Fler klubbar borde tänka likadant och importera

FOTBOLL

När till och med Brage började jaga brassar blev det plötsligt ett bevisat faktum.

Svensk fotboll HAR drabbats av total brassefeber. Santos och Tomaz får för varje vecka fler och fler att snacka portugisiska med. I dagarna skaffar sig Helsingborg två till. En brasse gör ingen fotbollssommar. Men på kort sikt är brasseimporten injektionen som gör att allsvenskan kan fortsätta att öka i attraktion.

Det var en sak att Örgryte i somras skaffade två brassar – den klubben hade ändå Walter Tomaz Jr sedan tidigare och ett väl uppoljat samarbete med Atletico Mineiro. Det vore tjänstefel av Helsingborg att efter förlusten av Rade Prica inte snabbt jaga brassekomplement till Alvaro Santos, med fördel från vännerna i FC America. Att ett måltörstande bottenlag som Kalmar jagar på alla tänkbara bollar är inte heller sensationellt.

Men när föga glamorösa Brage – klubben som gett svensk fotboll Göran Arnberg och Rolf Zetterlund – nyligen annonserade att de planerade köpa tre brassar; då har något avgörande hänt med värvningstänkandet i svensk fotboll.

Nu blev det inget av med Borlängeklubbens brassevisioner. De tre spelarna skickades hem och det var ett ursvenskt Brage som häromdagen 6–2-krossade Gefle i botten av superettan.

Men redan själva idén att köpa tre brassar på ett bräde är uppfriskande. Och ännu fler borde tänka likadant.

Svaret var...inte Nordin

Allsvenskan har under några år ständigt ökat i attraktion. Publiksnittet tangerar nu 10 000 per match. För tio år sedan var snittet 4000. Alla pratar allsvenskan. Allt som händer är inte kul, ni vet vad jag syftar på, men att allsvenskan är hetare än het kan ingen ifrågasätta.

Men började inte en gnagande känsla infinna sig: var inte suget kring allsvenskan nästan orättvist bra? Som ”produkt” mådde inte allsvenskan riktigt bra med slirande 08-lag och ett grått Blåvitt. Örgryte, Peter Ijeh, Landskrona Bois, Örebrokenyaner och Djurgården i all ära, det behövdes något mer.

Svaret på den bönen var inte Krister Nordin och ”Turbo” Svensson, knappast heller Gary Sundgren. Utan snarare namn som Paulhinho, Afonso, och vilka som nu blir flippar av färska importer som Barbosa, Reinaldo Silva, Gustavo och Bruno.

De flesta av dessa kommer troligen att gå i Piracaias fotspår. Piracaia var den finske brassen som AIK hämtade över kvarken 1997. Denne gjorde nog bara Andreas Bild lycklig. Efter Piracaia kan aldrig en allsvensk spelmotor vara den långsammaste någonsin.

Alysson gjorde en Piracaia

Kalmars Alysson tycks redan ha gjort en Piracaia. Mot Norrköping senast fick Alysson inte ens spela. I ett Kalmar som inte direkt öst in mål och i nämnda match förlorade med 1–5 mot ett inte alltför sambabenäget Norrköping. Alysson är lite som Alvaro Santos polare Rogeiro häromåret: helt okej, men inte tusan märker man att de är brassar.

De andra har fortfarande chansen. Efter succéerna för Paulhinho Guará och Afonso Alves – den sistnämndes tre mål i debuten mot Djurgården satte igång hysterin på allvar – känns det som om åtminstone ett par kommer att göra dundersuccé. Men vem? Det är som om en stor gröngul tombola ställts ut på de allsvenska arenorna. Lottdragningen är nästan garanterat kul eftersom brassarna i princip alltid är av det flamboyanta slaget. Även en hårdjobbare som Paulhinho har glimten i ögat och extraordinärt steg.

Ibland blir brasseimporten nästan komisk. Alysson provspelade i AIK under VM. Strax efter midsommar meddelade Solnaklubbens värvningsboss Stefan Söderberg: ”Vi tackade nej, Alysson har åkt hem”. Men det hade han inte alls. En effektiv agent hade skickat Alysson till Kalmar, som alltså nappade.

Landskrona Bois värvade nyligen Gustavo. I somras provspelade en Gustavo för Hammarby. Om det är samme kille? Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte, det är svårt att hänga med i den här samban. Frågan är om ens Bois har koll på sina ”videobrassar”, klubbdirektör Lars Persson säger att han blir tipsad om 30 spelare om dagen, åtskilliga av dem brassar.

Inte samma Carlos som 1970

Det är nog däremot ganska riskfritt att påstå att den Carlos Alberto som Bois nyligen skickade tillbaka till Feyenoord INTE är den Carlos Alberto som 1970 gjorde ett av tidernas VM-mål. Det gjorde han i finalen mot Italien. 30 meter snett ut till höger kommer högerbacken Alberto som ett jehu, Pelé skickar ut bollen, Alberto trycker den i bortre gaveln, VM-finalen var punkterad.

Det är såna mål som skapat brassemyten. Det tog till 1997 – Tomaz och Piracaia – innan den började få fysiskt fäste i allsvenskan. Nu ser vi den överallt. Även Brage vill vara med. Det är kul. Kortsiktigt, säkert är det så, men likväl förbaskat kul för oss som idisslar allsvenskan.