Det troliga är att Djurgården blir mästare i kavaj på måndag

FOTBOLL

Det har sina poänger även med måttliga segerfester.

Än är det inte tillåtet att fira SM-guld, men ingen kan hindra laget och dess trogna supportrar att visa varann sin kärlek och tacka varann för en historisk säsong.

Djurgårdens ärevarv tar tolv minuter, och sedan lunkar Stefan Rehn sin egen runda med slängkyssar och symboliska lyft på en ännu ej påsatt guldhatt.

Det är glädje över sex poängs ledning i allsvenskan men också, som Eva af Geijerstam skriver i matchprogrammet, en dag när det stora vemodet rullar in.

Nog är vi väl tiotusen av de 14 266, som stannat för den sköna eftersläckningen. Värdiga hyllningar inte bara från trogna djurgårdare utan även från oss andra vanliga älskare av fotboll när den är som roligast.

Själv står jag intill Olle Hellström, ”Lill-Lappen” – ytterhalv och spelmotor i det lag som tog guld både 1959 och 1964 och därefter ledare i många år – och jag kan se hur lycklig Olle är bara över att se Stefan Rehns lycka.

2–1 mot Sundsvall var ännu ett styrkebevis mot ett lag som kunde spela helt utan press, och jag köper inte resonemanget att Djurgården var dåligt i första halvlek; det var Sundsvall som var bra.

Ett chockartat underläge vändes nu till ännu en seger; den nionde på de tio senaste allsvenska matcherna.

Observera! Inte nionde matchen av tio utan förlust – utan nionde segern av tio. Skillnad det!

Så gott som alltid vinner bästa laget allsvenskan. Däremot inte alltid det roligaste.

Att Malmö vinner är föga troligt

I år inte bara bäst utan också roligast: Djurgårdens IF, 111 år. Ingen nyhet men ändå något som förtjänar att ideligen påpekas.

Visst, hundraprocentigt klart är det inte än med mästerskapet. Men att alla pusselbitar skulle falla på plats i malmöitisk favör verkar föga troligt: alltså först och främst att MFF vinner både mot AIK hemma på måndag och mot Halmstad borta nästa lördag, och att sen Djurgården inte tar någon poäng borta mot Elfsborg.

Det troliga är i stället att djurgårdarna blir mästare i kavaj redan framför tv-apparaterna på måndag kväll, när AIK tar poäng i Malmö – vilket man gjort fem av de åtta senaste gångerna.

Om inte, ja, då spetsar det till sig med nerver både här och där, men även då talar statistiken för Djurgården och mot Malmö:

MFF har fyra raka förluster borta mot Halmstad;

Djurgården har en seger och en förlust i de enda matcher man spelat i Borås senaste tio åren.

En whisky för Zoran Lukic, det tillstod han, men inte ens lillfirande för Sören Åkeby, som i dag flyger till Bordeaux för att i kväll studera tisdagens Uefacup-motståndare mot ligasjuan Monaco.

Medan Djurgården är inne i en vinnande trend är förhållandet faktiskt det motsatta med Bordeuax: i lördags stryk, 0–2, mot Sochaux. I ligan har man inte vunnit sedan den 21 september, 1–0 hemma mot Lens. De fem senaste: en vinst, en oavgjord, tre förluster. Men ligan är så pass jämn att man ändå bara ligger sex poäng efter ledande Nice.

Torsdagens publiksiffra var smått fantastisk för att vara på det stadion som rätteligen borde döpas om till OLYMPIAstadion: 14 266.

Bättre än årets tidigare bästa 13 635 (IFK Göteborg 27 april), bättre än fjolårets högsta siffra 13 250 (Malmö FF med Zlatan), bättre än 1999 års högsta siffra (Örebro SK 12 800) – men naturligtvis ändå långt ifrån klubbens numera ouppnåeliga Stadionrekord på

22 108 (AIK 16 augusti 1946).

Till sist bara en jämförelse mellan årets snart gyllene upplaga av Djurgården och senaste gulduppsättningen 1966: det talas så mycket, inte minst i denna spalt, om hur ungt årets lag är.

Guldlaget 1966 var i snitt ett år yngre! 23,92 mot 24,85.

Som Martin Luther sa för snart 500 år snart: ”Ungdomen är som vinmust. Den går inte att hejda, den måste jäsa och rinner över.”

Lasse Sandlin