En 26-åring är död - det räcker nu!

Foto: Per-Olof Sännås
FOTBOLL

Det har med fotboll att göra.

En 26-årig kille är mördad, ihjälsparkad för att han höll på IFK Göteborg. Mardrömmen blev sann i går morse.

Om vi ska vakna ur den måste vi inse det som är svårast:

Det har med oss att göra.

Biljardbollar och dartpilar har kastats inne på arenorna, människor har fått järnrör och flaskor i huvudet utanför dem. Utvecklingen har funnits där i flera år, otäcka tecken.

I går morse dog en människa.

Varför?

Vi kan klä av den lager efter lager av svar och delsvar, men efter alla lager återstår ändå bara frågan. Varför? Varför mördar män andra män i fotbollens namn?

– Det har inte med fotboll att göra, säger Lars-Åke Lagrell.

Ett svar med ryggraden, som skickar hans huvud en halv meter ner i sanden.

Pojkarna som slogs med varandra i måndags gjorde det långt ifrån matcharenan, de gjorde det före en match, de hade bestämt att de skulle ses, slåss, få en adrenalinkick och något tufft att berätta för polarna.

De är, förstås, gravt störda.

Men de är gravt störda fotbollsfans.

Den insikten är absolut grundläggande om vi vill slippa att se fler liv studsa bort mellan asfalt och svarta kängor, i fotbollens namn.

Samtidigt som ett liv släcktes i Högalidsparken sjöng flera tusen vanliga, normala, fotbollsälskande supportrar sina gamla vanliga ramsor från Råsundas läktare:

– Hata, hata, hata Göteborg?

Den hatkultur och hatretorik som finns bland de friska fansen är en förutsättning för den sjukligt utlevda aggressionen hos mördarna i Högalidsparken. Alla engagerade fans som stått på en fotbollsläktare och sett sitt älsklingslag spela har känt stinget, hatet och aggressionen som bubblar i magen, den är en vital del av kittlingen och fascinationen inför fotboll.

Att det är på allvar.

Vi bär alla ett ansvar

Men på samma läktare står sjuka och kriminella, som inte kan kontrollera den elden.

Det är inte okomplicerat.

Det värsta vi kan göra är att låtsas att det inte har med oss att göra, för det har det. Det finns ett ansvar hos alla oss som är med och formar fotbollens kultur och retorik; de goda supporterkrafterna, spelarna, klubbarna, media, Lars-Åke Lagrell.

Flera supporterklubbar har arbetat stenhårt mot våldet. Djurgårdens Järnkaminer tillhör dem som gjort det bäst. Elfsborgs Guliganer var först med att verkligen driva idén om den gode supportern. Men varje gång de störda våldsmännen får stå kvar sida vid sida med de vanliga fansen är det ett outtalat stöd för dem. Och varje gång Sportbladet skriver en rubrik om idioternas fotbollsvåld är det en merit för en grupp som lever på narcissistiska bekräftelser. Media ska och måste bevaka våldet, men samtidigt ta ansvar för hur.

Vi står vid ett vägskäl

Det går att skapa en positiv fotbollskultur.

En 26-åring är död, det räcker nu.

Tragedin i måndags innebar att en gräns överträddes, även i idioternas eget regelverk. I deras sjuka värld bestämmer man möte för ett ”box”, slår sönder varandra och ringer varandra efteråt och tackar för en ”bra match”.

Ingen brukar ju dö.

Nu har det hänt, och fotbollsvåldet har hamnat i ett vägskäl. Antingen eskalerar det i en ond spiral av hämnd, eller så tar det slut här.

Våldet kommer alltid att finnas kvar, men det kommer att svälta om vi tar fotbollens namn ifrån det.

Och det gör vi inte med huvudet i sanden.

Simon Bank