Sanningens ögonblick

Sportbladets Lars Nylin berättar historien om hur klassikern Peking hamnade på nedflyttningens brant

FOTBOLL

Idrottsparken i Norrköping i måndags. 88:e matchminuten. IFK Norrköping leder med 2–1 i en match där en eventuell poängförlust är nästintill förgörande.

Men där hemmalaget dominerat massivt. Då får motståndaren Örebro SK, som precis vaknat till liv efter en sen reducering, en frispark i bra läge rakt framför mål.

Bollen tar en underlig bana mot mitten av målet. Den ungerske målvakten Balász Robóczki tycks för ett ögonblick kunna förhindra östgötska hjärtinfarkter.

Men det är nu inget sånt år för de som vigt sitt liv till IFK Norrköping.

Det blir mål. Chockvågorna runt Parken kan anas som vibrationer i Centrallasarettet på andra sidan Albrektsvägen.

Någon stönar att målet med all säkerhet är bland det värsta som hänt stan vid Bråviken. Fullt jämförbart med textilkrisen och Ericssons flytt från stan.

Just i det ögonblicket låter sådana hysteriska referenser inte som några sanslösa överdrifter för de drabbade.

Men naturligtvis var det inte där och då som klassikern IFK Norrköping förpassades i riktning mot det förmodade fotbollsträsk som går under det stolta namnet superettan. Det är inte en effektiv spark från Örebros bosnienfödde unge mittfältare Mirza Jelecak som medför att ”Peking” nu bara är en match, Gif Sundsvall borta i dag, från en högst trolig degradering.

Nedåtspiralen började tidigare

Det är inte detta mål, lika lite som exempelvis de oinspirerad bortaförlusterna mot Hammarby och Djurgården (3–6 respektive 1–3), som fäller avgörandet.

Nej, nedåtspiralen började långt tidigare. När, och varför, och vad gör man åt saken?

Det är vad man har att grubbla på genom vintern i en av våra mest genuina fotbollsstäder. ”Plura” Jonsson, sångaren i stans rockhjältar Eldkvarn, sitter antagligen just nu och skriver en episk text i ämnet.

IFK Norrköping gör i år sin 69:e säsong i eliten. Tolv gånger – först 1943, senast 1989 – har man tagit SM-guld.

Bara vid två tillfällen, 1937 respektive 1983, har man spelat i en lägre serie. Båda gångerna har man återvänt med buller och brak. 1984 nådde man ända till (förlorad) SM-final mot IFK Göteborg. Vilket bara förstärkte känslan av att nedflyttningen varit ett rent olycksfall i arbetet. Norrköping, klubben och staden, har därefter raskt skakat av sig nesan och sedan gått vidare i övertygelsen att man för evigt är en fotbollens institution.

Detta tycks gälla även idag.

Under årets säsong har man trots delvis miserabla sportsliga insatser, efter präktiga insatser från såväl marknadsförare som diverse supporterklubbar, nått nära 11 000 i hemmasnitt på Parken. Relativt sett är detta den klart mest imponerande allsvenska publiksiffran av alla.

Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Ove Kindvall, Stefan Pettersson, Brian McDermott, Janne Hellström, Tomas Brolin, Janne Eriksson, Lasse Eriksson, Patrik Andersson; det går att hålla på så där ett tag: en sådan klubb ska naturligtvis, med all respekt för de nämnda lagen, inte nästa år behöva ta spårvagn eller rälsbuss för att spela derbyn mot Sylvia och Åtvidaberg. Vi talar trots allt om en klubb som enligt den allsvenska konventionen ”borde” ligga i den högsta serien även 2003, ett år då Idrottsparken dessutom fyller 100 år.

Nordin kvar för länge?

Alla teorier om vad som gått snett är troligen lika riktiga. Började det med den floppande videocoachen Colin Toal för sex år sedan?

Eller borde Toal snarare ha fått MER tid på sig? Alla Norrköpings guld utom Kent Karlssons 1989 har bärgats med importerade tränare: Lajos Czeisler (3 guld), Karl Adamek (3), Vilmos Varszegi (2), Vilhelm Luger (1).

Blev Olle Nordin kvar för länge?

Alternativt, vad hade hänt om Nordin inte efter tre år på Parken lockats av gyllene villkor i AIK, hade han då byggt en ny dynasti av Norrköping?

Eller känn på den här mer spektakulära varianten: Årets troliga nedflyttning kanske började få konturer redan för ganska exakt tio år sedan, i september 1992?

Det året hade IFK haft sig serverat ett allsvenskt guld. På våren, innan avbrottet för EM på hemmaplan, dominerade Norrköping allsvenskan efter behag. Efter EM sålde man lagets hjärta, den nickskicklige backbjässen Jan Eriksson, till Bundesliga (Kaiserslautern). Men man lyckades ändå spurta sig till en sjupoängs-seger i grundserien.

På den tiden experimenterade fotbollsbossarna med det dubiösa slutspel som kallades för ”Mästerskapsserien”. Där orkade dock inte IFK längre stå emot.

AIK spurtade om i slutskedet och kom två poäng före. IFK hade suttit framför galamiddagen men glömt att äta.

Men uppfattningen att IFK Norrköping under Sanny Åslunds ledning ändå var bäst i Sverige fanns såväl hos laget – med spelare som Lasse Eriksson, Patrik Andersson, Niklas Kindvall, Sulo Vaattovaara och Jevgenij Kuznetsov – som hos expertisen.

I september 1992 underströks detta när IFK på Idrottsparken, efter ett sent mål av Pelle Blom, inför 9 000 åskådare slog det italienska topplaget Torino med 1–0. Ett Torino som då mönstrade namn som Scifo, Casagrande, Bruno respektive Aguilera och bara några månader senare vann den italienska cupen.

Överraskande mästare

IFK Norrköping hade lite överraskande vunnit SM 1989 – seger i finalspelet mot ett hårt favorittippat Malmö FF efter omspel och straffsparkar – och de följande säsongerna nått andraplatser två gånger om.

Detsamma uppnåddes 1992. Och så nu denna europeiska skrällseger trots avsaknaden av Eriksson.

Känslan började cementeras i kvarteren runt Motala Ström: IFK kunde mycket väl utvecklas till ett lag för Europa. Hade man då anat vad Rosenborg BK, från jämnstora Trondheim, skulle uträtta längre fram på 1990-talet, då torde man med kristallkulans hjälp gjort spännande jämförelser i den riktningen.

Nu sneglade man snarast mot ett annat IFK-lag, det från Göteborg, en klubb som symboliskt nog är involverade även i svanesången år 2002.

Men trots att Norrköping kom tvåa även 1993 och därtill fyra 1994 – båda bedrifterna med Sören Cratz som tränare – går det kanske ändå att påstå att nedåtkurvan inleddes någon gång den där Torinohösten.

Från den här perioden blir IFK Norrköping konstant ett allt blekare fotbollslag. Som om man på väg in i Bosmaneran slappnade av i en känsla att saker ändå till slut ordnar sig. Det medan klubben som sådan, organisationen RUNT fotbollen, parallellt utvecklas till en av landets proffsigaste.

Bara ett exempel: åren efter det så framgångsrika 1992 var publiksnittet drygt 4000 personer. I dag är man uppe i över 10.900. Mot Örebro kom mer än 11 000. Redan i förköp har man vid de flesta matcherna passerat den gamla tidens snitt.

Det är en remarkabel utveckling från sportsliga till PR-mässiga framgångar. Ett skifte av fokus som de berömda gnällgubbarna på VM-läktaren – veteranerna som alltid tycker att det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid – knappast kan beskyllas för.

Så vems fel är det att IFK Norrköping anno 2002 inte är Bråvikens glansfulla motsvarighet Rosenborg, Lens, Deportivo La Coruna eller ens Helsingborgs IF?

Ingens, säger någon. ”Norrköping är inte en större stad än att rena tillfälligheter kan vara skillnaden mellan en Västerås-tillvaro eller spotlight ute i Europa”, mediterar man och fortsätter: ”2004 är vi tillbaka!”.

Andra vet mycket väl vilka de sätter bakom skranket på de anklagades bänk och befarar allvarligare konsekvenser av den aktuella krisen.

Vissa ”vet” att skuldbördan ligger hos ordföranden Björn Ahlberg. Sedan denne advokat tillträdde 1990 har IFK Norrköping omsatt tio tränare och mångfalt fler spelare utan att nå mycket annat än mediokra resultat. ”Framgångarna i inledningen fick han ju serverade”, menar dessa.

Wisell ifrågasätts

Ännu fler lägger skulden på Tommy Wisell. Denne före detta bankdirektör från Skänninge var klubbens fotbollsbas från 1984 till i maj i år. Då fick han precis innan VM-uppehållet sparken samtidigt som tränaren B-A Strömberg – i ett stressat försök att rensa luften efter (ännu) en knackig serieinledning.

Frispråkige Wisell anses av främst yngre fans huvudskyldig till varför en klubb som förr ständigt skapade eller sög åt sig kommande fixstjärnor (Tomas Brolin, Patrik Andersson, Stefan Pettersson) de senaste tio åren mest byggt sitt lag på kompetenta superettan-spelare. De verkligt högoktaniga spelare som spelat med stjärna på bröstet under senare säsonger går att räkna på Kristian Bergströms vänsternäve. Att Bergström saknas i slutomgången kan mycket väl fälla det slutliga avgörandet.

Vad hände exempelvis med de värvarpengar som finansmannen och IFK-supportern Fredrik Lundberg sköt till häromåret? Frågar sig denna Wisell-ätande supporterfalang på supporterbaren Durkslaget.

Att det var Wisell, och även Ahlberg under dennes första år, som låg bakom även de nämnda tunga namnen glöms gärna effektivt bort i jakten på syndabockar. Wisell finns nu som kanslist hos bandylaget IFK Motala. ”Årets bästa nyförvärv” säger det lagets tränare Per Höckert och ifrågasätter samtidigt indirekt varför Wisell fick gå från IFK. En hel del talar för att media i en snar framtid sätter rubriker som ”Wisells revansch”, det brukar ju bli så.

Oavsett skuldbörda: Att spelarmaterialet konsekvent brustit de senaste sju–åtta åren behöver man knappast vara någon Tord Grip för att inse. Bristen på kontinuitet – troligen även kompetens – på tränarsidan har sedan varit förgörande.

Bara under de två senaste säsongerna har fyra tränare haft ansvaret: Olle Nordin, Tor-Arne Fredheim, B-A Strömberg. Respektive Håkan Ericson, för evigt refererad som ”Åbys son”, som ett par gånger om kallats in som räddare i nöden. Ericson, Fredheim och rekryteringsansvarige Tony Martinsson tog tillsammans över efter Strömberg i våras.

Räddades kvar efter kval

Naturligtvis bygger man inga storlag på det här viset. Det kan kallt konstateras från efterklokhetens coachbänk. IFK Norrköping har föga överraskande från 1995 – med ett undantag, 1999, då man kom femma – ständigt rört sig i allsvenskans lägre regioner.

I fjol räddade man sig kvar först efter kvalspel mot Mjällby. Vid ytterligare tre tillfällen har man med en hårsmån klarat sig förbi nära-stupet-upplevelser.

Förmodade storlag som riskerar nedflyttning kommer de närmaste åren alltid att få höra talas om de uppmuntrande exemplen Malmö FF och Djurgårdens IF.

Båda har varit nere och vänt i superettan för att komma tillbaka med en ny kaxighet, gamla skåp har rensats, låsta kotor knackats loss, historiska belastningar raderats ut.

IFK Göteborg fick lyssna till sånt bara häromdagen. Går det som förväntat i slutomgången lär ”Snoka” få ärva den framtidsvisionen från och med i morgon eftermiddag.

Efter den snöpliga poängförlusten mot Örebro var det åtskilliga ledande Norrköpingsbor som kände på den här krassa men ändå lite positiva synen på en snar samvaro med Boden och BK Forward. Näringslivsdirektören Björn Persson – inte släkt med IFK-supportern Göran – sa till Folkbladet Östgöten:

– Många andra storlag har ju varit nere i tvåan och vänt. Näringslivet begriper att det är lite gungor och karuseller över det hela. Men efter två år skulle det kunna bli allvarliga men.

Huvudpersonen bakom IFK Norrköpings framgångar PR-mässigt, marknadschefen Thomas Walden, han som kanske ser delar av sitt jobb raseras, följer optimistiskt upp:

– Det är inget cementgolv under som gör att man slår ihjäl sig. I stället en studsmatta där man tar sats för att utvecklas, säger han måleriskt.

Walden har i ett worst case-scenario redan hunnit att besöka andra storklubbar som agerat jojo på senare år: nämnda Djurgården och Malmö var ganska självklara, men han har också besökt Jonas Bergqvist, klubbdirektör för hockeylaget Leksand (”Jag fick massor av intressanta svar, det var värt alla mil i bilen”).

Av samtliga lag som figurerar i bottendramat är nog insikten om vad som väntar runt hörnet mest bearbetad hos IFK Norrköping. Klubben har som sagt dansat lina en tid nu.

Ligger sämst till – utan tvekan

Känslan är att konkurrenterna Blåvitt och Hammarby inte velat acceptera risken för degradering förrän helt nyligen. Landskrona hade som nykomlingen en så rosenskimrande inledning att inte heller de fullt ut verkar ha insatt vilket situation de hamnat i.

Men det här är en klen tröst för IFK Norrköping och dess supportrar. Dessutom är det utan tvivel de som ligger sämst till.

Ulf Lundell sjunger: ”Du kanske säger: Norrköping, det är en djävla stad”. I eftermiddag finns risken att ytterligare drygt 100 000 personer instämmer i den formuleringen.

Lars Nylin (sport@aftonbladet.se)