Djurgårdens lirare vs Bajens järnkaminer

Dif är Bajen och Bajen är Dif - vem i hela världen kan man lita på?

FOTBOLL

Djurgårdens lirare mot Hammarbys järnkaminer.

På AIK:s hemmaplan.

Fansen sjunger glädjesång, men häver sig på tå. Och viskar:

- Vem i hela världen kan man lita på?

Inte vet jag.

Klackarna, kanske.

Det tisslas och tasslas om en tifo-match i världsklass på Råsunda i kväll. Det är som det ska, Djurgården och Hammarby har landets två bästa tifo-klackar.

Så supportrarna litar jag på.

Men de där andra"

Med Åkeby/Lukic på sidlinjen och Stefan Rehn, 34, som regista har Djurgården rullat upp hela allsvenskan, med kortpassningar, klacksparkar, bollinnehav på i snitt 60 procent - och oförtjänt små framgångar.

Med andra ord:

De har blivit Bajen.

Och med Sören Cratz som tränare och Peter Markstedt som chefsideolog har Hammarby spelat strikt, superdisciplinerad

4-4-2, med begåvat press/understöd-spel, säker fyrbackslinje, effektiva avslut - och sensationella framgångar.

Med andra ord:

De har blivit Djurgården.

Eller möjligen AIK.

Det är lätt att förstå om fansen drabbats av en identitetskris.

I Hammarbys fall märks den tydligast i det fullkomligt fantastiska fenomenet "motgångssupportrar", de som mår bäst i uppförsbacke.

Förr: arbetarförening. Nu: arbetarna utköpta.

Bajen bildades som en klassisk arbetarförening, med flertalet medlemmar från östra Södermalm.

Nu har IT-snorvalparna och mediehyndorna köpt ut arbetarna från Söder.

Och järnjänkaren Anschutz har köpt halva deras klubb.

Identitetskris, var ordet.

Och inte är det mycket bättre i Djurgården.

Att Stenbeck kastar pengar på klubben är en sak - det här med klacksparkarna en annan.

Det låter fortfarande likadant på stadion:

Ståplats:

- Åkebys Järnkaminer"

Sektion F:

- Zoran Lukics Järnkaminer"

Det låter mäktigt.

Men falskt.

Årets Djurgården har inget med järnkaminer att göra.

När Vito Knezevic, skruvdobbsmördaren från Norrby, kom till sin första träning visades han till rätt plats i omklädningsrummet av skyttekungen Tommy Berggren.

- Ska du ha en smäll eller? sa Vito.

Vito var en järnkamin.

En numera utrotningshotad art på Östermalm.

Det närmaste blåränderna kommit i år var väl när Zoran Lukic sänkte Örgrytes Jeffrey Aubynn vid sidlinjen.

Annars lirar de mest.

Inför kvällens match ligger Djurgården åtta i Fair Play-ligan. Före snällgäng som Helsingborg och Häcken.

"Åkebys Järnkaminer"?

Inte en chans.

Regler är, för all del, inte regler utan undantag.

Det finns två på Råsunda i kväll.

Liraren i Bajen: Kennedy Bakircioglü (övriga nominerade: Peter Holm, Andreas Bild).

Tuffingen i Dif: Markus Karlsson (övriga nominerade: Mikael Dorsin, Zoran Lukic).

Det där med identitet och historia är alltså inte alltid så lätt.

Ta det här med Tottenham.

Jag älskar Tottenham - men inte Arsenal

Jag älskar Tottenham, som brukade vara lirarnas lag (Hoddle, Waddle, Gazza, Ginola").

Jag älskar därför inte Arsenal, som brukade vara ett tråkigt lag (Adams, Keown, Dixon, Winterburn"). Hela England brukade håna tråkgänget med ramsor om "Boring, boring Arsenal".

Men sedan tog en fransk professor över Arsenal, medan George Graham tog över Tottenham - och världen halkade och ramlade på ryggen.

I april -98, året de vann ligan, hade Arsenal fotbollsuppvisning och gjorde 5-0 på Wimbledon.

Sista kvarten stod Arsenals fans upp och sjöng, med ironiska grin som sträckte sig över hela norra London:

- Boring, boring Arsenal"

Samtidigt, en bit därifrån, krigade sig Tottenham till 1-1 borta mot jumbon Barnsley.

Slutsats: Det där med identitet betyder mycket.

Men långt ifrån allt.

I kväll står tre derbypoäng på spel på Råsunda.

De betyder mycket.

Nästan allt.

Det, i hela världen, kan man lita på.

Simon Bank