Bragdmatch med osannolika hjältar

FOTBOLL

Bäste mittbacken spelade på topp, en annan var hjärtsjuk och en tredje kallar sig Cliff Barnes.

Kändes inte tryggt, precis. Mer som en allsvensk harakiri.

Men istället gjorde IFK Göteborg en bragdmatch.

Ett halvt c-lag mot Hammarby på bortaplan. Sammanlagt sju gjorda mål i startelvan och på bänken tre tafatta anfallare helt utan målkänsla – och en okänd kille med nummer 30 som jag tror de kan ha hämtat ur klacken.

Mittbacksfarbrorn Magnus Erlingmark upp på topp för att ge anfallet tyngd? De hade kunnat ställa upp spelarbussen i anfallet av samma skäl, det hade inte heller betytt någon större förändring i offensiven, tänkte jag.

Svärdet var vässat

Dessutom hade lagledningen lyckats lura i spelarna att det redan var kört, IFK Göteborg var redan ur allsvenskan.

Och med spelsystemet 3-4-3?

Söderstadion hade igår alla förutsättningar att bli en tragisk scen och platsen för det definitiva avskedet.

Sayonara, fram med svärdet.

Inför lyckliga stockholmare. Så gick funderingarna före avspark.

Sen började matchen och det blev tid för hjältar.

Hjärtsjuke Mikael Antonsson och Cliff Barnes (Dennis Jonsson) spelade respektlöst, i sällskap med Jimmy Svensson. Magnus Erlingmark tog emot bollar som han gjorde i anfallet för tio år sedan och var tveklöst bäst på plan.

I andra halvlek släppte de sedan in nummer 30 och han var ju bra, den där Holmgren..ström...berg, eller vad han nu heter. Holmqvist.

Det ÄR en bragd

Markus Holmqvist. Respektlös, han också och hämtad ur ungdomsleden och ingen annanstans.

Om det vid avspark liknade bungy jump med juniorsnoddar så förstod vi snabbt att tygen faktiskt höll.

IFK Göteborg svarade för en bragd mot Hammarby, som inte var dåliga.

Räknar vi bort två av giganterna i laget, Bengt Andersson och Magnus Erlingmark, var snittåldern i Blåvitt bara 22 år – och de vann klubbens första seger på Söderstadion sedan 1990. Dessutom under enorm yttre press.

Med 3-4-3!

Men, men – och förlåt mig här – eländet är inte över än. Det krävs seger mot Kalmar på lördag för att Blåvitt kanske till och med ska kunna fira med lycklig pytt-i-panna.

...& nu blir det nervigt

Har tidigare skrivit att IFK Göteborg spelar i superettan nästa säsong och att styrelsen och lagledningen efter säsongen måste ställa sina platser till förfogande.

Än finner jag inga skäl att ändra på det.

Avspända Kalmar FF på Gamla Ullevi, i en ”måste-match”, med ett orutinerat lag som måste föra spelet, kan betyda mycket ångest på en frusen höstplan. Stor risk för poängförlust.

Men jag har gärna fel.

Att tvingas ha fel i det här sammanhanget kan bli en ren njutning. IFK Göteborg behövs i allsvenskan.