BANK: Kazakstans fotboll har framtidstro – men ingen nutid

Det kokade på Astana Arena innan locket ramlade på.

Där ute på plastgräset hade Kazakstans elva bästa dödat Irlands trubbiga små fotbollsförsök i nästan nittio minuter, Nurdajletov nickade in 1–0 på en fin frispark från tysk-kazaken Heinrich Schmidtgal och hemmalaget var på väg mot sin största fotbollsframgång någonsin.

De hade inte ens haft särskilt stora problem, bara stått bekvämt i ett 4-1-4-1 och tagit emot impotenta irländare. Sen sa det pang, och pang igen. 1–1 och 1–2 i matchens sista sekunder, och så var den kvällen förstörd.

Sverige fick ingen hjälp av Kazakstan, men Sverige fick i alla fall veta att det krävs mer än fantasilöst direktspel för att rulla in de där tre-fyra målen som alla förväntar sig.

Själva åkte vi från Helsingborg till Malmö i går, det räckte för att glömma bort hur själsdödande trist Kina-matchen varit. Pontus Wernbloom hade bitit sig i läppen när han skulle somna, Albin Ekdal pratade lika rakt och modigt som han alltid gör – och Erik Hamrén fick prata en hel del om Anders Svensson. De hade en del att reda ut, Hamrén sa att de gjort det.

Även om det inte riktigt känns så än så är det här allvaret börjar. Malmö är inte Helsingborg, och kvalpremiärer är inte träningsmatcher.

Inte ens de mot Kazakstan.

Längtar efter att få åka till Astana

Jag ska erkänna att jag blev väldigt glad när Sverige lottades mot Kazakstan i det här kvalet. Ett överkomligt motstånd? Jo, visst. Men mest vill jag ju bara få åka till Astana.

Kazakstan är världens nionde största land, den sista sovjetrepubliken som slet sig loss, och en av de viktigaste spelplanerna i den nya världens maktspel.

Jag talar då inte om fotboll.

Kazakstan har sin olja, sitt uran (det enda Borat hade rätt om: de är värdens största producenter av uran), sitt kol, en enorm skatt i sina naturtillgångar och en påhittad huvudstad med byggnader som ser ut som nåt från Gotham City.

Alla vill ha en del av allt det där. Kina jagar olja med stora handelsutbyten. USA ligger på. Angela Merkel var där häromåret och skrev avtal värda 20 miljarder som start på det ”tysk-kazakiska året”. Sverige? Ni har säkert läst om Telias rufflande och fifflande med miljardbelopp i Kazakstan, om mutor och mörksvart korruption.

Alla vill till Kazakstan. Alla vill ha en del av kazaktårtan.

Vad Kazakstan vill?

– Vi ska vara en bro mellan öst och väst, har presidenten/diktatorn Nursultan Nazarbajev sagt.

Det är nu tio år sedan de ställde sig på den där bron och promenerade över till Fotbollseuropa.

Uefa höll sin kongress på Älvsjömässan i Stockholm. Platini valdes in i exekutiva kommittén, Göran Persson höll ett välkomsttal och citerade Bengt ”Cidden” Andersson – och Kazakstan, med tolv procent av sin landmassa i Europa, tog steget över från Asien och valdes som 52:a nation in i Uefa.

Valde Europa – för att bli bättre

Kazakstans klubbfotboll hade ägnat 1900-talet åt att stå i skuggan av sovjetisk fotboll, landslaget hade haft det tufft i Asien. De tog steget västerut eftersom de ville bli bättre, och eftersom det är mer utvecklande och lukrativt att spela matcher mot Zlatan Ibrahimovic eller Cristiano Ronaldo än att spela mot Kina och Japan.

Tio år senare har det inte hänt så hemskt mycket.

Kazakstans officiella mål är att nå EM 2016, men utvecklingen går snabbare i resten av samhället än vad den gör på planen. De är fortfarande inget landslag som räknas. Tyskland har hjälpt dem att bygga ett utbildningssystem, komplett med akademier över hela landet, det finns en framtidstro men ingen nutid, och inga stora eller ens halvstora spelare.

När staten investerade i ett cykelstall (Astana) blev de bäst i världen på ett par år. Fotboll är svårare, mer komplicerat. I går såg jag ett lag som gjorde mycket rätt, som försvarade lågt och var ganska vasst på fasta situationer, men som ändå och likafullt rasade ihop på en minut i slutet.

Det är det där laget som Sveriges VM-kval börjar mot på tisdag. Irland hade ingen fantasi, ingen fart och inga idéer och fick Kazakstan att se ut som ett landslag med stora kvalitéer.

Det är de inte, inte än. Kazakstan har sin gas, sin olja, sitt uran, sin framtid och sina internationella friare från öst och väst.

Fotbollen dröjer ett tag till. Värdens nionde största land har hittills aldrig slagit ett betydande fotbollsland på bortaplan.

De kommer inte att göra det den här gången heller.