”Det var tre år av krig”

Sportbladet träffar Martin Mutumba dagen efter publiceringen i samband med knarklåten ”Mary Jane”. Men AIK:s nygamla mittfältare verkar inte särskilt besvärad av de svarta rubrikerna.

– Äh, det är lugnt. Det har inte varit så farligt, faktiskt. Folk fattar att det är på skämt. Jag har gjort en massa andra låtar som folk säkert kommer att hänga upp sig på, haha.

Är det jobbigt att vi drar upp det här direkt, innan du ens hunnit spela en match?

– Nej, jag var beredd på att det skulle komma. Jag får visa vad jag går för på planen i stället.

”Har aldrig varit så glad”

Just att visa vad han går för är något som ständigt kommer upp. Det som såg ut att bli en kometkarriär i AIK efter den allsvenska debuten som 17-åring 2002 fick ett abrupt slut efter det allvarliga benbrottet i november 2003. Han var borta från fotbollen i nästan ett år och skickades sen till finska Inter Åbo. Han stannade tre år i Finland med ett enda mål.

– Min dröm var alltid att komma tillbaka till AIK. Jag har jobbat tre år, jag åkte till Finland och gav upp hela mitt liv. Jag kastade vänner, allt. Det var tre år av krig. Krig med mig själv, bara för att jag skulle komma tillbaka till AIK. Jag har varit så hungrig. Nu när jag är tillbaka... jag har aldrig varit så glad i mitt liv.

Att spela fotboll i Finland, hur går det ens till?

– Haha, när de frågade mig första gången, jag trodde det var ett skämt. Jag trodde inte att man spelade fotboll där. Barnen här i Rinkeby, de undrade om jag spelade i Inter. Jag sa att laget heter så, men det är FC Inter i Finland. Då garvade de bara.

”Har blivit proffs på riktigt”

– Men det var en drivkraft också. I Rinkeby vet alla att Martin, han är fotbollsspelare. När jag gick runt och hörde folk säga: ”där är Martin Mutumba, han som spelade i AIK. Han var värsta talangen, nu är han slut”, det är klart att man blir hungrig av det. Nu tror jag att jag tagit det där steget, och blivit proffs på riktigt.

Vad har du för mål, nu när du är tillbaka i AIK?

– Jag vill spela. Om jag kämpar, med hård träning och om jag inte blir skadad, då tror jag att jag kommer få spela. Jag kommer inte till AIK för att sitta på bänken, jag ska utmana om en tröja. Men när jag var yngre var jag dum, jag sa att jag skulle göra nio mål och nio assist och såna saker. Det var mycket snack. Alla gillade ju det, tidningarna och så, men det var för mycket. Nu ska jag visa med fötterna i stället.

Du är en kultfigur i AIK sen länge, varför tror du det är så?

– Haha, det är väl alla förortsgrejer man hållit på med genom åren. Och så musiken, att jag började rappa. Men det var för att jag inte hade någonting att göra när jag hade brutit benet. Ingenting. Jag hoppas innerligt att AIK:s fans tar mig för den jag är, en fotbollsspelare. Inte för grejer jag gjort fel vid sidan om eller för min musik. Jag hoppas de gillar mig för att jag är bra på fotboll.

”Ska inte ta det på allvar”

Det här med musiken. Texterna...

– Alltså, alla texter jag gjort har varit ironiska till folket ute i Rinkeby. Jag gjorde en låt, ”Vem é jag, vem é du”, om att gå i kostym till AIK:s matcher. Men på riktigt, jag bodde här ute i Rinkeby då med, gick jag till och med med vanliga kläder till tunnelbanan. När jag var i Västra Skogen, det är där man byter tåg till Solna, där bytte jag till kostym och åkte vidare. Eller så bytte jag på baksidan av Råsunda. Jag ville inte gå i Rinkeby i kostym, folk skulle peka och säga ”kolla, han leker värsta proffset”. Man ska inte ta det jag sjunger på allvar.

Till sist, ångrar du nånting med den här resan?

– Ingenting, inte att jag bröt benet eller nått. Det här är guds väg. Jag fick se Finland och bygga upp mig själv som människa. Nu är jag starkare. Jag vet att det här är sista chansen och jag har jobbat i fyra år för att komma hit. För mig finns bara fotboll nu, det är mitt liv.