Redan börjar en känsla av tomhet sprida sig...

FOTBOLL

HALMSTAD

Nu är allsvenskan slut och en lång kall vinter ligger framför oss fram till april då det roliga börjar om igen med nya förväntningar och spekulationer.

Fast det har inte varit kul för alla.

I Stockholm firar Djurgården sitt välförtjänta guld samtidigt som man gråter i Norrköping.

IFK Göteborg lider alla helvetes kval inför mardrömskvalet mot Västra Frölunda. Att åka ut mot laget man snott så många bra spelare från vore den ultimata förnedringen för storlaget på dekis.

Fem tränare har fått sparken eller slutat självmant på grund av för stor press och orimliga krav från fans och klubbledning.

AIK-tränarna Olle Nordin och därefter hans ersättare Peter Larsson brände ut sig och gav upp.

B-A Strömberg hann knappt börja att forma IFK Norrköping innan han fick en spark i ändan av en otålig styrelse.

Sören Cratz hade inte Helsingborgspelarnas stöd och älskades för mycket av Hammarbys fans.

Stefan Lundin personifierade tristessen i IFK Göteborg men han basade för ett rätt mediokert spelarmaterial som efter halva säsongen ändå bara var två poäng från att leda allsvenskan. En mindre bragd så långt men succé är en färskvara med kort bäst före-datum.

Inget av tränarbytena gav någon särskilt stor eller bestående positiv effekt eftersom alla de berörda lagen presterade ungefär samma resultat efter som före bytet.

Håkan Ericson var till slut ett mål från att bli den frälsare Norrköping trodde honom om att vara. Georgios Karatanasis stolpskott mot Sundsvall blir en återkommande mardröm för Pekingfansen fram tills att laget återkommer till högsta serien igen.

Men det var inte där Norrköping åkte ut. Det var floppen mot Hammarby i tredje sista omgången och den tappade 2-0-ledningen i näst sista mot Örebro som sänkte östgötarna.

Har vi någonsin sett en så svängig och ändå så jämn allsvenska?

Ingen internationell klass

En sista omgång då alla matcher utom två har direkt betydelse för antingen guld- eller nedflyttningsstriden är egentligen helt osannolikt men kanske är det ett resultat av att Sverige inte längre har något dominerande klubblag av internationell klass.

Underhållande fotboll jämställer vi med många mål av duktiga anfallare och tekniskt skickliga dribblers som utmanar och gör bort sina motståndare.

Dåliga försvar bjuder på samma underhållning - många mål.

Försvarsspelet har generellt sett varit sämre i årets allsvenska än under tidigare år. Ett enda lag släppte in under 30 mål på de 26 matcherna. Halmstad som slutade med 28 i nacken.

För publiken har det varit positivt att fler tränare valt att prioritera anfallsfotbollen. Det är kul och rätt tänkt men det ställer så oerhört mycket större krav på individuell skicklighet för att det ska kunna ge resultat även mot lagen ute i Europa.

Ingen svensk modell

Svenska klubblag har frånsett IFK Göteborgs fantastiska Uefacuplag 1982 aldrig spelat ut motståndare efter motståndare i europacuperna. De segrar som har tagits har i regel kommit till tack vare ett väl organiserat försvarsspel. Den så kallade och så tråkiga men så länge vi är ett litet land i ekonomisk strykklass kanske nödvändiga svenska modellen.

Årets allsvenska har inte spelats efter någon svensk modell.

Djurgården vinner på ett kaxigt osvenskt anfallsspel med prioritering på fart och teknik.

Aldrig tidigare har så många inlånade eller under säsongen köpta spelare varit så framträdande och bra. Örgrytes brassar Afonso Alves och Paulhinho Guará tog Sverige med storm och såg ett tag ut att skjuta ÖIS till guld. Norrköping hittade Antti Sumiala och australiern Nick Bosevski som hann göra 16 mål tillsammans på tolv respektive åtta matcher. Två fynd som såg ut och borde ha räckt för att rädda kvar IFK. Djurgården hämtade hem Johan Elmander som plötsligt blev en vass målskytt.

Skoog landslagsmässig

Vi har fått se profiler som vi pratar om. Suveräne skyttekungen Peter Ijeh backades upp av bollskicklige Niklas Skoog som höll landslagsklass hela året. Alvaro Santos kom igen efter förra årets mellansäsong och visade åter att han förmodligen är för bra för allsvenskan. Landskronas Daniel Nannskog och jättetalangen Alexander Farnerud la Sverige för sina fötter under Landskronas sanslöst effektiva uppåtperiod men fick genomlida ett fritt fall tillbaka mot superettan som inte bromsades förrän i allra sista stund och då enbart tack vare hjälp från andra lag.

Två spelgenier

Av alla som bjudit på fest i år är det ändå Kim Källström och Stefan Rehn man kommer att minnas som organisatörerna bakom Djurgårdens SM-guld. Ett ungt och ett gammalt spelgeni som kunde samsas på samma mittfält utan att stjäla plats från varandra.

Allsvenskan har bara varit slut i några timmar och redan börjar en känsla av tomhet sprida sig. Det har ju varit så kul för oss som tittat på. Vi som räknat på resultat vecka efter vecka och gissat hur den omöjliga serien skulle utveckla sig. Alla som hoppats på och som lidit med sina lag.

Stefan Alfelt (sport@aftonbladet.se)