Rekordpublik såg bästa derbyt hittills i kampen mot Stockholm

FOTBOLL

GÖTEBORG

Det här är inte bara derbykvällen, Örgryte mot IFK Göteborg.

Det är också stadskampen, Göteborg mot Stockholm.

Klockrent inprickat av Ullevi-speakern som i matchens 38:e minut låter meddela:

– Vi räknar vidare, men vad vi kan konstatera redan nu är, att vi passerat maxkapaciteten på Råsunda.

Till slut var vi 37763, nästan tusen fler än det går in på Råsunda, och nog märker man hur gärna Göteborg åter vill kalla sig den svenska fotbollens huvudstad.

Tidernas färgrikaste göteborgsderby en skön försommarkväll med den största publiken på en svensk tävlingsmatch sen klubbarna spelade SM-finaler 1985.

Då sågs andra matchen av 38 563 personer, den första av 30 315, och om någon nu glömt det var det Örgryte som blev svenska mästare; 4–2 och 2–3.

Skön stämning, men ändå är det är naturligtvis orättvist att jämföra den göteborgska stämningen med det derbytryck som under senare år drivits fram av de tre stockholmsklubbarna.

Orättvist därför att på Råsunda finns inga avskiljande löparbanor som stör, orättvist därför att Råsunda är en tät arena som kan behålla atmosfären medan Ullevi (precis som Globen i Stockholm) är en hopplös anläggning där ljudet bara försvinner uppåt.

Alltså gör vi inte den jämförelsen.

Bästa derbyt hittills

Det räcker med att konstatera att onsdagsderbyt var det bästa hittills i den här stan. DM-guld med andra ord.

Eller som jag hörde någon sucka vid utgången efter matchen:

– En sån här dag skulle man ha varit Gais-are? Ja, så att man bara kunnat njuta av allt runtomkring.

Jag kan egentligen bara hitta en detalj som skulle ha höjt stämningen ytterligare: att IFK Göteborg vunnit.

För det märktes ju på ljudnivån, när Tomas Rosenkvist tryckte in 2–1-målet, att det var fler blåvita än rödblå i publiken.

Men nu hade Blåvitt inte turen med sig i sina, enligt tränare Stefan Lundin, tolv öppna målchanser.

Stolpe ut och stolpe in?

De mest spektakulära var ribb- och stolpträffarna i första halvlek: Sebastian Henrikssons nick i stolpen, Fredrik Risps nick i ribban, Sebastian Henrikssons ribba-över-skott och som om det inte räckte med alla dessa ramträffar, så bättrade Magnus Källander på IFK-statistiken med att dundra en boll i egen ribba.

Allt medan Joachim Karlsson halvträffar en boll som han sen kan se långsamt studsa i mål via ena stolpen.

Sällan har den av tränare så ofta åberopade skillnaden mellan stolpe-ut och stolpe-in varit så påtaglig som i den här matchen.

Örgryte kontrollerade första halvlek – förutom sista tio minuterna.

Örgryte kontrollerade andra halvlek – tills IFK reducerade med halvtimmen kvar. Sen handlade det bara om att slå ifrån sig tills gonggongen räddade de vacklande Öis-arna.

– Men jag tänker inte be om ursäkt för vinsten, sa Erik Hamrén.

Derbyvinsten var Örgrytes första på fyra år, och nog hade man med råge tjänat ihop till lite flyt den här gången.

Jag minns derbyt i maj förra året, hur överlägset Örgryte då var, men att Blåvitt ändå vann.

”Hur 15–3 i hörnor kan bli 0–2 i mål är i och för sig en gåta?” stod det i krönikan efter den matchen. Den här gången var hörnorna jämnare: 7–3 till IFK.

Örgryte vann tack vare att mittbackarna Johan Anegrund–Valter Tomaz jr och Dick Last i målet orkade stå emot slutoffensiven, tack vare ett kompakt mittfält där kantspelarna Martin Ulander–Jeffrey Aubynn briljerade i första halvlek och där Magnus Källander höll hela matchen, tack vare att Joachim Karlsson och Patrik Fredholm var kallare än sina blåvita anfallskolleger, när chanserna kom.

På söndag är det dags för ren seriefinal i Landskrona, Bois mot Öis.

Överst I Stan

ÖIS som står för ”Överst I Stan” enligt handelsminister Leif Pagrotsky, matchprogrammets gästkrönikör. En Pagrotsky som varit på derbyn med högre publiksiffror, berättar han.

Debut som sjuåring 1959, då Örgryte med Agne Simonsson som center vann, 3–0, inför alla tiders publikrekord, 52 194 personer.

”Efter en sån debut var saken klar, ÖIS forever”, skriver Pagrotsky.

Till sist kan jag berätta, att inte alla göteborgare gripits av fotbollsfebern.

Inte den Ali Hussein som med taxi förde mej från Centralen till Hotel Gothia, som för detta krävde 180 kronor och tackade med handskrivet kvitto, som körde mot rött ljus och som inte hade en susning om att det var storfotboll på Ullevi:

– Nej, här i stan är det hockey som gäller den här veckan.

Att Göteborg skulle vara fotbollens huvudstad i Sverige kunde inte han förstå.