Bortom en dröm

Om jag skulle säga att det var en dröm så skulle jag ljuga.

Det här är bortom. Sverige har vänt 0–4 till 4–4 mot Tyskland, i Tyskland, på en sista halvtimma som är det märkligaste någon av oss någonsin upplevt i den här gamla sporten.

Det här är den dröm som drömmar drömmer när de somnat in.

Jag har just suttit och lyssnat till Erik Hamrén och Joachim Löw, två män som vigt sitt liv åt den här sporten. De ägnar timmar, dagar, veckor och år åt att försöka förstå, att planera och kontrollera, och låt mig göra det här så tydligt som det bara går:

De hade inte en susning.

De hade kunnat sitta där i ett halvår, kalla in hela akademier av briljanta fotbollshjärnor, och det skulle fortfarande inte komma längre än till att knacka med sina pekfingrar mot sina tinningar.

Fotboll. Herrejävlar.

I en halvlek fick vi allt vi någonsin trodde oss veta om de här båda lagen bekräftat. Sverige? Ett tekniskt begränsat fotbollslag, lett av en tränare som väljer fel och är naiv nog att inte packa mittfältet fullt av defensiv kraft ens inför Europas svåraste bortamatch.

Tyskland? Ett tekniskt fulländat fotbollslag som spelar tiqui-taca så snabbt att man knappt ens hinner säga ”ti-ta”, lett av en modig, modern ledare som inte lämnar något åt slumpen.

I andra halvlek fick vi kasta allt vi någonsin varit säkra på över bord och börja om på ett nytt blad, en ny fotbollshistoria.

På en halvtimma gick det här laget från bladguld till bragdguld. Juryn kan skicka medaljerna till hotell Hilton i Berlin redan nu, för det är där Erik Hamrén och hans spelare vaknar i dag.

Eftersom jag inte förstår varför det här hände får jag stanna vid att berättade vad det var som hände.

Estetiskt och tekniskt fulländat

Sverige gick in till den här matchen med ett defensivt lag som inte var byggt för att försvara mot Tyskland. När Löws lag får anfalla så gör de det med en uppställning som närmast kan beskrivas som 2-3-4-1. Schweinsteiger möter djupt, med Kroos och Özil bakom sig. Ytterbackarna trycker upp tokhögt, Müller och Reus centrerar bakom Klose.

Om du inte klarar att pressa dem högt – och det är oerhört svårt – hamnar du mitt i en av fotbollsvärldens giftigaste bermudatrianglar och måste välja vilka ytor du ska försvara (och med vilka spelare du ska göra det).

I första halvlek hamnade Pontus Wernbloom och Rasmus Elm ensamma mot fyra-fem tyskar när de skulle ta kampen framför eget straffområde.

Om tyskarna visade förbarmande? Om de var snälla? Om de skonade oss?

Not even Klose.

De spelade sitt klappklappspel på ett sätt som var så estetiskt och tekniskt fulländat att Cruijff måste älska det så mycket att han hatar det. Miro Klose skickade in två mål, Mertesacker dunkade in ett, och när Mesut Özil skickade in 4–0 efter en knapp timma var det deras tionde mål på 150 VM-kvalminuter.

Ett mål i kvarten – skulle det här vara det lag som kritikerna kallat vekt, mesigt, utan ledartyper?

Ja.

Otroligt, ofattbart, underbart nog: Ja, det var exakt vad det skulle.

I paus hade Zlatan Ibrahimovic, Sveriges lagkapten, inte sagt ett ord om mål och poäng. Han hade pratat om värdighet och stolthet, om att inte göra bort sig mer i ”den här jävla matchen”.

Erik Hamrén bytte in poängspelaren Kim Källström och fotbollsfölet Alexander Kacaniklic i paus, och fick in två spelare som var modigare och direktare när de fick bollen, som lät Sverige andas lite. Ibrahimovic fick bollen på andra ställen, högre upp. Tyskland hade börjat slarva, och plötsligt var de nu tvungna att försvara sig lite också.

Gick från orädda till livrädda

I en timma hade matchen spelats på 7 140 kvadratmeter gräs.

I en halvtimma kom den att spelas i 22 fotbollsspelares huvuden.

– Rädda spelare är dåliga spelare. Det spelar ingen roll om de är världsspelare, sa Erik Hamrén.

De tyska spelarna var inte rädda när Zlatan nickade in 4–1 på ett fint Källström-inlägg. Men de blev rädda när Mikael Lustig tråcklade in 4–2 på en fenomenal Källström-passning. Och när Johan Elmander tryckte in 4–3 välde en hel generations spöken in över elva unga tyskar. De som tappat ledningar och missat straffar i Champions League-finaler, de som charmat alla så mycket men vunnit så lite.

Till slut blev det matchen som spelade dem, i stället för tvärtom.

Rädda? De var livrädda.

De föll 39 kilometer genom luften, som den där österrikaren, och fortsatte sen rakt ner i underjorden.

I precis samma takt lyfte Sverige, det där som Erik Hamrén alltid pratat om – och som vi, eller jag, oftast fnyser åt – fick kropp och kontur: Shajning, utstrålning, att uppträda som en vinnare även när man förlorar för att bli en vinnare till slut.

Kim Källströms vänsterfot borde bli staty i Berlin, Zlatan Ibrahimovic bar anfallsspelet på sina axlar, Alexander Kacaniklic gjorde ett jätteinhopp, Elmander och Elm slutade aldrig slita trots att de inte ens var i stan i första halvlek.

Den stora tysknaden lade sig över Olympiastadion, men vi kunde höra vartenda hjärtslag från den svenska sektionen. Kim Källström slog ett inlägg, Zlatan Ibrahimovic slog en Mertesacker, och Rasmus Elm slog in ett mål som ingen i hela världen trodde fanns.

I paus hade Olympiastadions speaker vänt sig direkt till de svenska supportrarna.

– Var är Sveriges fans? undrade hon. Är ni fortfarande kvar?

Om de var kvar?

Jotack, de stod där och mådde ganska bra. Jag tror faktiskt de tänker flytta in för gott.