Med himmelsblått hjärta – på väg mot guld

Sportbladets Simon Bank berättar historien om hur MFF blev bäst igen

FOTBOLL

MALMÖ

Det är en märklig begravning, den som äger rum i ett omklädningsrum i Råsundas inre på eftermiddagen den 23 oktober 1999.

I en sorgsen cirkel står 20 vuxna män och håller om varandra.

Förkrossade.

Det är lätt att förstå dem.

Hasse Borg – en av de viktiga kuggarna i MFF. ”Vi borde anställa honom på 20 år” säger Peter Åhlander, MFF Support.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
Hasse Borg – en av de viktiga kuggarna i MFF. ”Vi borde anställa honom på 20 år” säger Peter Åhlander, MFF Support.

Något som som aldrig skulle kunna hända har precis hänt. Symboliken är lika nattsvart som tröjorna på laget som utan nostalgi agerat bödel. Malmö FF, klubben som i 64 år spelat i högsta serien, har åkt ur allsvenskan under årtusendets sista dagar. 0–3 mot AIK är bara det sista beviset, en dödsrossling från en sjuk kropp som fallit och fortsatt falla.

Vad övrigt är, är tystnad.

Och en stämma på bred skånska från en bestämd 57-åring:

– Vi ska upp igen. Nu får vi fan i mig se till att klara det här av egen kraft. Har man satt fan i båten får man ro honom i land.

Bengt Madsen har sagt sitt.

Cirkeln sluter sig i ett vrål.

Malmö FF ska fan inte spela i Superettan.

Den 25 september 2002,

Malmö Stadion:

Hösten väntar, Malmö-morgonen har mer av ett slags avklädd sommar över sig när Eric Johansson trippar ut på träningsplanen. Klockan är kvart i tio på morgonen, men spelaren som kallas ”Samba” kan inte hålla sig. Han tömmer ett bollnät och börjar leka, kroppsfint efter kroppsfint tvärs över planen.

Resten av spelarna slinker in, en efter en. De jonglerar i ring, retas och slänger käft. I friidrottshallen Atleticum tävlar fjärde- och femteklassare i Lilla DM, i pauserna slinker de ut och ser på idolerna. En knatte med Ijeh-tröja gör high-five med backen Matias Concha.

– Vi samlas här, pojkar!

Tom Prahl avbryter leken, det är dags för träning.

För Sveriges bästa lag.

I november förra året höll MFF Support, supporterklubben, sin årsfest på KB i Malmö. Prahl var inbjuden som nytillträdd tränare.

– Han sa att ”MFF har inte ett lag för guld”. Och där stod 2-300 personer, nickade och tänkte att ”han har rätt”, säger Peter Åhlander, ordförande i MFF Support.

Bakom den tanken, liksom bakom MFF:s succé, finns en kopernikansk vändning.

Malmö FF insåg att de inte var bäst.

Jag har pratat med fans, ledare och tränare, med politiker och vanligt folk. Det finns ett begrepp som de vårdar som en nyfödd bäbis, som de aldrig får nog av att visa upp.

– Ödmjukheten.

Från omklädningsrummet på Råsunda 1999 har de burit med sig den som en påminnelse om att inget i livet är givet. Inte ens att Malmö FF är Sveriges bästa fotbollsförening.

November, 1999:

Vägen tillbaka började i den där cirkeln i ett omklädningsrum i Solna. Bengt Madsen, den nytillträdde ordföranden, och Hasse Borg, sportchefen, fanns där och tillsammans skulle de leda klubben tillbaka. Ro fan i land, som Madsen sa.

Det var inga tomma ord.

I november börjar återtåget rulla igång.

Tränarduon Roland Andersson och Tomas Sjöberg får gå, och ett extra årsmöte hålls i mässhallarna i Malmö. Styrelsen, med Madsen i spetsen, ställer sina platser till förfogande. Ingen vill gömma sig.

– Normalt är det 2-300 personer på årsmötena, den här gången var de tre gånger så många. Det var många hårda ord, på många håll hade det smugit sig in en säkerhet under säsongen - vi skulle ju inte kunna åka ur, säger Hasse Borg.

På mötet lades en handlingsplan fram:

MFF skulle gå upp på ett år.

Klubben vädjade till sponsorer och medlemmar att få stöd.

Visionen är att bli bäst i Sverige, både på och utanför fotbollsplanen.

Ekonomiskt ska MFF gå runt utan att stora spelaraffärer och utan att nödvändigtvis spela i Europa.

Förbättra relationen med småklubbarna.

I dag har a-lagsspelarna varsin fadderklubb, som de besöker då och då för att skriva autografer och prata. Klubben har dessutom ett förortsprogram, som innebär att de lägger vissa träningar i invandrartäta stadsdelar som Rosengård.

– Av alla i Malmö-regionen som är under 19 år så är 52 procent av utländsk härkomst. 52 procent! Självklart måste vi anpassa oss efter det, och ta tillvara det, säger Borg.

Och mitt ibland alla flott formulerade mål fanns också en diskussion om hur föreningens själ skulle se ut.

– Vi skulle ha en ödmjuk attityd. Det hade varit mycket negativa skriverier, vi ville skapa en ödmjuk förening med en ödmjuk framtoning, säger Hasse Borg.

Malmö FF hade åkt ur allsvenskan, men medan A-laget kämpade för sitt liv i serien hade klubben rullat igång ett projekt som skulle komma att betyda ännu mer för klubben.

Det handlade inte om trepoängare.

Utan om pengar.

Den 8 september, 1999:

Sverige slår Luxemburg med 1–0 och blir klart för EM-slutspelet.

På Stade Josy Barthel sitter Hasse Borg och ler.

Han har fått med sig lite drygt hundra personer på en resa som ska förändra Malmö FF:s framtid. Företagsledare, sponsorer och potentiella sponsorer har följt med på en tvådagars resa till Luxemburg. Malmö FF har arrangerat ett program som ska ge dem någonting; paneldebatter med Ken Olofsson som konferencier, Sune Hellströmer och Bengt Madsen diskuterar bolagiseringsfenomenet inom idrotten, Malmös kommunalråd Ilma Reepalu (s) debatterar Öresundsregionens framtid, Lars Lagerbäck och Ralf Edström diskuterar landskampen.

Företagarna delas in i grupper och diskuterar hur de ska kunna bilda ett Nätverk och få det att bestå.

Nätverkets nav ska vara Malmö FF.

När resenärerna kommer hem har någonting hänt.

– De skapade en känsla där, de kramade i princip om varandra efteråt, säger Hasse Borg.

När Malmö FF gör comeback i allsvenskan gör de det med ”Nätverket” som huvudsponsor.

– Tanken med Nätverket är att allt du behöver som nytt företag i Malmöregionen ska finnas där, inom Nätverket, säger Hasse Borg.

Gensvaret har varit enormt.

?1999 investerade 30 dignitetssponsorer 200 000 kronor i MFF.

?2000, när MFF spelade i superettan, steg antalet till 54 sponsorer – som betalade 250 000 kronor.

?2001 var antalet sponsorer uppe i 70.

Och pengarna har behövts, när MFF åkte ur var den ekonomiska krisen lika akut som den sportsliga. 1999 redovisade klubben ett minus på 13 miljoner kronor. De senaste tio åren hade klubben kontinuerligt gått minus 9-10 miljoner, men räddats av spelarförsäljningar till utlandet.

Men vintern 1999 verkar hjulen börja rulla åt rätt håll igen.

Den 22 oktober 2000, nästan på dagen ett år efter nedflyttningen, vann Malmö FF borta mot Brage med 4–2.

Uppdraget utfört.

Himmelsblå i allsvenskan igen.

Den 26 september 2002:

Fredrik Ekelund har nummer tio på ryggen, en lagkaptensbindel och en beckenbauerskt rak rygg. Bra split vision har han också. Och ett trippande, men lite trögt steg.

Normalt är han en av Sveriges populäraste författare, senast aktuell med boken ”Sambafotboll”, en djupdykning i det brasilianska uttrycket.

Men nu spelar han fotboll.

Scenen är en dammig grusplan alldeles vid Malmö IP, men det hjälper inte ens att Galleri 21 (Ekelunds lag) dessutom har sociologen Aage Radmann, som skrivit en bok tillsammans med fotbollshistorikern Torbjörn Andersson, i backlinjen. De förlorar mot Furta och åker ur högsta korpserien.

– Det här kan vara slutet för laget, vi kanske lägger ner nu, säger Ekelund.

Sedan pratar vi om MFF.

Fredrik flyttade till Malmö från Sundsvall 1963, som tioåring. En grannglytt i samma ålder kom och ringde på dörren för att berätta vad som gällde.

– Här håller vi på MFF, sa han.

Nu sitter Fredrik Ekelund på charmiga baren La Barca, vid Triangeln mitt i Malmö. Han dricker tjeckiskt öl och berättar om Malmö FF och bobbigheten, ”kaxigheten” på rikssvenska.

– Jo, här har funnits en bobbighet, säger han. Vi hade Bosse Larsson, Krister Kristensson och Puskas på 60-talet och MFF fanns ju med i guldstriden varje år.

Malmö FF var störst.

Rötterna finns i arbetarklassen, djupt ner, som givet identitetsfundament och kompass. Lika given var den skånska identiteten, lokalpatriotismen. När MFF annonserade i Sydsvenska Dagbladet inför en match mot Hammarby den 8 april 1920 behövde man inte vara semiotiker för att läsa in att det handlade om mer än bara fotboll:

”Kan Malmö besegra Stockholm i fotboll” stod det.

Skåne mot världen, MFF mot de andra.

Oftast vann de himmelsblå.

– Jag tror att det var Benno Magnusson som beskrev det allra bäst, säger Fredrik Ekelund. Han sa, att när du står där i spelargången jämte Puskas, Bosse Larsson och Krister Kristensson, när du står där så känns det som att du redan ligger under med 1–0.

– Bosse Larsson och dom var ”kittet”, den skånska identiteten.

Bosse Larsson, den störste av alla stora himmelsblå, växte upp på ”Backarna”, på Kirseberg.

– Pågen ska inte behöva ha det som jag och slita ut sig på varvet, sa hans pappa.

Arbetarrötter blir inte tydligare än så.

– Här finns fortfarande en underdog-mentalitet, men nu är den parad med en invandrarmentalitet, säger Ekelund.

Bosse Larssons slitne far, hand i hand med Zlatans tvåfotsdribbling.

Tänk att en så självklar identitet var på väg in i skuggorna alldeles nyss.

– MFF har alltid betytt oerhört mycket för Malmös identitet, de är två delar av arbetarstaden Malmö, säger Ilmar Reepalu, kommunalråd och socialdemokraternas starke man i Malmö.

Fredrik Ekelund tecknar sin bild med lättare hand:

– Malmö FF är drömmarnas skepp i stan, det finns en navelsträng direkt från MFF-emblemet till själva staden.

Det är bara det att den inte alltid har synts.

Malmö Centralstation, den 27 september:

Det är ett tydligt tecken.

Tåget, X2000 till Stockholm, ska avgå klockan 09.14 – och så är det strömavbrott på hela jävla stationen.

Ett gäng av MFF:s trognaste supportrar ska åka upp och se semifinalen i svenska cupen, MFF mot Djurgården – och det kommer att gå riktigt, riktigt illa.

Djurgården vinner med 4–0.

Men det vet alltså inte de himmelsblå än.

När tåget passerar Nässjö träffar jag Peter Åhlander, ordföranden i MFF Support. Han är ovetande och på gott humör.

Peter pratar om Prahl.

– När han blev klar sa jag att ”nu vinner vi SM”. Men jag trodde inte att vi skulle göra det redan nu.

Peter Åhlander ler med hela ansiktet när han berättar, han glöder som bara uppriktigt engagerade människor gör – och precis som alla andra så vårdar han den ömt, den där bäbisen:

Ödmjukheten.

– Jag minns -99. När AIK gjorde 2–0 kom tårarna, jag såg inte resten av matchen. Jag tror inte att jag sa ett ord förrän vi hade kommit till Motala på vägen hem, och det var inte mycket då heller. ”Ge mig en cola”. Sen var det tyst igen.

– Jag hoppas att det dröjer många år innan vi är tillbaka i den där gamla mentaliteten, att vi inte glömmer att det kan hända igen. Vi får inte glömma-99.

Men nu är -99 långt borta.

I MFF Supports butik på Östra Rönneholmsvägen står Jivan Bergqvist och ler.

Han är nyanställd, den förste heltidsanställde i MFF Support.

– Nu strömmar folk in och köper MFF-prylar; barnfamiljer, tjejer. När matchtröjorna släpptes i februari funderade vi på om vi skulle ta in två- eller trehundra. Nu har vi sålt två-tretusen, och så fort vi får in nya så försvinner de direkt.

– MFF-kärleken har legat och bara väntat på att blomma ut, på 90-talet var alla bara så trötta på fotbollen ju, säger han.

Och det var inte bara fotbollen folk var trötta på.

90-talet var ett helvete för hela Malmö.

– Det skruvade sig hela tiden åt fel håll. 92-93 föll företagen som käglor. Arbetslösheten gick från tre till 16 procent på fyra år. Vi tappade vart fjärde jobb, samtidigt som fotbollslaget gick rätt illa, säger Ilmar Reepalu.

I den miljön var Hans Cavalli-Björkman, den excentriske visionären och kapitalisten, kanske inte helt rätt bild av fotbollen.

Men nu har vindarna vänt.

Cavalli förde MFF genom expansionen på 80-talet, arbetar- och fotbollsgrabben Bengt Madsen har tagit över för 2000-talet.

Malmö har fått sin bro, företagen flyttar in och går bra.

Integrationen har börjat fungera.

Och MFF har haft sin Zlatan.

– Hans betydelse kan ju inte överskattas, naturligtvis. Han har betytt otroligt mycket, inte bara ekonomiskt, säger Borg.

Zlatan såldes till Ajax 2001 och gav klubben mer än 80 miljoner kronor, plus en goodwill som inte kan värderas i pengar. Särskilt bland de 52 procenten invandrare.

– Yksel öppnade dörren för dem. Zlatan sparkade in den, säger Peter Åhlander.

Kärleken till MFF är tillbaka. Malmö FF har haft med sig i snitt 750 supportrar på sina bortaresor i år.

Den 2 november höjs snittet.

Då spelar Malmö FF sin sista allsvenska match i år, mot HBK på Örjans Vall.

Hemma på Tom Prahls arena.

Prahl värvas till Malmö FF

Bengt Madsen ringde Tom Prahl i juni 2001, efter ett möte i en stuga som Madsen disponerade ute på Bjärehalvön, efter en hel del hysch-hysch och en hel del tänkande var det klart:

Prahl var MFF:s nye tränare.

Nu har han precis flyttat in i en lägenhet på Regeringsgatan, samma gata som statsministern. Prahl ler och säger att han misskött sin egen träning det sista, att han funderar på att börja vinterbada och att han trivs i sin nya miljö.

Just nu sitter han på Kulan, MFF:s hjärta vid Malmö Stadion, och äter lunch. ”Kylling” med ris.

Tom Prahl är en speciell tränare. Han utstrålar något. Ett intellekt.

Det kanske låter banalt, men jag tror att det är så enkelt som att han säger saker som b e t y d e r något.

När andra tränare ropar ”rörelse” (vad fan betyder det?) eller ”aggressivitet” (samma där) så kan Prahl säga något om h u r en spelare ska röra sig, eller på vilket sätt han ska vara aggressiv.

I november blev han MFF:s tränare.

– Vi satte upp tydliga mål, prestationsmål. Jag fick in fem-sex A4 med synpunkter från spelartruppen och vi har inte lyckats genomföra allt, men mycket.

Ett av målen var att höja reservlagets status, ett annat var att bli noggrannare med detaljer – en prahlsk specialgren.

– Ta kläderna, till exempel. Förut fanns det ingen enhetlighet, de såg ut som ett resande teatersällskap. Detaljerna är viktiga. Det gäller att hitta en balans mellan spelglädje och petitesser.

När det gällde bobbigheten fanns det inga problem.

– Absolut inte bland spelarna. Jag frågade i vintras hur många det var som hade varit med och vunnit något. Hasse (Mattisson) och Jörgen (Olsson) hade varit med och vunnit inne-SM, men annars var där ingen som vunnit något, säger Prahl.

Själv kom han som dubbel guldtränare med Halmstad BK. Respekten var gratis.

Men det gick uselt. MFF förlorade sina fyra första träningsmatcher.

– Då undrade jag vad fan jag gett mig in på.

I den allsvenska premiären förlorade Malmö mot Djurgården med 2–1 hemma.

– Efteråt sa folk att ”det är ju ingen skillnad mot i fjol” – och det stämde, det var ingen skillnad. Sedan förlorade vi mot Hammarby, vi låg sist då.

Vändningen kom, precis som 1999, på Råsunda.

Tisdagen den 7 maj slog MFF Helsingborg borta i Skånederbyt (3–2), sex dagar senare åkte de upp till Solna för att möta nästa seriefavorit – AIK.

– Vi vann med 2–1. Då började det stämma och då tänkte man att ”fan, kan vi vinna i Helsingborg och Stockholm – då är ju ingenting omöjligt”. Om Niklas Skoog började spela lite enklare och om Ijeh började jobba stenhårt i 90 minuter, då visste jag att det fanns potential.

Exakt hur mycket potential har visat sig.

Skoog och Ijeh har kört över allt i allsvenskan, ”Sveriges absolut bästa anfall” säger Prahl, och laget har haft både tyngd och lätthet nog för att behålla sin höga nivå.

Och framtiden?

Prahl, supportrarna, Hasse Borg - de pratar med små bokstäver, men det märks att de blickar över Sundet.

Malmö FF vill bli stora igen.

Stora och ödmjuka.

Pub 25, Möllevången, den 26 september:

På MFF:arnas mest klassiska krog råder föränderliga tider. Den legendariske krögaren Henrik Kentander har sålt krogen till Tony Lokar, i måndags var det den första kvällen i den nya ordningen. På väggarna hänger Patrik Anderssons (oanvända, men signerade) landslagströja från Japan-VM, en gammal MFF-tröja från det framgångsrika 80-talet, Daniel Anderssons Bari-tröja och ett par till.

– Jonnie Fedel brukade gå här ofta, han kommer fortfarande tillbaka, säger Bengt Norén som jobbar i baren.

Fedel var den kanske siste ur den gamla stammens MFF:are. Född och uppvuxen på Möllevången, började i MFF i fotbollsskolan och slutade inte förrän han spelat 583 matcher.

– Alla som håller på MFF mår bra nu, det märks, säger Tony Lokar.

Eric Persson, Hövdingen, ler i sin himmel. Bosse Larsson går ytterst sällan på match, men han ler säkert ändå. Hans Cavalli-Björkman, ordförande 1976-98, röker inte längre cigarr på kort från Malmö Stadion, men hans efterföljare Bengt Madsen har säkert gjort honom stolt.

Det nya Malmö FF leder allsvenskan.

”Endast genom att studera gårdagen kan man begripa nuet och lättare besluta om framtiden”.

Det var Hövdingens motto.

Malmö FF har lärt sig sin läxa.

Nu går de in i framtiden, med ödmjukheten i en linda närmast kroppen.

Framtiden?

Visst ser den lite himmelsblå ut?

Simon Bank