Lång dags färd mot glädjefnatt

Exklusivt i Sportbladet: Djurgårdens egna bilder från gulddagen

1 av 6
Dif förberedde sig inför matchen på Ryavallen på Hotell Bogesund.
FOTBOLL

BORÅS

Stämningen är tryckt, tyst och spänd. Det är inte alls som det brukar vara. Där borta brukar "de äldre", Stefan Rehn, Nicklas Rasck och Patrik Eriksson Ohlsson sitta och spela kort.

Och Kim Källstöm, Andreas Johansson och Andreas Isaksson - de brukar ju tjoa och tjimma. Nu är de tysta.

Djurgårdsbussen rullar från Kaknäs mot Bromma flygplats.

Zoran Lukic noterar att allting inte är som vanligt.

Det är inte så konstigt. Hur mycket de än låtsas så är ingenting som vanligt.

För detta är resan, den sista, som ska ge Djurgården det allsvenska guldet.

I förra veckan, efter matchen Elfsborg-Malmö , har Zoran Lukic sagt: "Nu kan jag lova guld".

Tillsammans med kollegan Sören Åkeby har Lukic ställt upp på bilder där de knyter guldslipsen.

IFK Göteborg käkade alltid "Guns guldpytt" på Kamratgården efter alla sina guld på 1990-talet. Lite kaxigt käkar Djurgården sin guldpytt, "Sivans", på Kaknäs redan innan man kliver på bussen och guldresan.

För det är ju så: Djurgården har haft guldet i sin hand i två veckor veckor. Nu kan man bara förlora det.

Tryckt stämning

Från Bromma flyger man till Landvetter. Resan fortsätter med buss mot Borås.

Stämningen är lika tryckt, tyst och spänd.

Bussen åker förbi Borås och vidare till Ulricehamn i all hemlighet. För att få lugn och ro har man valt Hotell Bogesund i lilla Ulricehamn.

Det är där 16 blivande helgon vaknar på Alla helgons dag. Solen strålar underbart och utsikten över sjön är Åsunda är lika strålande underbar.

Men det är inga strålande fotbollsspelare som kommer ner till frukostmatsalen klockan åtta.

Zoran Lukic försöker lätta upp stämningen. Han skämtar, försöker få igång en diskussion. Han får ingen respons.

- För första gången lyckas jag inte få igång lite skitsnack, säger Lukic senare.

Efter frukosten går hela gänget en sväng i Ulricehamn i det kalla, men vackra vädret. Man får göra det i fred.

- Det är ju helt dött här, säger Lolo Chanko.

Nu vill spelarna bara komma till Borås och matchen.

Det vill de 10000 djurgårdsfans också som färdas i 37 bussar och hundratals bilar från Stockholm. Tidernas största bortafölje förvandlar E4:an och väg 20 till en blårandig karavan, och dikesrenen till en enda lång pissränna. Men detta är ingen dag en djurgårdare landar i rännstenen. I stället hörs det "SM-guld. SM-guld" var man än stannar längs E4:an. På en mack utanför Mantorp köper en supporter dubbel-cd:n "40 år med Svensktoppen". Det är 36 år sen Djurgården låg i Sverigetoppen.

Klockan tio käkar truppen lunch - makaroner och köttbullar - på hotellet. Sen är det matchgenomgång. Åkeby håller i vanlig ordning i det taktiska. Och hade allting varit som vanligt hade sedan Lukic snackat om Freud eller någon annan av sina favoritförfattare för att få spelarna att koppla från fotbollen.

Inget riktigt Freudläge

Men det är inget riktigt Freud-läge inser Lukic. I stället säger han till spelarna:

- Har ni kommit dit ni är i dag för att ni råkat hamna i en förening som Djurgården tillsammans med de här spelarna?

Lukic svarar själv på den retoriska frågan:

- Tror ni det, då kommer ni inte klara det här.

... och fortsätter:

- Eller har ni tagit er hit i dag på egen vilja? Tror ni det kommer ni greja detta.

Till Borås tar man sig med buss. Stämningen i bussen är, som det numera brukar heta, fokuserad.

Likaså i omklädningsrummet

Spelarna är spända när de går in för match och 10 000 åskådare. Lennart Johanssons pokal är på plats och nu är man bara 90 minuter från att få lyfta den.

Djurgårdsspelarna är lika spända när matchen börjar.

Johan Elmanders 1-0 efter 13 minuter är förlösande.

Spelet blir bättre och när KIm Källström ska slå en frispark efter en timmes spel börjar klacken skandera "SM-guld, SM-guld".

När frisparken lyfts in håller man kvar den i straffområdet. Babis Stefanidis står för ett magnifikt nummer och på hans passning slår Andreas Johansson in 2-0 i tomt mål. Samtidigt gör Halmstadsspelare med det stora Djurgårdshjärtat, Sharbel Touma, 1-0 mot Malmö på Örjans vall.

Guldet är klart. Djurgårdarna spelar ut och Elfsborg blir statister.

När Anders Frisk blåser slutsignalen samlas djurgårdsspelarna i en stor tv-puckshög på straffpunkten.

Åkeby drar på sig en t-shirt med "Svenska mästare 2002. Andra året är alltid svårast" över sin coachjacka. Han ser ut som Iprenmannen när han går av planen och ger de första tv-intervjuerna samtidigt som spelarna börjar sitt ärevarv.

Bosse hämtade skumpan

Klubbdirektören "Super-Bosse" Andersson springer in och hämtar tre flaskor champagne i omklädningsrummet. Åkeby får en i näven mellan intervjuerna:

- Nu ska jag bara dricka champagne och röka "garre" de närmaste dagarna, skrattar Åkeby.

Först ut på podiet för prisceremonin är Kim Källström. Han springer de få meterna ut, förbi Lars-Åke Lagrell och sträcker armarna i luften. Sedan kommer de andra: Rehn, Isaksson, Dorsin. Alla får de sin guldmedalj som i en liten ask av Lagrell. Markus Karlsson lyfter bucklan och hela Ryavallen hyllar hjältarna.

Spelarna försvinner ner i omklädningsrummet. Alla utom Kim Källström, han stannar till och frågar Lagrell:

- Var är min medalj? Jag har inte fått någon.

Men Lagrell har tömt sitt bord. Kim fick aldrig någon medalj.

När Kim kommer ner i omklädningsrummet har Elfsborg hängt upp en banderoll: "Grattis till 5:e allsvenska guldet".

Det är Djurgårdens nionde guld, men spelarna bryr sig inte, de dansar.

På stereon spelas Joddla med Sivs "Kaj är gay". Mest dansar Stefan Rehn. Det är han som introducerat Skånebandet för sina "grabbar". För detta är ju Rehns "grabbar", och nu ska pappa sluta. Mellan danserna får Rehn svara på de vanliga frågorna: "Hur känns det?", "Hur högt rankar du det här?".

Spelarna gör "en Cratz" och springer ut på arenan igen för att ta emot folkets hyllningar.

Pokalen går runt, Kim försöker svara på hur länge han stannar i Djurgården, Elmander beskriver sitt mål, Babis sin fint och tränarduon Åkeby-Lukic kastas in i duschen.

"Århundradets Djurgårdare", Gösta "Knivsta" Sandberg, går runt och gratulerar. Djurgårdaren och legendarske sportjournalisten Lars-Åke Björklund puffar på en cigarr och bara myser.

Omklädningsrummet doftar cigarr, champagne och inte minst lättnad.

Stefan Rehn utbrister:

- Nu drar vi. Jag har cola i bussen.

I bussen är inte stämningen längre tryckt, tyst, spänd.

Men fortfarande är inget som vanligt - för Djurgården har inte förlorat det där guldet. Man har vunnit det.

Webb-tv med guldhjältarna

Johan Flinck