten där han dominerade den. Inte ens för att han avgjorde den – utan för sättet som han firade målet på.

För mig är Andrés Iniesta världsmästare i andra hand. I första hand är han en god människa som är värd att beundra.

Jag hoppas att Dani Jarque finns någonstans där han kan känna detsamma.