Spelarna har nästan all rätt att byta arbetsgivare

FOTBOLL

Magnus Erlingmark.

Alla borde vara som Magnus Erlingmark.

Men nästan ingen är som Magnus Erlingmark - och här står vi, med långa näsor och en skilsmässa i antågande.

Spelarna i en värld.

Och fansen i en annan.

Var tredje allsvensk spelare spelar i det lag han höll på när han var liten.

Det är en överraskande hög siffra, men den är ändå tre gånger lägre än motsvarande siffra för supportrar.

Förklaringen är enkel:

Spelare byter klubb.

Fans gör det inte.

Redan där finns en naturlig motsättning.

Sportbladet har undersökt hur det är ställt med klubbkänslan i de allsvenska lagen, och fick ett skönt svar.

Det är ganska bra ställt.

Bara en av fyra skulle kunna gå till vilken klubb som helst om hans lön dubblades. Fler spelare tror att de kommer att avsluta karriären i sin nuvarande klubb.

Det finns fortfarande spelare som Magnus Erlingmark, de som spelar i klubben i sitt hjärta - och säger nej till andra klubbar, även när de viftar med sedelbuntar.

Alla älskar en trotjänare.

Men lik förbannat:

För spelare är fotboll ett jobb.

De har all rätt i världen att välja arbetsgivare. En som uppskattar dem, som ger dem chansen att utvecklas, som betalar dem den lön de är värda.

Stryk det. De har NÄSTAN all rätt i världen.

Ibland finns det skäl - som i kärlek

Jag föraktar den läktarjargong som reflexartat döper alla klubbytare till "hora", "svikare" eller "judas". I 99 procent av fallen är det bara en omogen pöbel-mobbning-pack-reaktion.

Men det finns en procent till.

Det finns svek.

Och det är, precis som i vilket kärleksförhållande som helst, inte bara en part som avgör vad ett svek är.

Fråga vilken spelare som helst hur han skulle kunna såra sina fans mest, och han vet det.

Ibland gör han det ändå.

Ibland finns det vettiga skäl, ibland inte - precis som i ett kärleksförhållande.

Spelaren som sviker kanske fick betalt, men han kommer definitivt att få betala.

Jag kan förstå det, till en viss gräns.

En spelare kan nämligen inte acceptera den typ av fanatism som gör att han får en hög lön för att spela fotboll, den fanatism som ramar in hans arbete med flaggor, lycka och allsång - om han inte samtidigt accepterar den fanatism som blir till tårar och hat när han sviker den.

Spelarna och fansen lever i olika världar - det får vi stå ut med. Men den dag de slutar respektera varandra är fotbollen död.

Liksom det vi kallar "klubbkänsla".

Jag tror inte att Magnus Erlingmark är med när det händer.

Och jag vill inte vara det heller.

Simon Bank