’’Chocken finns kvar’’

Sportbladets Simon Bank om reaktionerna efter huliganmordet

FOTBOLL

Reaktionerna väller in efter huliganmordet, och många tycker att det är så enkelt:

”Fotbollsvåld existerar inte”. ”Media är hyenor som vill profitera på våldet”. ”Det finns bara en fotbollskultur, och den är god”.

Det är sorgligt.

I en så svartvit värld kommer det alltid att finnas utrymmen för folk som vill sparka andra i huvudet för ett klubbmärke.

Chocken finns kvar.

I känslovågorna efter svensk huliganisms första dödsfall gör alla sina analyser. Fotbollen lever vidare, men alla letar efter den medicin som ska göra att vi slipper höra ”fotboll” och ”våld” nämnas i samma mening igen.

I gårdagens Sportbladet skrev jag om det kollektiva ansvaret, hela fotbollsfamiljen (som Lars-Åke Lagrell brukar kalla den) delar.

Gensvaret blev enormt.

Väldigt många höll med. Väldigt många slog ifrån sig.

Några argument återkommer, de är intressanta och förtjänar att diskuteras i många sammanhang. Det här är en bra början:

1. De som slåss har inte med fotboll att göra.

Den grundläggande frågan. Huliganerna slåss långt utanför arenan, de är kriminella och inga ”riktiga fans”. Alltså har de inte med fotboll att göra.

Jag köper inte det.

Våldsverkarna må vara störda, kriminella människor. Men fråga dem varför de slåss, och de kommer att prata om klubbtillhörighet. I deras självbild ingår att de tycker att de är någon sorts elitfans.

Tony, som sparkades sönder, hade en Blåvitt-tatuering på överarmen och brann för sitt supporterskap.

Huliganerna har inte med VÅR fotboll att göra. De är inte en del av den underbara nya supporter- och fotbollskultur som vuxit fram. Däremot hör de till dess mörka, missbildade spegelsida.

På tusen fotbollsfan som planerar helgens match genom att ordna tifon, snacka fotboll och slänga käft med polaren som håller på motståndarna går det ett fan som planerar genom att ladda upp för slagsmål.

Både de tusen och den ende tycker att de gör det för ett klubbmärke.

De tusen tänker rätt, den ende tänker sjukt.

De tusen är en del av fotbollsfamiljen, den ende är det dessvärre också.

För att komma till rätta med det problemet måste de tusen inse att det är så, och fundera över vad de kan göra åt det.

2. Hatramsorna har inget med våldet att göra.

En bild:

I november förra året stod jag på White Hart Lane i norra London. Tottenham mötte Arsenal, det var Sol Campbells första match mot klubben han lämnat som Bosman-fall.

Spurs-fansen hatade Sol Campbell.

Oj, vad de hatade.

Det var ballonger med texten ”Judas”, det var banderoller och 90 minuters skanderande om hat och Judas.

Jag stod på läktaren, mitt bland alla dem som ropade, och kände hur läktaren blev till en mäktig, bubblande kropp där de alla var en. Jämte mig stod en kille och drack öl, jag log mot honom när ramsorna nådde ännu högre, blev ännu intensivare. Där fanns ju en glimt i ögonvrån, mitt i allt hatet, tyckte jag.

Med en kvart kvar kastade killen flaskan.

Den susade förbi Sol Campbells huvud, med en halv meters marginal.

Killen som kastat var en idiot, en sinnessjuk huligan som mycket väl hade kunnat bli till mördare just där.

Men han hade inte kastat om han inte var en del av den där kroppen, av den där hatkulturen där många blir en och en blir många.

I hans huvud blev de ”riktiga” supportrarnas hat en grund för att bära sig åt som ett svin. Jag vill inte se en fotbollsläktare där alla sjunger ”heja båda lagen”.

Men jag tycker att vi ska fundera över killen med flaskan.

3. Media borde inte koppla ihop våldet med sport.

Christoffer Wideke skriver i ett långt och insiktsfullt mejl:

”Utan klubbidentitet har de ingen självklar anledning att slåss. Troligen skulle många ledas in på andra vägar till våldets näste, men de skulle inte kunna gömma sig bakom den falska fasad av lojalitet och bundenhet till en specifik klubb. Genom att utelämna huliganernas klubbtillhörighet efter en sammandrabbning som denna, likt samtliga medier redan i dag självfallet utelämnar brottslingarnas sexuella läggning och politiska ståndpunkt, ger man dem den uppmärksamhet och beskådning de förtjänar – inte en fotbollsälskares, utan en brottslings”.

Där någonstans finns en nyckel:

”Utan klubbidentitet har de ingen självklar anledning att slåss”.

Men så låt oss konfiskera deras klubbidentitet då!

I går berättade MFF Support om sitt arbete, om hur de ”riktiga” supportrarna tröttnade på rötäggen och frös ut dem. I AIK tillåter klubbledningen Firman att hålla ”kvartssamtal” med en tränare, och godkänner dem i samma sekund som en maktfaktor i klubben.

När det gäller medias brottsbevakning är det självklart att man skriver om en utlösande orsak till ett våldsdåd. Om en nationalsocialist kör ihjäl en barnfamilj med sin bil är hans politiska åsikt irrelevant, men om han misshandlar en invandrare är den kanske inte det.

Om en Hammarbysupporter stämmer träff med en Helsingborgssupporter för att slåss just av det skälet, ja då är det också intressant.

4. Media är hyenor som vill tjäna pengar på våldet.

Sportbladet skriver om fotboll varje dag, på flera sidor. Vi har i flera år uppmuntrat en positiv supporterkultur genom att ge den stor plats i tidningen. Vi berättar om tifon, om arbetet med supporterklubbarna, om männen bakom läktarkulturen.

Vi gör det för att vi tycker att det är en del av idrotten.

Vi kanske borde sluta med det.

Så fort som det skrivs något om avigsidorna i fotboll (oavsett om det handlar om huliganvåld eller om Helsingborgs dåliga anfallsspel) så kokar det i mejlboxar och på forum på den pseudovärld som heter Internet.

Där växer media, vi som skriver, till ett åttaarmat monster som hatar vissa fotbollslag och som bara vill sälja tidningar.

Det är ett så tröttsamt, förljuget, oinsatt skitsnack att det är svårt att bemöta.

Aftonbladet – för att ta ett exempel – lever på att sälja tidningar.

Det har Aftonbladet – för att ta ett exempel – gjort i 170 år.

Vi som jobbar här bedriver ofta bra journalistik, ibland dålig journalistik, ibland briljant journalistik. På samma sätt som på alla arbetsplatser.

”Ni bara vinklar” heter det i en del mejl.

Jo, all mellanmänsklig kommunikation är vinklar – av tids- och energiskäl.

Försök att ge en objektivt, opartisk förklaring till hur det ser ut i det rum där du sitter nu, så hamnar du i valet mellan att rabbla upp fakta i sextio år eller att VINKLA och säga ”rött, välinrett, lite 50-talskänsla”.

Om Sportbladet enbart ville sälja tidningar så skulle vi skriva texter som fick folk att gå på idrott, se på matcher, ha trevligt och köpa en kvällstidning på vägen hem.

Men ibland måste vi skriva om andra saker.

Tragiska saker.

Saker som chockat och påverkat hela Idrottssverige.

Och nej, det säljer inte ens särskilt många tidningar.

Simon Bank