Frälsaren som blev till sin egen fiende

Sportbladets Stefan Alfelt om en tränare som föll för att han alltid ville alla väl

FOTBOLL

Vi låg bakom kortlinjen i den sjunkande spanska kvällssolen och tittade på när Örgryte mötte ett norskt lag i La Manga. Jag, Sören Cratz, Helsingborgs andretränare Hans Carell och ett par HIF-are till.

- Vem är han där på mitten? undrade Sören Cratz.

Hans Carell ryckte till som om någon hade gett honom en plötslig örfil.

- Det är ju Magnus Källander. ÖIS bäste spelare. Lagets motor, svarade han snabbt med illa dold förvåning i rösten.

- Jaså? sa Cratz och lutade sig tillbaka mot hönsnätstängslet bakom oss.

- Jag bryr mig bara om mina egna lag och aldrig om motståndare.

Sen slöt han ögonen som tänkte han somna och vi andra stirrade nog mer än bara tittade förvånat på honom. Jag antog att han skojade. Men hans skoj var i så fall så skickligt utfört att varken jag eller de andra kunde känna oss riktigt säkra på att så verkligen var fallet.

Jag tror fortfarande att han skojade. En tränare med den erfarenhet och de år han har bakom sig i svensk toppfotboll vet såklart vem Magnus Källander är. Även om ÖIS-aren har varit allsvenskans mest underskattade spelare i så många säsonger att han själv blivit hjärtligt trött på epitetet.

Men jag har också ofta funderat på signalen som Sören Cratz sände ut.

Ville han få oss att tro att han var så okunnig?

Ville han få oss förvirrade?

Eller ville han bara att något skulle sägas för att det inte skulle vara tyst? Utan att han egentligen menade någonting överhuvudtaget?

Sociala genier som Sören Cratz kan lätt bli sin egen värste fiende. Den som pratar mycket och ärligt kan alltid få sina egna ord i nacken när han minst anar det.

Förmodligen är det just det som har hänt i Helsingborg.

I La Manga följde HIF upp första träningsturnéns framgångar på Kanarieöarna med nya stormatcher. AIK krossades så grundligt att det förmodligen var början till fallet för Stockholmslagets tränare Olle Nordin.

I snålblåsten på Spaniens sydöstkust var Jesper Jansson kung på mittfältet.

Alvaro Santos var effektiv tillsammans med Rade Prica på topp. Anfallaren Marcus Ekenberg svarade för lovande takter omskolad till höger yttre mittfältare. Mattias Lindström såg ut att vara på väg mot sitt stora genombrottsår. Försvaret var vattentätt.

Sören Cratz såg ut att redan ha visat sina kvaliteter som den guldtränare han var.

Ett par dåliga träningsmatcher på hemmaplan just före den allsvenska starten avfärdades som missöden i arbetet på grund av att all fokusering låg en bit längre fram. Spelarna var redan inställda och koncentrerade på att vara i topp i den allsvenska premiären på bortaplan mot arvfienden Landskrona.

Det blev 2-6 i en smärtsam utspelning där Landskrona hade nära nog hundraprocentig utdelning. HIF-spelarna satt dystra i omklädningsrummet. Lagkaptenen Jesper Jansson orkade ändå med att i ett långt resonemang förklara varför det var fel att påstå att mittfältet ägdes till hundra procent av Landskrona. Janssons resonemang gick ut på att det mer var detaljer än ett förkrossande övertag som ledde till katastrofen. Förmodligen håller resonemanget fortfarande om vi detaljanalyserar en video från matchen men till pressen sa tränaren Sören Cratz direkt efteråt:

- Vi var pissdåliga.

Redan där fick förtroendet mellan Helsingborgs spelare och tränaren sig en första knäck.

Sören Cratz är en engagerad och ärlig person. Han vill inte hymla och ljuga. Han resonerar som vi på läktarna vill att tränare ska göra. Är det dåligt ska inte en tränare stå och säga att det vi har sett var fantastiskt bra fotboll.

Men det finns nyanser.

När skadorna tunnade ut HIF:s trupp drog Sören Cratz slutsatsen att det skulle bli väldigt svårt att uppnå målet att ta SM-guld. Han valde kanske taktiken att ligga lågt för att kunna slå ur underläge eller så menade han det verkligen. Oavsett vilket tryckte han allt hårdare efter snart sagt varje förlust på hur svagt hans egna lag verkligen var.

- Vi var inte med i matchen. Inget att snacka om att vi förlorar. Vi blir ett mittenlag i år.

I HIF:s lag brottades flera spelare med egna personliga problem i sitt spel och eftersom resultaten gick emot laget kände de inte att de kunde finna stöd någonstans.

Christoffer Andersson som länge var en given VM-spelare tappade både form och VM-plats och störtdök mentalt. Hans Eklund hittade inte målet längre. Alvaro Santos fungerade bra tillsammans med djupledsraketen Rade Prica. Efter att Prica sålts till Hansa Rostock blev Alvaro gnälligare och mer ineffektiv eftersom han tvingades att göra det mesta i anfallsväg på egen hand.

Någonstans i den här vevan bytte frustrationen över skadeläget med nyckelspelare som Ulrik Jansson, Lars Bakkerud, Jozo Matovac, Fredrik Larsson och Michael Hansson till att söka orsaker i dåligt ledarskap.

Ingen spelare som Sportbladet har pratat med kan peka på någon enskild detalj eller händelse som är orsaken till HIF:s mindre bra säsong så här långt. I takt med att poängen uteblev blev allt fler i laget osäkra på sin kapacitet och på läktarna såg självklart styrelsefolket vad som var på väg att hända.

Som alltid när laget tappat geist och pendlar mellan topp och rena botteninsatser tvingas en styrelse till frågeställningen om hur man ska kunna skapa möjligheter till en positiv förändring.

Efter en del resonemang hit och dit hamnade HIF för andra året i samma position - antingen får 22 spelare gå eller en tränare.

Än en gång fick självklart tränaren ta smällen.

Ett beslut man vet kommer att bemötas av kritik. Alla är väl medvetna om att det egentligen är spelarnas oförmåga som är den yttersta anledningen till att det gått dåligt. Den här gången tyckte HIF-ledningen att man fick en oväntad draghjälp till sparkningen.

Hammarbyfansens spontana hyllning till Sören Cratz i onsdags försatte honom i en svår situation. Nobba och därmed förödmjuka 10 000 mänskor tyckte Sören Cratz inte var ett vettigt val trots att han var väl medveten om att han helst borde suttit kvar i HIF:s sorgmättade omklädningsrum.

- När man har förlorat med 1-3 och spelat dåligt mår man för jävligt. Då känns det inte rätt att vår tränare är därute och blir tackad av motståndarna. Då känns det inte som han är en av oss, säger Jesper Jansson.

Till slut föll Sören Cratz på det som kanske är hans mest positiva sida. Att han alltid vill alla väl. Att han vill vara ärlig även mot sina egna känslor.

Det var det och inte att han skulle sakna en röd tråd i sin taktik som fällde honom. I 36 av 39 matcher spelade HIF på samma vis. Vem saknar en röd tråd då?

HIF har floppat i år. En syndabock behövde utses. Vem är då lättare att skicka iväg än ärlige Sören?

Han som inte ens vet vem Magnus Källander är.

KRIS & KAOS - fler artiklar:

Stefan Alfelt