Kris – på olika vis

Göteborg sa stanna! – Helsingborg sa stick!

FOTBOLL

Det snurrar fort i storklubbarnas tränarkarusell.

Ena dagen får Sören Cratz sparken i Helsingborg – mindre än ett dygn senare avgår IFK Göteborgs Stefan Lundin på egen begäran.

– För lagets bästa, påstår han, trots att det är helt uppenbart, att den direkta orsaken är det gatlopp han tvingades löpa efter onsdagens Uefa-cupmatch.

Den skränande blåvita pöbeln vann därmed maktkampen och drog vanära över sin fina klubb – precis som den inkompetenta HIF-styrelsen gjort kvällen innan.

HIF-ordföranden Claes Johansson sparkade nu sin tränare för andra gången på tio månader, och i IFK Göteborg var Stefan Lundin efter Mats Jingblad och Reine Almqvist den tredje raka tränaren som valde att hoppa av i förtid sedan den lyckosamme Roger Gustafsson avslutade sin tränarsejour för sju år sedan.

Klart alltså att det är kris både i Helsingborg och i Göteborg, men ändå är de båda fallen helt olika.

I Helsingborg stod Sören Cratz redan med huvudet inne i styrelsens snara, att döma av en intervju med vice ordföranden Jerker Swanstein.

I Göteborg bönade man istället och bad den uppskattade Stefan Lundin att stanna.

För egen del skulle detta ha varit en fredag med inköp av ny skottkärra, inläggning av skånsk senapsgurka och råröring av några kilo lingon plus en personalfest på kvällen.

Istället fick man först ägna ett antal timmar åt att rensa mejlen från fotbollsälskare som retat sig på Helsingborgs styrelse och på vanliga helsingborgare som retat sig på mej.

Hann till festen

Sen avgick Stefan Lundin. Skottkärran, gurkan och lingonen fick vänta, men till personalfesten hann jag faktiskt.

Att en tränare förr eller senare får sparken eller känner siog tvungen att avgå är en ny regel i en ny tid. Dessvärre en regel vi tvingas acceptera.

Men så fort den här anpassningen har gått!

Jag minns hur jag inför fotbolls-VM 1990 plöjde en nyutkommen bok av den engelske författaren Johnny Rogan, ”The Football managers”, och där hittade ett citat som jag log åt och väl inte riktigt trodde på. Då.

”Majoriteten av alla tränare får sparken. Realistiskt sett är det bara en fråga om hur länge jag hinner leda ett lag, innan jag får sparken”.

Så sa Mark Lawrenson – under 1988 tränare för Oxford och på 90-talet en tid assisterande åt Kevin Keegan i Newcastle – men en man som vi framförallt minns från 80-talet som ena halvan (tillsammans med Alan Hansen) av det bästa mittbackspar Liverpool någonsin haft, en med tiden 39-faldig irländsk landslagsman som på grund av krånglande hälsenor tvingats sluta sin aktiva karriär redan vid 30.

Cratz aldrig rätt man?

I Fallet Cratz har Helsingborg nu offentliggjort en lång lista med fel som Cratz påstås vara skyldig till, och där ser man att Cratz inte ens från början var rätt man för jobbet – med HIF-styrelsens ögon.

Ett av många förnuftiga mejl denna dag, från Kenneth Hurtig i Sundsvall:

”En MFF-ordförande får sitta kvar efter att aggressivt och osportsligt skällt ut en domare. En HIF-tränare får kicken för att han visat en sportslig och vänlig inställning till sina motståndare.

Vilka signaler ger det till ungdomen?

Jo, skäll och gorma på domare och motståndare för det är fotbollens idé men visa inte att du kan vara kompis med motståndarna, för då får du inte vara med!

Det här måste vara bland det mest korkade som hänt. Om detta speglar fotbollssverige finns det inte mycket hopp.”

Till sist: gemensamt för båda dessa krisklubbar är att de nu behöver arbetsro.

Det ordnar man knappast på annat sätt än att åter börja vinna: Helsingborg hemma mot Sundsvall på söndag, Göteborg borta mot Norrköping på måndag.

Tillåt mej tvivla!

KRIS & KAOS - fler artiklar:

Lasse Sandlin