Från flyttat mål till mord

Den svenska huliganismens svarta historia - spottloskor och nidramsor blev till skadegörelse och dödsmisshandel

1 av 7 | Foto: BOSSE JOHANSSON
Det började på Eyravallen 1970. Arga göteborgsfans stormar planen och försöker välta ena målburen.
FOTBOLL

Det började med spottloskor 1916, tog fart på 70-talet och kulminerade i Stockholm i måndags kväll när en ung människa sparkades ihjäl.

Fotbollsvåldet har en lång historia.

Sportbladets Simon Bank skriver i dag om svensk idrotts svartaste kapitel.

Mitt under brinnande världskrig spelas det fotboll på Valhallas idrottsplats i centrala Göteborg. Örgryte möter ett amerikanskt landslag, och matchen urartar efter att USA har gjort 2-1. Hemmapubliken stormar planen och attackerar amerikanerna med spottloskor och förolämpningar.

Det är det första kända fallet av publikvåld i Sverige.

86 år senare har utvecklingen gått så långt att välorganiserade ligistfirmor mobiliserar sig inför fotbollsmatcher, stämmer träff med liknande firmor från andra klubbar - och slåss, med eller utan vapen.

I går morse kom det tragiska första dödsfallet.

"Jag kan dö för dom"

- När det smäller måste man ha en grupp man kan lita på. Jag vet att jag har personer som kan dö för mig, liksom att jag kan dö för dom, har en av medlemmarna i AIK-firman Firman Boys sagt till Sportbladet.

Nu har Tony, en 26-årig stockholmare som gillade IFK Göteborg, avlidit efter en uppgörelse mellan två grupper av fotbollsfans.

Det är en fruktansvärd slutpunkt för en utveckling som pågått i 30 år.

Sportbladet har tittat närmare på den svenska huliganismen.

Supporterskap som subkultur föddes på allvar under åren då 60-tal glidit över i 70-tal. Tv visade engelska fotbollsmatcherna på lördagarna och den stora fotbollsvärlden sträckte ut sina armar hela vägen till Sverige. I storstäderna märktes det först och mest, 1970 ramades Hammarbys hemmamatcher in av läktarsång. Det var ett resultat av att grupper av fans började formera sig på läktarna.

Kom från kontinenten

Resultatet av grupperingarna blev en europeisk stämning på arenorna, men också en europeisk avart i samband med matcherna.

Våldet.

1970 låg IFK Göteborg under mot Örebro i en avgörande match. Blåvitt var på väg ur allsvenskan, när frustrerade supportrar stormade planen och rykte upp målställningen i ett fåfängt försök att få omspel.

Tre år senare fick IFK Göteborg en organiserad supporterförening: Änglarna.

Men våldet hade kommit för att stanna.

1979 rapporterade tidningar om ständiga bråk med Stockholmssupportrar inblandade, men det var bråk i en avlägsen, inte lika farlig värld.

När en tonårstjej sprejade en tv-kameralins svart under en match på Råsunda blev det stora rubriker. Det skrevs om "ungdomsgänget Black Army" som trakasserade tv-team och slogs med Norrköpingsraggare. Bruno Nyberg, dåvarande ordförande i fotbollssektionen suckade:

- Vi är maktlösa mot svarta armén.

Fotbollsvåldet blev tidigt ett storstadsproblem. 1980 vräkte delar av Hammarbys klack in glasflaskor mot Landskrona BoIS spelare under en allsvensk match. Supportrarna organiserade sig allt mer.

1981 bildades Black Army under ordentliga former.

Under det närmaste decenniet blev deras rykte lika svart som namnet.

De var inte ensamma om att slåss, men de blev tidigt ett begrepp.

1984 gensköt AIK-huliganer en supporterbus från Norrköping med stenkastning, en vinter senare orsakade de totalt trafikkaos, misshandlade och slogs på väg till en bortamatch mot Öster.

Black Army upplöstes, återbildades och hade stora slitningar med föreningen AIK, som var trött på all badwill.

"Fansen bara förstör"

- Stackars AIK. Tänk att ha en hop fans som bara förstör för klubben, suckade Lennart Johansson, AIK:aren som då var ordförande i Svenska Fotbollförbundet.

Slitningarna mellan Black Army och AIK ökade under det tidiga 90-talet. Liksom våldet. Oftast var det Stockholmsklubbarna eller IFK Göteborg som var inblandade.

Den 29 september 1992, på väg till en match i Cupvinnarcupen, sätter tre AIK:are eld på ett församlingshem utanför Norrköping.

Händelsen leder till att huvudsponsorn Folksam direkt bryter samarbetet med AIK, som i sin tur bryter samarbetet med Black Army.

Andra klubbar med besvärliga huligangrupper i följet såg, och hoppades slippa att drabbas lika allvarligt.

Men några år senare var det Djurgårdens tur.

Ledare från Hells Angels

Blue Saints, den dåvarande supporterklubben, hade haft ledare med kontakter i Hells Angels, och i oktober 1995 springer en 17-årig Dif-huligan in på planen och sparkar ner domaren Anders Frisk under en match mot Halmstad.

Huliganen döps till "Terror-Tommy" och blir en symbol för läktarvåldet.

Ett år senare bryter Djurgården samarbetet med Blue Saints, efter ytterligare bråk.

- Så länge som Blue Saints har kvar sin nuvarande styrelse har vi i Djurgården ingen supporterklubb, säger dåvarande ordföranden Mats Olsson.

Händelsen med Terror-Tommy och när Djurgårds-huliganer 1996 river en läktare på Gamla Ullevi leder till att klubbarna inser allvaret och tar krafttag för att komma åt våldet på arenorna.

Samtidigt inleds en självsanering i supporterleden.

De positiva krafterna har kommit i rörelse.

De senaste åren har svensk supporterkultur exploderat, och den har exploderat åt två håll.

Positivt, med blommande supporterklubbar som byggt upp en stark struktur som stolt tagit tillvara sin egen historia och sina egna intressen, och som med sina utblickar mot kontinenten blåst liv i fotboll som arenasport med engelsk sång och sydeuropeiska tifo-arrangemang.

Den positiva kulturen har fått fäste runt om i landet, även på mindre orter.

I dag har alla allsvenska klubbar aktiva organiserade supportrar som kämpar ideellt för att stötta sitt lag.

Både AIK:s och Djurgårdens supporterklubbar har återuppstått med skötsamma och seriösa ledare.

Stolta ligister

Men det finns en annan supporterkultur.

Det var den som till slut tog livet av en ung, Blåvitt-tatuerad kille i Högalidsparken i Stockholm.

Kriminella, störda eller sökande unga män skapar sin egen identitet. Det sker i en subkultur som lånat de flesta av sina drag från länder som England, Holland och Tyskland.

De kallar sig stolt för ligister eller huliganer, och återigen var det i Stockholm de första tecknen syntes.

1991 bildades Firman Boys, en falang av våldsamma AIK-fans från förorterna Tensta och Väsby.

Med accessoarer som in-och-ut-vända bomberjackor märks de på läktarna, och med dem blir våldet både råare och mer organiserat.

Förebilden hämtades från engelska huliganer, som till exempel West Hams ökända Inter City Firm.

Mikael Hedström, som senare lämnade huliganlivet och anställdes av AIK, var med och startade Firman.

- Vi började bete oss som brittiska huliganer och var ute på stan och jagade djurgårdare även när det inte var match, har han berättat för Sportbladet.

Nu, mer än tio år senare, har flera av de stora klubbarna sina egna små klickar av våldsfanatiska ligistgäng.

IFK Göteborg, Djurgården, Hammarby, AIK, Helsingborg - alla har haft sina problem med rötäggen.

Egna regler

Firmorna bekräftar sitt utanförskap med en egen, romantiserande retorik. De pratar om "box", om "fighter", om "julgranar" (supportrar i klubbfärger), "ligor" och "shower" och de har sitt eget regelverk och sin egen moral.

Deras kollektiva identitet ramas in av deras fiender: polisen, julgranarna, media.

Inne på arenorna är våldet nästan utrotat, så när som på projektiler (biljardbollar, dartpilar, mynt) som kastats in mot spelare de senaste säsongerna.

Våldet har gått in i nästa fas.

I måndags nådde den sin lika logiska som tragiska slutpunkt.

I en park i Stockholm blev Tony, 26, den svenska huliganismens första dödsoffer.

Simon Bank