Thorén: AIK hade önskat mer

Analys: Rättvist - men knappast underhållande

FOTBOLL

GÖTEBORG. AIK kom till Göteborg med ett naggat självförtroende, men med en extremtydlig gameplan.

Så vad vände Solnalaget hem med?

En svettig poäng, vägran att släppa tanken på att bli den där guldutmanaren – och en rad olösta problem.

Petra Thorén.
Petra Thorén.

Inför halvtidsvilan mot BK Häcken stod AIK:s tränartrio Andreas Alm, Nebojsa Novakovic och Christer Swärd (motståndarbevakare) länge och diskuterade utanför spelaringången.

AIK hade precis före vilan gjort sitt och matchens första mål och saker och ting började falla på plats, men staben visste att det var 45 minuter kvar och ett bollinnehav på 60–40 för Häcken på första halvleks statistikblad.

Hade AIK haft en stabil inledning av allsvenskan hade laget sannolikt kommit till mötet med Häcken med en 4–4–2-uppställning, det hade ju räckt så många gånger förr.

Men nu är det inte som förr.

AIK våren 2014 är ett lag som söker, som famlar efter en fast grund att stå på och som bara längtar efter att bli vaggad i sin egen identitet präglat av en tung defensiv. Eller som Andreas Alm rätt och slätt säger: ”Vi behöver hålla nollan”.

Det raka och tydliga var borta

Med vetskapen av att BK Häcken älskar att kombinera sig igenom och med rädslan att Moestefa El Kabir skulle söka ytan bakom Alexander Milosevic startade AIK för ovanlighetens skull med en 4–1–4–1-uppställning.

Laget spelade kompakt, defensivt och kvävde Häckens offensiv så effektivt att hemmalagets spelare inte riktigt visste hur de skulle hantera situationen.

Offensivt visste inte AIK:s spelare det heller till en början.

4–4–2-instinkten var borta. De raka tydliga.

I bollförande lägen såg AIK:s spelare bortkomna ut och trampade varandra på tårna centralt.

Efter hand vågade yttermittfältarna kliva på de ytor som bjöds, de vågade dra isär och öppnade löpvägar för de centrala kollegorna.

Det var så målet kom till – en kvick dragning av Ebenezer Ofori på vänsterkanten, ett inlägg mot en fritt framstormande Celso Borges som måste fått en parkerad Martin Ericscon i Häcken att tro att det var X2000 som dundrade in.

Har inte hållit nollan än

Andra halvlek blev en annan historia.

Häckens tränare Peter Gerhardsson ville ge sitt anfall en ny dimension, han ville få in speed och tyngd i boxen. Han satte in 18-årige Carlos Strandberg.

AIK behöll avståndet mellan backlinje och mittfält, innermittfältarna Borges/Dimitriadis/Quison växeldrog offensiven och defensiven.

Det öppnades ändå ytor och det visade sig att Moestafa El Kabir kan vara urstark i duellespelet (1–1) och Carlos Strandberg kan skjuta (2–2).

Trots ett andra mål, ett klassmål, av Celso Borges tappade AIK ledningen och poängen.

Och även om den extremt tydliga matchplanen höll, var det andra förhoppningar som föll.

AIK kan inte hålla nollan, laget har inte gjort det i år och söker en stabilare defensiv.

Finns fortfarande en övertygelse

Jag frågade Per Karlsson var defensiven brister. Han stod länge och funderade men landade inget solklart svar.

Men det är klart att när man som lag inte för matcherna blir de defensiva situationerna fler. När man som lag inte spelar med pumpad självbild ökar risken för individuella misstag.

Inför allsvenskan pekades AIK ut som ett guldlag. Tränare Alm påpekade för oss journalister i Gamla Ullevis pressrum att det faktiskt var så att när de allsvenska tränarna röstade inför säsongen föll valet på Malmö FF.

Han hade gärna önskat att AIK varit valet, men är också klar med att det just nu inte fallet.

Spelarna säger att det fortfarande finns en övertygelse att AIK ska vara med och utmana när hösten blir färgad i gult.

Det vete sjutton hur länge vi vågar tro dem.