Vilken derbyfest - på läktarna

0-0, men jag är inte besviken

FOTBOLL

Fotboll är också kamp.

Inte bara artisteri, lek med boll och den sorts musikalitet som kallas spelsinne.

Sällan är fotbollen mer kamp än i ett derby.

Därför var det också länge sedan jag gick besviken från ett derby, och jag gör det inte heller denna gång efter 0-0 mellan Hammarby och AIK.

Trots resultatet, trots berg-och-dal-bane-spelet, trots den usla planen.

Festen fanns ju i alla fall: 29393, årets bästa publiksiffra.

Allsvenskan 2001 är en märklig serie, där bara åtta poäng skiljer topp från botten efter sju omgångar. Knappast ett uttryck för kvalitet.

Allra märkligast är allsvenskan i Stockholm, där tippade bottenlaget Hammarby ligger tvåa, där tippade SM-kandidaten AIK bara vunnit två av sju matcher, och där Djurgården trots sin placering som trea från slutet ändå spelar den roligaste, den offensivaste, den mest tekniska fotbollen.

En gång stod Hammarby för just den varudeklarationen, men det är många år sen nu, och Sören Cratz har ingen anledning att be om ursäkt för att han på ett helt annat sätt tar poäng efter poäng med sitt starka, robusta spelarmaterial.

- Vi spelar efter våra förhållanden, säger Cratz, nöjd med poängen men lite besviken över mållösheten.

Hammarby årgång 2001 har blivit som leoparden i den franska visan "La Ménagerie", om vilket det står:

"Detta djur är mycket elakt.

När man angriper det, försvarar det sig."

Kampen först

I ett derby kommer alltså kampmomentet först, och det är med denna motivering Sören Cratz får svara den frågvise lille passningsskicklige Jonas Andersson, som undrar varför inte han får vara med från start.

När Cratz till slut vågar släppa in Mjällby-Jonas - i 79:e minuten istället för Mikael Andersson, slutkörd efter sin bästa match - dröjer det bara dryga minuten, innan Jonas med en djupledspassning spelat fri Andreas Hermansson.

Men "Herminator" missar den lobben liksom han tidigare skjutit utanför framspelad av Mikael Andersson.

Ännu efter sju omgångar är Hammarby obesegrat, och i fem av matcherna har man hållit nollan.

Detta är verkligen inte bara målvakten Lasse Erikssons förtjänst kan man väl få påpeka efter en dag då Lasse darrat till med både tveksamma utboxningar och utrusningar.

Andreas kom bort

Framför honom håller mittbackarna Johan Andersson (planens störste) och Jonas Stark så rent, att en viss Andreas Andersson minst av allt ser ut som en landslagsforward.

Det hörs på Sören Cratz, att han skulle knappast ha nominerat Andreas i en trupp:

- Jag minns från vår gemensamma tid i Degerfors, att när Andreas inte var 100 procent, så hamnade han ute vid hörnflaggan efter några bandysvängar. Det var där jag ville ha honom.

Teddy Lucic var för AIK:s defensiv vad Johan Andersson var för Hammarbys, men Teddy hann även med att spela en offensiv roll.

B-A Strömberg log efteråt

På fredag spelar AIK cupfinal mot Elfsborg i Jönköping, och boråsarnas tränare Bengt-Arne Strömberg fanns på plats för att studera sin finalmotståndare.

B-A log när han gick, måttligt imponerad av AIK:s anfallsspel.

Ändå är nog AIK favorit till cupsegern. B-A Strömberg har nämligen inget betongförsvar, typ Hammarbys, att förlita sig på.

Efter de fem baklängesmålen i Trelleborg har Elfsborg släppt in 15 mål, flest i hela serien. Ett talande bevis på bristande hållfasthet.

Det här var för övrigt femte gången ett allsvenskt derby mellan Hammarby och AIK slutade 0-0.

Femte gången av 71, inte alls så vanligt som åtminstone jag inbillade mej.

Men 0-0 betyder också att det är länge sen lagen gjorde mål på varann.

117 mållösa minuter sedan AIK:s senaste på Hammarby, Davids Ljung 2-0 i septemberderbyt förra året.

571 mållösa minuter sedan Hammarbys senaste på AIK, Kaj Eskelinens 1-0 i maj 1998.

Det är ett underbetyg för laget som just nu ligger tvåa i allsvenskan.